– Det vi föreslår är en väldigt liten förändring, men vi tror att den kan ändra förutsättningarna för det politiska samtalet om välfärden.
Det säger Åsa Plesner (bilden), doktorand i företagsekonomi, om den rapport hon och statsvetaren Niklas Altermark nyligen publicerat via den fackliga tankesmedjan Katalys. Med titeln ”Stoppa smygnedskärningarna i välfärden” synar forskarna den ekonomiska bantningskur som offentlig sektor behövt förhålla sig till i flera decennier, och som ofta fått passera obemärkt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Med smygnedskärningar syftar vi på när välfärdsverksamheter får mindre pengar än vad som behövs för att behålla kärnverksamheten på samma nivå som tidigare. Då menar vi dels hur hårt personalen måste jobba, dels vilken service medborgare får, säger Åsa och fortsätter:
– Vi kallar dem för ”smyg” eftersom besparingarna ofta görs på sätt som inte är så lätta att identifiera, vare sig för journalister, medborgare eller lokalpolitikerna själva. De bakas in i de kommunala budgetdokumenten, och formuleras ofta som ”effektivisering”, ”rationalisering” eller ”utveckling”. Det är inte heller angivet hur de ska genomföras, det lämnar man åt tjänstemän, så den kommunpolitiker som inte själv är väldigt involverad i budgetförhandlingen kan mycket väl missa dem.
Det är i grunden bakvänt att se välfärd som något som ständigt kan och bör ”effektiviseras”, menar Åsa Plesner.
– Att undervisa matte i 30 minuter är inte samma sak som 40 minuter. Att sätta 200 betyg är mer jobb än 100 betyg, även om du har en smart mall för det. Välfärd handlar väldigt mycket om tid och relationer, och man kan inte applicera det rent ekonomiska fabrikstänket, trots att det är det som görs.
Det hårda trycket på vad välfärd får kosta har rötterna i det finanspolitiska ramverket, en uppsättning regler som infördes efter den stora fastighets- och finanskris Sverige genomgick på det tidiga 1990-talet.
– Då skrevs det in en regel i kommunallagen om att kommuner inte får planera budgeten så att man gör av med mer pengar än vad man får in via skatter och statsbidrag, förklarar Åsa Plesner.
Skulle kommunen i stället gå med överskott tillåter ramverket inte heller att man använder de pengarna till löner, hyror och existerande verksamheter, utan endast under ”mycket specifika omständigheter”. Vilka som åsyftas är inte helt klart, då inte ens coronapandemin sågs som en sådan omständighet.
– Det är i stort sett inte prövat. Under pandemin skrev jag en del debattartiklar om att kommuner och regioner skulle kunna ta av tidigare överskott till återhämtningsprojekt, men det har ingen gjort.
Sedan pandemin har Åsa Plesner sett en öppnare åtstramningspolitik, där mer aktiva politiska beslut tas för att bland annat hindra inflation.
– På sätt och vis kan jag tycka att det är ärligare att skära ned helt öppet, som man gör just nu, än att avpolitisera det och låta tjänstemän avgöra vilken verksamhet som är viktigast. Jag är såklart inte för nedskärningar, men man bör åtminstone få veta om att de sker. Men effektiviseringskraven tillhör inte historien, jag skulle tro att de återkommer när ekonomin blir mer normal.
Den lilla, tekniska förändring hon och Niklas Altermark vill se skulle innebära en tydligare och mer enhetlig redovisning av välfärdens behov, kontra resurserna man får.
– Vi vill dels ändra hur statsbidragen till kommunerna redovisas i statsbudgeten, och dels hur de interna nämndbidragen redovisas i kommunbudgeten. Det ska stå klart vad som behövs för att behålla samma nivå på kvalitet och bemanning i välfärden, och vilka resurser man faktiskt tilldelas, så att man synliggör det här gapet i alla budgetar.