Från höger hörs krav på hårdare tag från samhällets sida och från vänster påpekas det att det är sociala satsningar och en vettig skola för alla som löser problemet med våld på sikt. Problemet är bara att det behövs både ett effektivare och starkare polisarbete och satsning på skola, fritidshem och en ekonomisk politik som skapar arbete åt alla. Att helt blunda för någon av de aspekterna leder fel.
Ibland förväntas det i debatten att vänstern i princip tar ställning för brottslingarna i deras kamp mot samhället. Men det är en nidbild. Vänstern i exempelvis Italien, som vet en sak eller två om organiserad brottslighet, lyfter ofta fram båda sidor. En icke-korrumperad och effektiv domarkår och polis är förutsättningar för att folk inte ska fastna i maffians klor. Säkerhet är inte en fråga som högern har monopol på. Författaren Thomas Lappalainen har i sina böcker om Italien skrivit intressant om hur länder med en frånvarande stat – eller en som saknar förtroende hos sin befolkning – lätt kan ersättas med maffiavälde.
I det här sammanhanget är det också på sin plats att påpeka hur extremt mycket polisskandaler med rasistiska förtecken skadar polisens anseende. För att det ska kunna gå att effektivt bekämpa den organiserade brottsligheten behöver polisens befolkningens förtroende. Att det förtroendet blir minimalt om polisen uttalar sig rasistiskt, sysslar med övervåld eller registrerar folk efter etnisk härkomst är självklart. Här måste röjas upp i poliskåren rejält, rasism inom poliskåren ska vara absolut oacceptabelt. Det är det uppenbarligen inte idag.
Vad vänstern bör fortsätta att påpeka är att polisiära insatser – hur effektiva de än är – inte räcker på låga vägar. På många ställen i USA, där straffen kan vara drakoniska och polisen både välbeväpnad och mångtalig sjunker ändå inte brottsligheten från sina skyhöga nivåer. Om man inte ser till så att människors vardag blir uthärdlig med skola, arbete och välfärd kommer brottets bana alltid att vara lockande. Men det utesluter inte att polisens effektivitet och resurser också kan behöva stärkas.
I det fackliga arbetet – i till exempel restaurangbranschen – är organiserad brottslighet en tydlig fiende till arbetarrörelsen. Det händer inte så sällan att funktionärer som försöker att organisera på arbetsplatser knutna till organiserad brottslighet drabbas av hot om våld eller till och med dödshot. Dessutom är det ju framför allt högerns privatiseringsreformer som har inneburit rena julafton för många organiserade kriminella, om det har till exempel Expressens borgerliga ledarsida skrivit bra. Med sin naiva inställning att alla företagare är hjältemodiga och goda har det skapat ett dukat bord för samma organiserade brottslighet som de säger sig vilja bekämpa.
Hotet från organiserad brottslighet är på allvar och måste bemötas därefter. Men ingen tjänar på att helt bortse från varken de kortsiktiga eller långsiktiga lösningarna. Vi behöver både sociala satsningar och ett effektivt och starkt polisarbete.
