Okategoriserade 06 juli, 2011

Socialdemokratin för lite socialdemokratisk

Socialdemokraterna binder ris åt egen rygg genom att acceptera att statens makt försvagas. Den nyliberala politiken göder främlingsfientlighet. LO:s förre chefsekonom Dan Andersson skräder inte orden i sin nyligen utkomna skrift Socialdemokratin och staten.<br /> – Välfärdsstatens nedrustning ökar misstron i samhället och framkallar en folklig motreaktion, som delvis resulterar i ökad högerpopulism, säger Andersson.

Dan Andersson har arbetat åtta år som chefsekonom på LO. Dessförinnan var han statssekreterare på näringsdepartementet. I december 2008 gick han i pension, och har sedan dess ägnat sig åt ett stridbart författarskap. Socialdemokratin och staten är en långessä, utgiven av Arbetarrörelsens tankesmedja, och har trots sitt kontroversiella budskap inte uppmärksammats särskilt mycket.

Moderat kampanj

Andersson beskriver hur Moderaterna lyckats introducera begreppet ”utanförskap”. Det inkluderar förutom arbetslösa och sysselsatta i åtgärder, också handikappade, svårt sjuka, heltidsarbetande med många barn som ibland behöver försörjningsstöd, studerande, och avtalspensionärer, även före detta chefer med höga inkomster. Det skapas en bild av att 20, kanske ända upp till 25 procent, av befolkningen består av latmaskar som inte vill arbeta utan försörjs av samhället genom olika ”bidrag”. Undertexten var att en stor del av dessa var utrikesfödda.
Argumenten nöttes systematiskt in, och som Andersson skriver, ”PR-industrin i Sverige är i omslutning ungefär lika stor som svensk fordonsindustri!” Att budskapet gick fram bevisas enligt Andersson av valresultatet – av dem som hade föräldrar födda utanför Europa röstade 54 procent på S, tre fjärdedelar röstade på de rödgröna. Av dem som hade Sverigefödda föräldrar röstade bara 26 procent på S. Samtidigt kan framgångar för Sverigedemokraterna noteras.

Tillit viktig

Orsaken är att tilltron mellan människor, som är en grundförutsättning för välfärdssamhället, har försvagats. Dan Andersson citerar rättvisefilosofen John Rawls (allmänt ansedd som socialliberalismens främste apostel), ”om man misstänker att andra inte gör sin andel kommer man frestas att inte själv bidra”. Också de som egentligen stöder välfärdstanken blir skeptiska om välfärden missbrukas och inte fördelas rättvist.
En välfärdsstat med ett högt skattetryck måste präglas av en stark känsla av gemenskap. Om denna känsla saknas eller försvagas blir det till en ”språngbräda mot mindre gemenskaper inom sociala grupper som liknar varandra.” Därför är det helt rimligt att påstå att en ökad individualism har minskat stödet för socialdemokratin, men det påståendet missar orsakssambandet; nämligen att det är den förda politiken som har skapat denna individualism, och inte tvärtom.
Samtidigt är referensen till Sverigedemokraternas framgångar uppenbar.
Den borgerliga alliansens politik, i synnerhet den så kallade ”arbetslinjen”, bidrar starkt till att avskaffa det som Andersson kallar för ”den skandinaviska versionen av välfärdsstaten”. Han poängterar att den är inte enbart socialdemokratisk:
– Tidigare kunde S få stöd av socialkonservativa krafter inom framför allt Centerpartiet och Kristdemokraterna, men numera har dessa blivit totalt nyliberala, med en fundamentalistisk tro på marknaden, säger Dan Andersson till Flamman.
– Också Miljöpartiet har förvandlats i den riktningen, tillägger han.

