Avtalsrörelsen är inne i sitt slutskede. I veckan förkastade industrifacken medlarnas bud om löneökningar på 5,9 procent över en treårsperiod. Industrifackens avtal brukar sätta det så kallade ”märket” även för övriga fackförbunds avtalsförhandlingar. Att 5,9 procent över tre år är för lite borde alla kunna enas om. Med tanke på hur konjunkturen ser ut så hamnar en sådan löneökning ungefär kring nuvarande inflation, sett över tre år. Om högkonjukturen forsätter så kan 5,9 procent till och med resultera i en reallönesänkning.
Arbetsgivarna, vars makt i och med uppluckrad arbetsrätt och en sviktande facklig styrka har vuxit sig ännu starkare under de senaste decennierna, beter sig som vanligt som giriga barn i sandlådan. Därför är det tveklöst så att den fackliga kampen alltid måste bestå i att använda större delar av företagens vinster till arbetarnas löner. Men årets fackliga avtalsrörelse måste också handla om villkoren utöver lönen, för där gör arbetsgivarna för tillfället precis som de själva behagar.

I veckan rapporterar Flamman om hur Sundbybergs kommunpolitiker ska lämna över driften av det kommunala äldreboendet Ekbacken till det riskkapitalägda bolaget Frösunda Omsorg. Fackförbundet Kommunal menar att arbetsgivaren vill dra ner på 26 anställdas tjänstgöringsgrad, det vill säga; hyvla ner arbetstiden från 100 procent till så lågt som 61 procent.
Hur kan det här ens vara lagligt? Det var en fråga som även Handelsanställdas förbund ställde sig när Coop Forum i Örebro behövde minska arbetsstyrkan på grund av påstådd arbetsbrist, och i stället för att tillämpa LAS och avskeda den som kom sist in, valde att hyvla ner arbetstiden på de befintliga anställningsavtalen. Handels krävde skadestånd, men i Arbetsdomstolen föll domen till arbetsgivarnas favör. De hävdade att man omplacerat personalen, trots att arbetsuppgifterna var identiska, bara arbetstiden hade ändrats.

Årets fackliga avtalsrörelse måste också handla om villkoren utöver lönen, för där gör arbetsgivarna för tillfället precis som de själva behagar

Från en dag till en annan gick personalen från en lön att leva på, till en lön som är mycket svår att leva på.
I kampanjen #slutahyvla (som Handelsanställdas förbund, Hotell- och restaurangfacket och GS-facket) just nu driver berättar Anette, som är butiksanställd på Coop i Uppsala, om hur hennes liv påverkats av att arbetsgivarna plötsligt bestämde att alla anställda skulle gå ner till en arbetstid på 25 timmar i veckan:
”Lönemässigt blev det en katastrof för mig. Min man gick i pension i samma veva och vi har fått dra ner på i princip allt. Det är en ständig jakt på timmar. Det är knappt så att man har någon fritid över huvud taget. Man känner sig som en slav. Man har ingen fritid, man kan inte planera.”
Naturligtvis är hyvling och arbetsgivarnas användning av metoden på arbetsplatserna något som kan komma att drabba alla löntagare. När några blir svagare, blir vi alla svagare. Därför är det viktigt att samla sig mot denna utveckling oavsett om man redan i dag slavar runt på visstidsanställningar på deltid eller om man sitter på en fast heltidsanställning. Om hyvlingen får fortgå så har vi en hel generation som aldrig kommer få se en fast heltidsanställning och för dem som i dag har ett heltidsjobb finns ett alltid överhängande hot om motsatsen. Att få gå ner i lön och i och med det bli mindre fri.

Den kollektiva styrkan i en fackföreningsrörelse som är enad är oöverträffad. Mot den har arbetsgivarna ingenting. Hyvling är och förblir ett sätt att leka med människors faktiska liv. Om alla fackförbund, i såväl LO som tjänstemannaförbunden, enas mot denna utveckling så kommer arbetsgivarna aldrig vinna striden om tiden. Då vinner vi.