Visst är det härligt att se socialdemokraten Lawen Redar smula sönder den borgerliga kulturpolitiken i SVT (21/12). Hon påpekar nämligen att samtidigt som regeringen inleder arbetet med en svensk kulturkanon – det vill säga ett dött papper med titlar på som ska ligga i någon departementslåda – så skär samma regering ned på kulturlivets alla levande delar.
”94 procent av Sveriges kulturskolor riskerar att säga upp personal, avgifterna till idrott och kultur höjs och scenkonsten står inför alarmerande hyreshöjningar. Regeringen minskar resurserna till skolan, folkbildningen och public service – just de institutioner som bygger tillit och gemenskap”, säger hon och sammanfattar:
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
”Men låt oss införa en kanon, så att vi i stället kan ägna tid och kraft åt att beskriva vad som är svensk kultur och inte.”
En verklig kanon är en levande kultur, som inte kan ersättas med ett statligt styrdokument
Jag nickar och hummar. Men den som följt de senaste årens kulturpolitik inser att det finns ett problem. Socialdemokraterna har också deltagit i slakten på kulturlivet. De har tagit fram och benhårt försvarat det finanspolitiska ramverk som tvingar regioner och kommuner att ”gå med vinst” – vilket i realiteten kan översättas till ständiga nedskärningar. Där står inte minst kulturen i skottlinjen. Dessutom har de vid makten inte tagit chansen att upphäva några av högerns skattesänkningar.
Bakom retoriken gör partiet alltså ingenting för att montera ned de tysta kvarnhjul som maler ned kulturlivet. Visst är högern värst – inte minst Sverigedemokraterna som vill dra ned på folkbildningen med 1,2 miljarder – men om Lawen Redar menar allvar så borde hon ta itu med sitt partis finanspolitik, hur tråkigt det än låter.
Men visst har hon rätt i att en kulturkanon bara är en avledningsmanöver. Den finns dessutom redan – den hålls vid liv på de kulturskolor som lär barnen att spela ”Sjösala vals” på klarinett, på de bibliotek som håller Selma Lagerlöf fri från malar och marginalanteckningar, men också på de konsthallar, konsertlokaler och studieförbund där framtidens golvfyllare skapas. En verklig kanon är en levande kultur, som inte kan ersättas med ett statligt styrdokument.
Jag har själv beskrivit det paradoxala i att en ”Sverigevänlig” regering låter Nationalmuseum förfalla, (DN, 10/1) där klassiker som Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd”, Anders Zorns ”Midsommardans” och Carl Larssons ”Midvinterblot” hänger. På samma tema ser kulturchefen Björn Wiman en ”bedrövlig ironi” i Tidöregeringens ”dråpslag mot den svenskaste kultur- och bildningsform som finns”, nämligen folkhögskolorna och studieförbunden.
Sorgligast av allt är att även gråsossar skymtas i bakgrunden, med knätofsar och räknestickor
Det sorgliga är att vi båda nog har fel. Här finns ingen ironi och inga paradoxer, utan endast nationalisthögerns medvetna strategi för att utplåna folkrörelserna, som den svenska ”tillitens” historiker Lars Trägårdh gärna lånar ut sig till genom att leda arbetet. Denna nya höger är ointresserad av svensk kultur – den enda litteratur den bryr sig om är bolåneavtal. Alla platser där nya tankar och berättelser kan uppstå ses som farliga.
Som Clara Mattei visar i Kapitalets ordning har den auktoritära högern alltid fört åtstramningspolitik. En sverigedemokrat är alltså bara en nyliberal med folkdräkt från Buttericks. Det är sorgligt att den övriga högern deltar i maskeraden. Men sorgligast av allt är att även gråsossar skymtas i bakgrunden, med knätofsar och räknestickor.
