Stående framför det nya bostadskvarteret Nacka Grace, med underrubriken ”En klass för sig”, i Nacka söder om Stockholm (Brunnberg & Forshed för Wallenstam), kunde jag känna att någon har försökt göra just det.

1920-talet var radikalt i sin vilja att bygga bra för arbetare, här går en fyra på 88 kvadrat loss på 22 000 kronor.

Husen ser ut som perfekta kopior av ett svunnet 1920-tal ett stenkast från köpcentrumet Nacka Forum, intill en trafikerad pendlarled. Spröjsade fönster, runda fönster, valvbågar. Till och med ett lejonhuvud i blank vit keramik. Men snart avslöjar sig nutiden. I skalan: i stället för tre våningar är det fem eller sex. I frånvaron av hantverk: det är som att skarvarna alltid ger sig tillkänna. I stadsplanen: inget av 1920-talets glädje över den krökta gatan, fondmotivet med en byggnad i slutet av en gata, ingen generös grönska som går in och ut mellan gårdar. I tillgängligheten: 1920-talet var radikalt i sin vilja att bygga bra för arbetare, här går en fyra på 88 kvadrat loss på 22 000 kronor.

Det är en stilövning. Inte alls obegåvad, men bara samma som allt annat som byggs, med en annan kostym. I ena hörnet ett café, i det andra en begravningsbyrå och i mitten en mäklarbyrå. En bild av staden, men utan en synlig idé om den.

Reaktioner mot den nuvarande stadens gestalt, funktion och idé är återkommande i historien. De säger en hel del av vad ett samhälle tror sig kunna förändra. Så hur ska man förstå att vår tids reaktioner är främst estetiska, fult eller fint, och nostalgiska?

Samma frusna tillstånd som i Nacka finns i idén om ett ”Sverigehus” som regeringen uppdragit till Boverket att ta fram. Röda typhus med vita knutar som ska ”upplevas som trygga och trevliga”, enligt Sverigedemokraternas bostadspolitiska talesperson Mikael Eskilandersson. Att byggnadskultur och arkitektur framför allt handlar om att förstå platser – inte nationer – vill man inte låtsas om.
Nostalgin är ett tecken på en förlorad tilltro till framtiden.

Reaktionerna mot 1800-talets, industrialismens stad, i början av 1900-talet var mångformiga. Där fanns en känsla av försvunnen skönhet. Den så kallade city beautiful-rörelsen önskade en större konstnärlighet i stadsbyggandet. I Sverige fick den under 1920-talet en mer ödmjuk framtoning med en idé om en rättvisare stad. Bostadshusen byggdes inte sällan av de nya kooperativa bostadsbolagen som HSB och syftade till att motarbeta det som varit industristadens främsta följd på bostadsmarknaden: spekulation och ockerhyror.

En av företrädarna för den nya synen på staden var socialdemokraten Anna Lindhagen. På den plats som bär hennes namn i Stockholm kan man läsa ett citat från henne som börjar: ”Mer rättfärdighet och skönhet i världen”. Skönheten finns där, eller en föreställning om den, men först rättvisan. Det är en bild om vad man i början av 1900-talet ansåg sig kunna kräva av en framtid.

Nästa stora reaktion på 1970-talet, mot efterkrigstidens modernism, handlade om en brist på gemenskap och närhet i de samhällen som hade formats. Det var inte arkitekturens visuella uttryck man främst vände sig emot, utan vad de gjorde med de liv som utspelade sig där.

Återigen en tid som klarar av att önska något annat, men inte bara i form av en projektion, utan i formen av ett samhällsbygge.

I Stockholms innerstad är ett av de dyraste byggnadsprojekten just nu ett totalt återskapande av ett hus på Stureplan. Det gamla Bångska palatset, som under 150 år genomgått en mängd förändringar ska återställas exakt, in i minsta detalj, till sitt ursprung, med bevingade lejon på toppen och allt. 140 år av historia försvinner medan ideala historiska bilder återskapas. Pengarna kommer från den statliga investeringsfonden Abu Dhabi Investement Authority. En perfekt konstruerad arkitektonisk bild från en annan tid finansierad med pengar från ett företag ägt av en nation, som enligt UD ”saknar väsentliga demokratiska inslag”.

Där syns vår tids byggda idé om ett annat framtida samhälle i ett klibbigt koncentrat.