I busskuren utanför vandrarhemmet sitter en affisch uppklistrad och kallar förbipasserande till en marsch för självständighet som redan ägt rum för flera veckor sedan. Och i en stort uppslagen intervju i den skotska upplagan av Sunday Times upprepar den skotskfödde skådespelaren Sean Connery, 76, sitt ultimatum om att han inte kommer flytta hem till Skottland innan hans landsmän gjort sig fria från engelsmännen.Med några veckor kvar till de skotska lokalvalen säger skådespelaren, som fick sitt stora internationella genombrott i rollen som det brittiska imperiets mest välkända hemliga agent, att det nu är ”hög tid” för skottarna att genomskåda Labour och kräva självständighet. Han vill uppenbarligen packa sina väskor och komma hem så fort som möjligt. Sean Connery har aldrig gjort någon hemlighet av sitt politiska och ekonomiska stöd till det skotska nationalistpartiet Scottish national party.
– Jag har väntat på självständigheten så länge jag kan minnas. Min drivkraft har alltid varit att göra det bästa för Skottland, säger han till Sunday Times från sitt hem på Bahamas. Intervjun illustreras av ett fotomontage med Sean Connerys ansikte monterat på ett 1700-talsporträtt av Bonnie Prince Charlie, den avsatte arvprinsen som ledde skottarna i ett sista dödsdömt uppror mot engelsmännen 1745.

Historien är hela tiden närvarande under resan längs slingriga vägar som skär genom högländernas mäktiga landskap. Med jämna mellanrum passerar monument och minnesmärken revy: över engelsmännens massakrer, avrättade upprorsledare och folkliga uppror mot samma engelsmän. Efter en vägkrök reser sig ett sagolikt slott över en mörk bråddjup insjö. Pocketguiden och informationstavlorna blandar historiska fakta med en vild och mustig flora av myter och romantiska hjältesagor. Alltid dessa berättelser om en hård kamp för överlevnad i ett kargt landskap och med en moral inte olik de isländska sagorna.
Den skotska nationalkänslan handlar mycket om okuvlighet, om förfäder som levde och rådde om sig själva i det karga landskapet där sammanhållning krävdes för att överleva. Likt René Goscinnys galler i berättelserna om Asterix och Obelix var Skottland ett område som inte ens den romerska stridsmaskinen rådde på (alternativt inte brydde sig om). Sant är att romarrikets norra gräns drogs i sten, från öster till väster, tvärs över den brittiska ön. Att det området befolkades av helt andra folkgrupper vid den tiden är sekundärt för den skotska mytologin.

Bilden av den okuvade skotten används nu av nationalisterna i sin motrörelse mot den trehundraåriga unionen med engelsmännen. Likt många andra nationella och regionala strävanden närs en dröm om en svunnen tid. I det skotska fallet handlar det om ett betydligt mer decentraliserat samhälle som i myten också ses som mer jämlikt och solidariskt än det nuvarande.
Med det brittiska imperiebygget slogs det gamla skotska klansamhället med små regionala enklaver sönder och ersattes av en stark och mer modern centralmakt hårt styrd från London. Unionen innebar inget slut på tidigare århundradens stridigheter, på många sätt förstärktes skillnaderna. Klassorättvisorna tog i vissa fall etniska förtecken där en mäktig engelsk överklass bokstavligen skövlade de skotska samhällena. Under 1800-talet togs skotska landområden över av engelska godsägare som behövde betesmarker åt sin boskap. Jordbrukande skottar fick fly sina gårdar och söka sig till de framväxande industrierna, emigrera till Amerika eller dö svältdöden. Först 1919 antogs en lag som gav bönder i de skotska högländerna jorden åter för eget bruk.
Mitt i allt det mörka har historien onekligen också ett visst sinne för humor. Den 1 maj i år, två dagar innan skottarna ska rösta fram det separatistiska SNP som största parti i regionen, uppmärksammar det officiella Storbritannien trehundraårsdagen av unionen mellan England och Skottland.
Sammanräkningen visar att Scottish national party blir största parti med 47 platser i det skotska parlamentet Holyrood, mot Labours 46.

