Inrikes 05 juli, 2006

Socialdemokratin saknar mediestrategi för framtiden

Under våren har två olika rapporter bekräftat att socialdemokratin har ett tydligt medieunderläge. S har mycket svagt stöd hos politiska journalister, och de stora medierna ger en negativ bild av partiet. Martin Viredius, chefredaktör på den fackliga tidningen Transportarbetaren, menar att det inte finns någon ljusning. Istället kommer det att bli värre.
– Det finns en väldigt oroande tendens att arbetsmarknadsjournalistiken, som tidigare var ett högstatusområde, försvinner bort, samtidigt som ekonomijournalistiken får en framträdande plats.
– När det gäller en sådan sak som att folk skall få betala mer a-kassa slår det igenom på ett tydligt sätt. De nya ekonomireportrarna förstår inte en hur en sådan sak slår hårt, de skiter i det och de delar dessutom värderingar snarare med aktieägarna.

Det handlar också om var journalisterna kommer ifrån, menar Viredius.
– Rekryteringsbasen för journalister är entydigt medelklass. Därför säger man tillexempel att arbetsmarknadskonflikter är ”osexigt”. Men det är det inte för mig,det är raffinerad maktpolitik i sin prydno.

Vad görs då inom s och facket? Finns det offensiva strategier?
– Nej. Det var ett våldsamt misstag att sälja Aftonbladet. Snart går tiden ut då LO fortfarande kan bestämma över ledarsida och kulturen. Då kommer ingen dagstidning att stå för socialdemokratiska värderingar.

På en debatt på Publicistklubben i januari 2005 hävdade Eric Sundström, som då satt i AU för sossarna, att det inte var någon idé att satsa på tidningar. Internet är framtiden, det är linjen från LO och SAP.
Viredius skakar på huvudet.
– Det funkar inte. De måste tänka om.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare/Opinion 14 oktober, 2024

Partiledarna har dresserats sönder

Yster. Ebba Busch var piggast i söndagens Agendastudio. Foto: Pontus Lundahl/TT.

”Kan inte du bara gå hem?”

Jimmie Åkessons griniga inspel när Nooshi Dadgostar pressade honom om gängkopplingarna har blivit en snackis efter söndagens debatt. En annan är när Ebba Busch räckte fram ett telefonnummer till Magdalena Andersson för att prata energipolitik över blockgränserna.

Men det mest talande klippet var mer anonymt.

Johan Pehrson blev ombedd att motivera sitt ”nej” på frågan om Sverige ska införa ett tiggeriförbud och såg ut som att någon slängt en granat i hans famn. Oj, är jag i tv? Till slut sipprade ett svar ut: ”Ja, för jag tycker inte så.”

Det är svettigt under strålkastarna och alla kan tabba sig, men han var inte ensam att famla efter orden. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson brydde sig inte ens om att trycka på svarsknapparna. Alla oväntade frågor möttes av axelryckningar och plågsamma harklingar.

Vi vet att det finns roligare saker att göra en söndagkväll än att vara med i (eller titta på) Agenda, men personerna i rutan tävlar faktiskt om makten i Sverige. Nog kan de ge sken av att trivas med tanken på att styra? Utöver en energisk Ebba Busch såg övriga partiledare ut att tänka på rektoskopier som skulle genomföras omedelbart efter sändningen. Inte minst Magdalena Andersson, som konsekvent pratade som rymdroboten Hal i filmen 2001. (”Jag är rädd att jag inte kan göra det, Ulf.”)

Det sägs ibland felaktigt att politiken har blivit för personfixerad. Från Tage Erlanders klassiska ”Gubber och kärringer, huk er i bänkarna för nu laddar han om” i Hylands hörna, till Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra, påstås att den som gör sig bäst i ett kort filmklipp – eller soundbyte – också är den som vinner folkets hjärta. Och att vi i dag styrs av karismatiska broilerpolitiker som har bländande leenden men saknar substans.

Men faktum är att politikerna verkar livrädda för att visa minsta tillstymmelse till personlighet eller självständigt tänkande. De är så söndermedietränade att den där elden som fick dem att ge sig in i politiken, som jag är övertygad om finns där bakom, har släckts. Till och med träige Tage kunde riva av skratt med ett skämt om en klumpig kyrkoherde, men vilken av gårdagens partiledare skulle klara det? Det kändes närmast uppfriskande att just Muharrem Demirok trasslade in sig i ett smårasistiskt skämt om lata sydlänningar som njuter av sangria och souvlaki i stället för att jobba. De andra vågade inte ens försöka vara roliga.