Lönedumpning

Alliansens tillväxtpolitik har gått ut på att skapa fler arbetade timmar, men gärna till ett lägre värde, och lägre skatter för småföretagare. Eller mer polemiskt uttryckt:
– Arbete till vilket pris som helst, säger Dan Andersson.
Samtidigt har skatternas andel av BNP sänkts, socialförsäkringssystemet har kraftigt försämrats med sänkta ersättningsnivåer, och en ”repressiv” arbetsmarknadspolitik, där människor ska tvingas att söka arbeten – som ofta inte finns, och att arbeta till låga löner, långt under kollektivavtal, har genomförts.
– Folk har blivit en handelvara, säger Dan Andersson.
Resultatet är allt annat än uppmuntrande. Arbetslösheten har stigit och ligger fortsatt på en hög nivå. Det är framför allt långtidsarbetslösheten, ”utanförskapet”, som ökar mest och främst drabbar unga, utrikesfödda och de med nedsatt arbetsförmåga. Privata lösningar, till exempel i form av privata sjukförsäkringar, blir allt vanligare – bland dem som har råd. På det politiska planet försvagas statsmakten, vilket ”för med sig både kostnader och ett antal sociala och politiska risker”. Staten ger upp sin makt och förmåga att skydda de svaga till EU, marknaden, kommunerna och genom en frivillig begränsning.

Tillbaka till rötterna

Problemet är att denna politik har initierats av socialdemokraterna själva, och Dan Andersson ser ännu inga tecken på omprövning, ”Socialdemokraterna har successivt kommit att välja bort sina väljare genom att begränsa statens auktoritet och politikens överhöghet”.
Vad är då alternativet? Andersson talar om en ”kommunitär strategi”, som i stor utsträckning innebär en återgång till traditionell socialdemokratisk politik. Lite förenklat kan politiken sammanfattas i tre punkter: 1) taken i försäkringar måste vara så höga att försäkringarna får stor anslutning, 2) en aktiv linje i arbetsmarknadspolitiken, med kraftfulla satsningar på utbildning och framför allt på subventionerade jobb till kollektivavtalsenliga löner, och 3)vägledning och kontroll, med sanktionsmöjligheter.
Min invändning om statens minskade roll i globaliseringens tidevarv bemöter Dan Andersson med:
– Desto viktigare att staten spelar en aktiv roll! Ingen globalisering hindrar att staten bedriver en egen politik.

Ledare 12 november, 2025

Väggroparna vittnar om Sveriges förfall

Att laga vägar har blivit en lyx i det nya snål-Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT.

När regeringen sparar på investeringar är det glesbygden som tar smällen. Överskottsmålet är inte sund ekonomi – det är politiskt sabotage mot oss som bor på landet.

Precis före pandemin stod alla män i grannskapet lutade över gropen som grävts upp mitt i gatan. Armarna i kors, killgissningar om vattenflöden och det sedvanliga gnället över framkomligheten.
Men vi kan faktiskt skatta oss lyckliga: vår kommun ligger i framkant. I större delen av Sverige läcker dessa rör som såll. Där nere i gropen låg avlopps- och vattenrör i plockepinn, rester av de fornstora dagar då Sverige moderniserades på 1940- och 50-talen.

Under efterkrigstiden var det en lyx med rinnande vatten, men numera är det en självklarhet vi knappt reflekterar över. Men just därför har underhållet förfallit. De gamla rören är nu ett av kommunpolitikens största huvudbryn, och en tickande kostnadsbomb. Få kommuner vågar ta tag i det, av den enkla anledningen att det är för dyrt. Hur kunde detta bli ett problem i ett avsevärt rikare Sverige år 2025?

Kristdemokraten Stefan Attefall skrev nyligen i Dagens Nyheter att att de kommunala taxorna har stigit dubbelt så snabbt som inflationen, och att det drabbar småhusägare hårdast.

Han har rätt i diagnosen – men helt fel i behandlingen. Problemet är inte att kommunerna tar för mycket betalt, utan att staten dragit undan mattan för dem.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder.

De taxor Attefall hänvisar till gäller kommunernas mest grundläggande uppgifter: vatten och avlopp, fjärrvärme, elnät, bygglov. Samtidigt har regeringen låtit bli att stärka det kommunala utjämningssystemet. Och 2024 röstade sex av åtta riksdagspartier för det så kallade balansmålet i statsfinanserna – en kosmetisk uppdatering av det gamla överskottsmålet, men med samma åtstramningspolitik i botten.

Överskottsmålet innebär att staten ska spara mer än den spenderar, även när samhället skriker efter investeringar. Det är en ekonomisk tvångströja som lamslår landets glesbygdskommuner. Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, varnade redan i fjol: Sverige står inför enorma investeringsbehov – i klimatomställningen, energisystemet, infrastrukturen, VA-näten, kriminalvården och försvaret. Men regeringen väljer att hålla igen.

