Hur många gånger kan man berätta historien om taxichauffören som egentligen är civilekonomin, eller städerskan som egentligen är arkitekt? Hur många gånger till utan att det händer något?
Stockholm City, som är en av Stockholms två gratistidningar, kör just nu en serie som heter Släpp in oss! Varje dag belyses ett nytt område i en segregerad stad. Människor med invandrarbakgrund släpps inte in på arbetsmarknaden, släpps inte in på krogen, släpps inte in i bostadsområdena. De stängs helt enkelt ute och därför är stridsropet: Släpp in oss!
Hårresande historier om rasism och strukturell diskriminering berättas. För flera år sedan var dessa historier okända i det offentliga rummet. Sedan började de radikala berätta dem. Nu kan vilken mainstream liberal som helst göra ett reportage om det.
Allt fler verkar inse vilket problem det är. Att formulera det verkar inte längre vara svårt, att finna lösningen verkar vara det.
Det leder uppenbarligen till att alltfler kapitulerar. Det som slår mig allra hårdast när jag läser reportagen är det. Folk slutar gå ut på krogen, slutar söka arbeten som passar deras yrke, slutar heta vad de heter. Att byta namn framstår som oerhört våldsamt för mig, och det finns en oerhörd skam i det som ”dom” får bära.
Jag har gjort det. När jag nu förbereder vår flytt och ska hyra ut vår lägenhet skriver jag bara ett namn: min mans. Det låter bättre, det är svenskt, det ökar chanserna att få den uthyrd. Jag skäms över att tänka så men jag bär hellre skammen än att inte få lägenheten uthyrd. Jag skulle hellre dö än att byta bort mitt namn tänker jag. Fast jag har aldrig varit i en sån desperat situation där ett jag skulle kunna få ett arbete i utbyte mot mitt namn. De som har bytt ut ”konstiga” namn mot ”svenska” namn skäms säkert. De bär en skam som inte är deras, som borde vara kollektiv. För varför har vi inte fixat detta?
Vet inte, är mitt svar. Det jag vet är att vi måste fixa det och vi, i bemärkelsen vänster, måste vara de som har initiativet, annars kommer lösningarna inte att bli hållbara. Katastrofregeringens integrationsminister Jens Orback ser en lösning i pigjobb. Så kan de som har råd med pigor sitta på middagar och berätta att deras städerskor är utbildade läkare. (Läkare som skäms över att vara pigor.) Jag har hört den typen av samtal när jag bodde i Bryssel. De är vidriga.
Framtiden ligger varken i bortbytta namn eller högutbildade pigor. Framtiden ligger i en politik som sätter stopp för särlösningar och ger alla som bor i detta land samma rättigheter och möjligheter på riktigt.