För Labourledarna innebär lokalvalen flera bakslag. Valet i Wales slutar med att nationalistpartiet Plaid Cymru erövrar tre mandat från Labour som samtidigt förlorar en tidigare egen majoritet i det walesiska parlamentet. Och i de engelska arbetarkvarteren försvarar fascistpartiet British national party sin ställning i traditionella Labourområden.
– Det är väldigt tydligt vilket parti som förlorat detta val, konstaterar SNP-ledaren Alex Salmond nöjt och fortsätter:
– Labour har inte längre något stöd att leda Skottland. Skottland har förändrats för alltid.
Men nationalisternas framgångar betyder inte att Sean Connery kan packa sina väskor och flytta hem till sina drömmars Skottland.
Visserligen fördubblade nationalisterna sina platser i parlamentet, men väljarna gav inte partiet egen majoritet som flera valundersökningar antytt veckorna före. Inte heller mandaten för den ”självständighetskoalition” med små vänsterpartier och de gröna som Scottish national party föreslog under valrörelsen räcker till för att bilda en egen majoritet. Det kommer att göra det svårt för partiet att infria valrörelsens löfte om en folkomröstning om unionens framtid år 2010. Istället tvingas nationalisterna troligtvis göra upp med unionsanhängarna i Liberaldemokraterna som hittills ställt sig avvisande till en ny folkomröstning.

Samtidigt är det långt ifrån självklart att skottarna röstar ja till självständighet vid en eventuell folkomröstning. Missnöje över sociala och politiska orättvisor riktas visserligen, likt en ryggmärgsreflex, mot London, men det betyder inte att Skottland i praktiken klarar sig bättre utanför unionen. Skottland har åtta procent av Storbritanniens befolkning men 36 procent av den geografiska ytan. Bara det gör regionen dyr att administrera. Skottland har också karaktären av en svensk utflyttningsort. Det rör sig alltså inte om någon ekonomiskt mer välutvecklad eller rikare del som vill bryta sig loss ur imperiet, som läget är i Baskien i Spanien, Palermo i Italien eller belgiska Flandern. Med några få undantag under efterkrigstiden har skottarna fått mer pengar årligen från den offentliga budgeten per invånare än andra landsändar i Storbritannien. För att ekonomin inte ska gå back vid ett eventuellt självständigt Skottland kräver Scottish national party att delar av oljeinkomsterna ska gå till den nya statsbildningen. Partiet betonar gärna att 90 procent av Storbritanniens olja- och gasfyndigheter ligger i Skottland. Men att låta den framtida samhällsekonomin vara avhängig oljeintäkter ser många kritiker som alltför osäkert. Inte minst med tanke på dagens miljödiskussion och Scottish national partys profil som miljöparti.

Men oavsett eventuella konsekvenser av självständigheten står det helt klart att stödet för unionen vacklar. Flera opinionsundersökningar visar att anhängarna till ett sammanhållet Storbritannien idag är färre än de som är för ett skrotande av unionen. En undersökning som tidningen Sunday Telegraph lät göra tidigare i år visade att 52 procent av skottarna ville ha ett självständigt Skottland och (kanske överraskande för framför allt skottarna själva) att hela 59 procent av engelsmännen helst såg att skottarna lämnade unionen.
Självständighetsfrågans roll för Scottish national partys framgångar är inte alls självklar. Labour, som av tradition har ett starkt fäste i Skottland, tappar mycket väljarstöd över hela Storbritannien och lokalvalen ses av många som en möjlighet att straffa den sitta regeringen. Men i det skotska fallet kan de som vill straffa Labour och Tony Blair för de senaste årens politik inte vända sig till de konservativa. De saknar helt enkelt en allvarlig chans. Scottish national party har trätt fram som det enda möjliga oppositionspartiet mot Labour.Och väljarna gav dem chansen.

FAKTA

Scottish national party (SNP). Bildades efter en sammanslagning av National Party of Scotland och Scottish Party 1934. Beskriver sig idag som ett demokratiskt mitten-vänsterparti med ett självständigt Skottland som mål. Jämför sig politiskt med huvudfåran i den europeiska socialdemokratin med krav på större jämlikhet, insatser mot fattigdom, fri utbildning och motstånd till Nato och kärnvapen. Har mycket gemensamt med de gröna i Europaparlamentet. Utrikespolitiken är vänsterinriktad med starkt motstånd mot Irakkriget och USA:s krigföring i mellanöstern. Förespråkar ett skotskt medlemskap i EU och är inte för ett avskaffande av monarkin. Den ekonomiska politiken har en mer högerpopulistisk prägel med bland annat lägre skatter och tullar. Partiet har också Irland som förebild när man förespråkar en kraftigt sänkt bolagsskatt som ska locka företag och investeringar till ett framtida självständigt Skottland. SNP:s ekonomiska politik har beskrivits av Labour som thatcherism. Partiets populistiska nationalism har lett till att partiet pendlat mellan de olika politiska extremerna, men utan att närma sig fascistiska partier. Under 1960-talet positionerade sig SNP i en högerkonservativ riktning för att svänga under 1970-talet åt ett mer socialistiskt håll. Har i allt väsentligt udden riktad mot Labour.