Det är svårt att tolka på annat sätt än att den nyliberala åtstramningsdogmen har blivit ett självändamål – även för socialdemokratin.

I kommunerna märks konsekvenserna tydligt. När staten inte inflationsjusterar bidragen betyder det nedlagda skolor, färre vårdplatser och sämre äldreomsorg – oavsett vilken partifärg som styr lokalt. Och nu vill Attefall dessutom införa en ”skattebroms” för kommunerna, alltså hindra dem från att ens höja skatten för att rädda välfärden. Det är inte ekonomiskt ansvarstagande – det är ekonomiskt sabotage.

Läs mer

Tankesmedjan Timbro föreslog redan 2018 i rapporten ”Släpp kommunerna fria” att rika kommuner skulle få behålla mer av sina egna pengar och bidra mindre till de fattigare. Den idén har nu letat sig in i regeringens politik. Resultatet? Ett Sverige där Stockholm, Göteborg och Malmö fortsätter växa, medan stora delar av landet förvandlas till ett ekonomiskt månlandskap.

Om du bor i en landsbygdskommun och röstat borgerligt, har du i praktiken röstat för att du och dina barn ska ta notan – inte de som redan har mest. Några hundralappar mer i plånboken betyder föga när skolan läggs ned, sjukhuset rustas ned och vägarna förfaller.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder. Sverige behöver inte fler sparmål. Vi behöver en stat som vågar bygga igen.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 12 november, 2025

Moster Jeannette kan bli Chiles kommunistiska president

Det chilenska valet står mellan kommunisten Jeannette Jara och kandidater som talar sig varma för tidigare diktatorn Augusto Pinochet. Foto: Rodrigo Arangua/AP/TT.

Den 16 november hålls president- och parlamentsval i Chile. Mot den auktoritära högern står en ”uppfriskad” kommunism, som vänsterkandidaten Jeannette Jaras anhängare kallar den. Men nostalgin för Pinochets regim lever kvar i Chile – och vägen mot presidentskapet är ännu lång för den Tiktokvänliga kommunisten.

Intill tunnelbanestationen på torget Plaza de Armas rusar Santiago-borna förbi de koloniala byggnaderna. Vid övergångsstället bredvid katedralen står hon i allsmäktig form. Lite större än på bilderna, speciellt huvudet. Det är Tía Jeannette (Moster Jeannette), den kommunistiska presidentkandidatens alter ego. Runt omkring henne surrar människor som vill ta selfies med den stora maskoten.

”Hur känns det när så många vill hälsa och ta bild med dig?”, frågar Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 november, 2025

16 studenter AI-fuskade – i en och samma klass

Över hälften av studenterna vid en kurs på Linnéuniversitetet stängdes nyligen av efter fusk med generativ AI. ”Orsakerna till ökningen i just denna kurs är ännu inte klarlagda”, skriver prefekt Annelie Johansson till Flamman.

Den 3 november beslutade disciplinnämnden vid Linnéuniversitetet i Småland att stänga av 16 studenter från distanskursen ”Små barns språkutveckling”, efter att den ansvariga läraren anmält dem för fusk med generativ AI. 

I besluten anges bland annat ”systematiska märkligheter” i studenternas inlämningsuppgifter, där man bland annat hänvisar till felaktiga sidhänvisningar och icke-existerande källor som bevis på att man låtit AI-tjänster skriva uppgifterna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 november, 2025

Klimatet kan inte räddas med storytelling

Dockhuvuden ligger uppradade inför en Oxfam-protest under klimattoppmötet Cop 30 i brasilianska Belem. Från vänster: Lula da Silva (Brasilien), Mark Carney (Kanada), Cyril Ramaphosa (Sydafrika), Donald Trump (USA) och Ursula von der Leyen (EU). Foto: Eraldo Peres/AP.

Regeringens klimatarbete liknar Andrées polarexpedition: en sponsordriven kraschlandning som drivs med varmluft.