Utöver en energisk Ebba Busch såg övriga partiledare ut att tänka på rektoskopier som skulle genomföras omedelbart efter sändningen.

I stället blängde de surt på varandra, utan självförtroendet att ge motståndaren minsta poäng, kritiserade varandras ”oenighet” utifrån premissen att alla måste bli likatyckande cyborger, och pratade hellre om motståndarens usla politik än vad man själv ville åstadkomma.

Ofta beskylls ”formatet” och intervjuarna – i det här fallet Camilla Kvartoft och Anders Holmberg – men de gjorde ett utmärkt jobb. Felet ligger inte heller hos politikerna, som ju är en del av en hel stab med retorikexperter, talskrivare och sakkunniga som nöter ned deras individualitet, och lär dem att svara samma sak oavsett fråga. I Nooshi Dadgostars fall handlar det troligen om en rädsla för att antingen göra sin radikala svans arg – vilket har hänt ofta på senaste – eller Socialdemokraterna ovilliga att låta dem vara med att regera.

Agri Ismail skrev nyligen i Flamman att upprepandet av inövade fraser har fått väljarna att längta efter något mänskligare – och i brist på det en Trump eller Jan Emanuel som åtminstone inte låter som en pr-maskin. Gårdagens sömniga debatt visar att fältet ännu ligger öppet. Låt oss hoppas att rätt krafter kliver in.

Utrikes 14 oktober, 2024

Din mobiltelefon eldar på våldet i Kongo

Lek med ett strandfynd i sydsudanesiska Renk. Foto: Sam Mednick/AP.

I jakten på mineraler har västvärldens kapitalister ingått allians med krigsherrar på jordklotets södra halva. Det är den civila befolkningen i Sudan och Kongo som betalar priset. Bakom våldets brutala verklighet döljer sig en kapitalistisk världsordning med allt mer tydliga feodala inslag.

När man funderar över de värsta representanterna för vår brutala tidsålder dyker namn upp som Benjamin Netanyahu, Kim Jong-un, Vladimir Putin eller Hamas-ledaren Yahya Sinwar. Men det beror på att vi bombarderas med nyheter om dem. Om vi vidgar perspektivet och tar hänsyn till de fasor som de traditionella medierna ignorerar, är krigsherrarna i Sudan ännu mer representativa. De uppvisar en chockerande grymhet och likgiltighet gentemot sitt folk, bland annat genom att hindra leveransen av humanitärt bistånd och lägga beslag på det mesta av det för egen del.

Situationen i Sudan blottlägger en global ekonomisk logik som är dold i andra fall. Redan 2019 störtade en stor proteströrelse landets mångårige diktator Omar al-Bashir, vars styre upprätthållit en skenbar fred och stabilitet sedan Sydsudan bröt sig ur landet. Det övervägande kristna landet är nu fast i sitt eget inbördeskrig.

Efter en kortvarig övergångsregering och förnyade förhoppningar om demokratisering utbröt sedan ett brutalt krig mellan två muslimska krigsherrar: general Abdel Fattah al-Burhan, ledare för Sudans väpnade styrkor (SAF) som fortfarande är nominell statschef, och Mohammed Hamdan Dagalo (eller Hemedti, som betyder ”lille Mohamed”), befälhavare för Rapid support forces (RSF) och en av landets rikaste personer.

RSF ligger bakom några av de värsta grymheterna i den nuvarande konflikten, inklusive massakern i Khartoum den 3 juni 2019, då över 120 demonstranter dödades, hundratals skadades, tusentals kvinnor våldtogs och många hem plundrades. Mer nyligen satte Dagalos styrkor igång en ny våldsspiral, då de den 15 april 2023 inledde ett brett angrepp mot SAF-baser över hela landet, inklusive i huvudstaden Khartoum.

Det påminner oss om en sorglig sanning i många utvecklingsländer: naturresurser är lika ofta en källa till våld och fattigdom som de är till fred och välstånd.

