Tänk om dina likes på Instagram hade bäring på dina möjligheter till jobb och bostad, om minnen gick att spela in och göra åtkomliga i efterhand, eller om uthängningen av brottslingar på internet kunde omsättas till en underhållningsindustri.
Sådana frågor ställs i SciFi-miniserien Black Mirror vars första säsong kom 2011. Sedan dess har seriens skapare Charlie Brooker i en rad fristående avsnitt fortsatt göra samtidssatir genom berättelser som utgår från dagens tech-kultur. I säsong fyra, som hade premiär i dagarna, utforskas tidigare koncept som digitalt medvetande och sparade minnen, men även ämnen som ”snälla killen”-misogyni bland datanördar och dejtingappar.

I säsong fyra, som hade premiär i dagarna, utforskas tidigare koncept som digitalt medvetande och sparade minnen, men även ämnen som ”snälla killen”-misogyni bland datanördar och dejtingappar.

Även om Black Mirror gärna uppfattas som ultramodern, är föregångarna gamla. The Twiligt Zone (1959–1964) och liknande amerikanska tv-serier med fristående avsnitt har lyfts som seriens inspirationskällor, men litteratursociologen och science fiction-forskaren Jerry Määttä menar att den egentliga föregångaren snarare är pulp-tidskrifterna:
– Redan på 1920-talet såg de ut ungefär som en säsong av Black Mirror – en handfull fristående noveller vagt sammanhållna av en genre eller subgenre, oftast baserat på redaktörens smak.

Huvuddelen av serien utspelar sig i en nära framtid och utforskar genom olika tankeexperiment en kollektiv olust inför den digitala revolutionen och tekniska landvinningar. Gravitationspunkten är mötet mellan mänsklig svaghet och tekniskt trolleri.
– På 1980-talet kallades berättelser om den nära framtiden för cyberpunk – där var det verkligen 20 minuter in i framtiden som gällde. Cyberpunk har nu snarare blivit en historisk term, men en hel del frågor som Black Mirror tar upp – cyberspace, artificiell intelligens, storföretags maktfullkomlighet – finns i cyberpunken, med den skillnaden att det då fortfarande mest var fantasier för sf-nördar och datorfolk. Som ironiskt nog inspirerade till att skapa den informationsteknologi vi lever med nu, och är rädda för…

Det går förstås även att dra paralleller mellan Black Mirror och framgångsrika dystopiska kassasuccéer som Hunger Games och Divergent, vilka behandlar exempelvis omoraliska aspekter av tv-underhållning eller digital simulering. Men anledningen till att Black Mirror har nått bortom den vanliga sf-publiken kan också vara för att den ibland väljer en annan väg än mer klassisk science fiction.
– Det mest originella eller avvikande med Black Mirror är väl att sf-genren inte brukar vara lika konsekvent teknikfientlig och mediaskeptisk. Visst kritiserar man teknik, vetenskap och politik, men i klassisk sf finns det mer balans. Det finns dåliga och bra sätt att använda tekniken.

Seriens höga kvalitet, tillsammans med en stark verklighetsförankring och tydligheten i kritiken, är dock kanske även nyckeln till dess genomslag tror Jerry Määttä:
– Manusen är smarta, den är snyggt producerad, har bra skådespelare – men förmodligen beror framgången också på att den i så hög grad spelar just på folks rädslor inför ny teknik, för internet, AI, virtuella verkligheter, drönare, med mera.

I Black Mirror ser människor inte konsekvenserna av vad de skapar, men det betyder inte nödvändigtvis att allt skulle bli bättre om tekniken oskadliggörs. Oftast utmynnar avsnitten i ett slags nihilism där alla alternativ är lika dåliga. Ett av seriens signum är den dramatiska twisten som lämnar tittaren med en obekväm ambivalens.
– Finns det någon röd tråd så är det väl att faror lurar överallt där teknik och media är inblandade. Allt kommer att bli värre, människans destruktivitet och dumhet att förstärkas. Tekniken kommer att användas för övervakning och manipulation och förstöra våra relationer.

Intressant nog är det avsnitt som hittills har fått allra mest positiv uppmärksamhet ett undantag från regeln. ”San Junipero” (från 2016) handlar om hur mänskligheten har skapat ett eget digitalt dödsrike genom att ladda ner mänskliga medvetanden i en evighetsbank. Sättet att skildra odödlighet som någonting positivt – inte som en förbannelse som utarmar livet och gör det meningslöst – är otypiskt på flera sätt.
– Det lustiga med ”San Junipero” är att det bryter av så mycket från resten av serien, säger Jerry Määttä.
– Här blir tekniken en fantastisk möjlighet för människor att få leva vidare efter döden, återuppleva sin ungdom, och göra allt det där man inte hann med eller fick möjlighet att göra. Den vänder på hela konceptet och visar tekniken som utopi, fullpepprad med nostalgi och sentimentalitet. Det är ett mycket bra avsnitt, men frågan är om det fått samma uppmärksamhet om det inte ramats in av en så teknikfientlig serie.