När den franska tv-serien Baron Noir lanserades hyllades den med stor glöd av skribenten och författaren Olle Svenning på Aftonbladet Kultur. I ett Frankrike präglat av avindustrialisering, avväpnade fackföreningar och marknadsliberal konsensus dyker den nordfranske socialdemokratiske arbetarhjälten Philippe Rickwaert upp. Han må vara en ganska hotfull karaktär och visst gör han en vända på kåken för förskingring men i slutändan lyckas han ändå ena hela den franska vänstern under Socialistpartiets banér. Med sin sluggerprofil och pondus slår han ut Emmanuel Macrons kvinnliga motsvarighet i första omgången av presidentvalet och den bindgalna högerpopulisten i andra omgången.

Svennings entusiasm över huvudkaraktären, en skrupelfri politisk fixare må vara överilad, men går ändå att förstå. Svenning arbetade som talskrivare åt Tage Erlander när Socialdemokraterna fick egen väljarmajoritet och har sedan dess skrivit många deppiga artiklar om den internationella socialdemokratins långvariga nedgång. Äntligen en tydlig framgångsväg, om än i tv-serieform! Desto märkligare blir Svennings loja reaktion när vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon stormar fram i sluttampen av det verkliga franska presidentvalet och mobiliserar unga och förortsväljare i en utsträckning som saknar motstycke. I en artikel i DN Kultur buntar han ihop Mélenchon med fascistkandidaterna Zemmour och Le Pen. De har alla ”en gemensam nämnare: svärmeriet för Kreml”.

Mélenchons parti LFI – Det okuvade Frankrike – fortsatte dock att utnyttja momentumet och lanserade inför parlamentsvalet den första rödgröna valkoalitionen på 25 år. Även om de mindre partierna (Socialistpartiet, De Gröna och Kommunistpartiet) anslöt sig av överlevnadsinstinkt snarare än entusiasm lyckades den nya valkoalitionen med tre målsättningar: Macron började backa från sina planer om att höja pensionsåldern, Macron förlorade sin majoritet i parlamentet och de rödgröna partierna vann de parlamentsplatser som någorlunda motsvarade väljarstödet. LFI:s nya parlamentarikergrupp består av stridbara hotellstäderskor och taxichaufförer. Sammantaget ett stort framsteg som skulle kunna föra tankarna till just serien Baron Noir. Men, och kanske är det här skon klämmer, i det verkliga livet enades vänstern inte under socialdemokratisk ledning. Det skadeskjutna Socialistpartiet fick, precis som i Grekland och på Irland, finna sig i att kunna bli en mindre beståndsdel av någonting större. Det skulle kunna bli en politisk framgångsväg, även om det varken påminner om franska tv-serier eller Tage Erlanders glansdagar.