Även om båda sidor uttrycker ett vagt stöd för demokrati så tar ingen sådana påståenden på allvar. Vad de menar är: ”Först måste vi vinna kriget, sedan får vi se.” Detta är en förståelig ståndpunkt. För alla inblandade kan en mestadels välvillig diktatur som Paul Kagames regim i Rwanda vara det bästa att realistiskt hoppas på.

De yttre krafternas roll komplicerar saken ytterligare. Till exempel har den ryska Wagnergruppen, Libyens nationella armé och Förenade Arabemiraten enligt uppgift försett RSF med militära förnödenheter, helikoptrar och vapen i en omfattning som har gjort att RSF är bättre beväpnat än SAF. Samtidigt har SAF sökt efter egna uppbackare, inte minst Kina.

Men RSF har en annan stor fördel: Dagalo kontrollerar en region med stora guldreserver som gör att han kan köpa alla vapen han behöver. Det påminner oss om en sorglig sanning i många utvecklingsländer: naturresurser är lika ofta en källa till våld och fattigdom som de är till fred och välstånd.

Det främsta exemplet är Demokratiska republiken Kongo, som länge har lidit på grund av sina reserver av kritiska mineraler, diamanter och guld. Utan dem skulle det visserligen fortfarande vara fattigt, men också lyckligare och fredligare. DR Kongo är också ett exempel på hur det utvecklade väst bidrar till att spä på orsakerna bakom massmigrationen. Bakom stereotypen om ”primitiva” etniska passioner som än en gång blossar upp i det afrikanska ”mörkrets hjärta” går det att urskilja den globala kapitalismens omisskännliga konturer.

Efter Mobutu Sese Sokos fall 1997 upphörde Demokratiska republiken Kongo att existera som fungerande stat. Den östra regionen består nu av en mängd territorier som styrs av lokala krigsherrar, vars arméer utpressar och drogar barn och gör affärer med de utländska företag som exploaterar regionens mineralreserver. Denna ordning gynnar båda parter: bolagen får gruvrättigheter utan att behöva betala skatt och krigsherrarna får pengar till vapen. Många av mineralerna hamnar sedan i våra bärbara datorer, mobiltelefoner och andra högteknologiska produkter. Det är inte lokalbefolkningens ”barbariska” seder som är problemet, utan de utländska företagen och de rika konsumenter som köper deras produkter. Om man tar bort dem ur ekvationen faller hela skapelsen med etnisk krigföring samman.

DR Kongo är inget undantag, vilket framgår av den faktiska uppdelningen – eller snarare ”kongofieringen” – av Libyen efter Natos intervention och Muammar Gaddafis fall 2011. Sedan dess har en stor del av Libyens territorium styrts av lokala väpnade gäng som säljer olja direkt till utländska kunder, vilket påminner oss om kapitalismens förmåga att säkra en stadig tillgång till billiga råvaror. Det är därför så många stater som lider av resursförbannelsen fortfarande befinner sig i kris.

Läs mer

Det tragiska resultatet är att ingen part i de pågående konflikterna är oskyldig eller rättfärdig. I Sudan är det inte bara RSF som är problemet, utan båda sidor spelar samma brutala spel. Situationen kan inte reduceras till ett ”bakåtsträvande” folk som inte är redo för demokrati, eftersom det i själva verket handlar om den fortsatta ekonomiska koloniseringen av Afrika – inte bara av västvärlden utan även av Kina, Ryssland och rika arabländer. Vi bör inte förvånas över att Centralafrika i allt högre grad domineras av ryska legosoldater och islamistiska fundamentalister.

Den grekiska politikern Jannis Varoufakis har skrivit välformulerat om kapitalismens övergång till ”teknofeodalism”, vilket framgår av de stora teknikföretagens faktiska monopol på sina respektive marknader. Länder som Sudan och DR Kongo ligger dock närmare medeltidens feodalism. Faktum är att båda beskrivningarna är sanna: vi lever i allt högre grad under en kombination av högteknologisk och analog feodalism. Det är därför Hemedti, i ännu högre grad än Elon Musk, förkroppsligar vår tid.