En kall dag i oktober 1897 befann sig äventyraren Salomon August Andrée i en tuff sits.
Luftballongen som skulle ta honom till Nordpolen hade störtat, och efter veckor av släpande på de tunga slädarna upptäckte sällskapet att isflaket de vandrat över hade drivit åt motsatt håll. De hade alltså rört sig bakåt.

När de till sist slog läger på den vindpiskade Vitön var krafterna slut. Andrée antecknade sina sista rader i dagboken, och när hans två följeslagare dog återstod bara ett tunt sidentält och ett gevär att skjuta isbjörn med – med det fyra månader långa vintermörkret på väg in.

Men mörkast av allt i SVT-dokumentären Döden på Vitön är att platsen de offrade livet för att dokumentera knappt finns kvar. Glaciären Anna, som de döpte efter hans medresenärs käresta, har smält.

Men jag tvivlar på att den typen av konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.

Nu sitter världsledare på klimattoppmötet Cop 30 i Belém, vid Amazonflodens utlopp i Atlanten, och pratar om hur utvecklingen ska vändas. Målet är att få FN:s medlemsländer att skärpa till sig så att 1,5-gradersmålet kan hållas, samt att hjälpa utvecklingsländer med resurser för att minska utsläppen.

Men medan de återigen diskuterar ”ambitionsnivåer” och ”implementeringsramar” fortsätter världen att driva bakåt, precis som Andrées isflak. I januari bekräftade Meteorologiska världsorganisationen att 2024 var det varmaste året sedan man började mäta, och värmen försvagar i sin tur både världshavens och markens förmåga att kapsla in koldioxid.

Samtidigt sveper en annan farsot över världen: en klimatförnekande konservativ höger, som tagit makten i allt fler länder. Deras politik har effekter: bara mellan 2020 och 2022 fördubblades de direkta subventionerna till fossila bränslen i världen, till att motsvara 7 procent av världens BNP.

Högern verkar likgiltig inför att klimatkrisen även ökar de globala flyktingströmmarna. Det är visserligen svårt att beräkna exakt, men enligt en rapport från FN:s flyktingorgan UNHCR tvingas 22 miljoner människor per år från sina hem på grund av väderrelaterade katastrofer. Så även den som vill ”bevara Sverige svenskt” har starka skäl att engagera sig i klimatarbetet.

Inget av detta bekommer dock Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Enligt ett minigräv av bloggen Ledarsidorna, med den passande rubriken ”Torsk på Tallinn” befann han sig nämligen på en Timbrokonferens i Estland i stället. Temat var ”två dagar om Europa och friheten”, och på plats fanns även biståndsminister Benjamin Dousa och tidigare statsministern Carl Bildt.

Konferensen arrangerades av pr-byrån Bellbirds vd Anders Kempe, som också grundat byrån JKL och varit vd för Kreab. Han har också kopplingar till de havererade klimatprojekten Stegra och Northvolt, och är enligt Affärsvärlden personlig vän med både statsministern och den ifrågasatta finansmannen Harald Mix.

Läs mer

Tillsammans har de bidragit till att pr-ifiera omställningen i Sverige. I stället för att bygga fram en svensk industrikapacitet hoppas man på entreprenörsandan hos amerikanska Musk-lärlingar som Peter Carlsson och Paolo Cerruti, som båda lämnade Tesla för att grunda Northvolt, med kinesiska maskiner och arbetskraft till hjälp.

Samtidigt har de senaste årens Cop-konferenser, som ägt rum i de auktoritära oljeländerna Azerbajdzjan och Förenade Arabemiraterna, varit minst lika korrupta. Kanske är det därför mer givande att träffa ledarfigurer för den gröna industrin, för att se vad som kan göras bättre. Men jag betvivlar att den sortens konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.

För när det gäller klimatfrågan har både politiker och företag turats om att krascha, precis som Andrées ballong Örnen. Och som dessutom har samma drivmedel: varmluft.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Den bortglömda professorn som löste klimatfrågan

Snart 80-årige professorn emeritus Staffan Laestadius ser ljust på framtiden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.

Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.

Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Lea Ypi: ”Nationalstaten håller vänstern gisslan”

Lea Ypi är professor I politisk teori vid London School of Economics, men har också en bakgrund inom filosofin. Foto: Ada Berg Arbro & Vera von Otter.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)