Texten är tidigare publicerad av Project Syndicate.
Översättning: Jonas Elvander

Rörelsen 14 oktober, 2024

Sahara enligt Macron

Emmanuel Macron visar upp ett verk som föreställer kuststaden Oran på bokaffären Disco Magreb, under en diplomatisk resa till Algeriet. Foto: Oleg Cetinic/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Genom att den 30 juli erkänna Marockos suveränitet över Västsahara i ett enkelt brev till kung Mohammed VI bröt Emmanuel Macron inte bara mot internationell rätt, utan han rubbade också den bräckliga balansen i de fransk-algeriska relationerna. I sitt brev till den cherifiska suveränen förklarade den franske presidenten att den självständighetsplan för Sahara som Marocko har förespråkat sedan 2007 är den ”enda grunden för att uppnå en rättvis, varaktig och förhandlad politisk lösning i enlighet med resolutionerna från FN:s säkerhetsråd”.

Som vanligt är presidenten i Élyséepalatset inte rädd för motsägelser, eftersom FN anser att detta territorium är ”icke-autonomt” och att dess avkolonisering bör uppnås genom en folkomröstning om självbestämmande för lokalbefolkningen. Denna valkonsultation, om den någonsin hålls, skulle kunna leda till den självständighet som den västsahariska självständighetsrörelsen Polisario kräver. Enligt Emmanuel Macron faller dock ”Västsaharas nutid och framtid inom ramen för Marockos suveränitet”. Erkännandet av den tidigare spanska kolonins ”marockanska” karaktär – vilket är första gången för en fransk president – har glatt de marockanska myndigheterna, som länge har krävt ett sådant åtagande.

Det franska valet är inte utan sina skäl. Framför allt sätter Paris punkt för ett långvarigt gräl med kungadömet, vars ekonomiska och diplomatiska inflytande i Afrika söder om Sahara kommer att vara ovärderligt efter en serie franska bakslag i Sahel. Men detta strategiska val upprör Algeriet, Polisarios främsta stödjare. När Spanien ställde sig på Marockos sida 2022 drabbades landet av flera ekonomiska repressalier och det algerisk-spanska vänskaps- och samarbetsavtalet upplöstes.

Den tid då algeriska tjänstemän applåderade kandidaten Macron efter att denne i februari 2017 kallat den franska koloniseringen för ett brott mot mänskligheten är förbi.

Vad kommer att hända med Frankrike? Alger har redan kallat hem sin ambassadör – för tredje gången på tre år – och det är troligt att det statsbesök till Frankrike som president Abdelmadjid Tebboune planerade i höst inte blir av. Även om det inte råder någon tvekan om att Algeriets president kommer att väljas om den 7 september är det inte troligt att han reser till Paris efter en sådan skymf, såvida han inte vill iscensätta ännu en försoning. Bilaterala frågor som samarbete om invandring, rättigheter för personer med dubbla medborgarskap, förbättrade levnadsvillkor för shibanier (algerer som stred på den franska sidan i frihetskriget och utvandrade till Frankrike) och gemensamt minnesarbete får vänta. Den tid då algeriska tjänstemän applåderade kandidaten Macron efter att denne i februari 2017 kallat den franska koloniseringen för ett brott mot mänskligheten är förbi.

Men utöver de återkommande grälen mellan Alger och Paris – som döljer att det fortfarande finns viktiga mänskliga och ekonomiska band mellan länderna – är denna kris dåliga nyheter för stabiliteten i Maghreb. Genom att ställa sig på Marockos sida förhindrar Macron nu Frankrike från att spela rollen som medlare ifall spänningarna mellan Alger och Rabat skulle eskalera. De två rivalerna spenderar stora summor på sina respektive militärer – 18,3 miljarder dollar på den algeriska sidan 2023 och 5 miljarder dollar på den marockanska sidan (Sipri, 2023) – medan de diplomatiska förbindelserna är brutna sedan augusti 2021.

Läs mer

Hittills har alla varit försiktiga med att göra något som inte kan göra ogjort igen, men risken för en våldsam konflikt är överhängande. Med tanke på storleken på de algeriska och marockanska befolkningarna på fransk mark, borde Frankrike överväga konsekvenserna av en sådan konfrontation.

Översättning: Jonas Elvander

Ledare 13 oktober, 2024

Bodil Malmsten förutsåg Sveriges förfall

Bodil Malmsten såg tidigt vartåt det barkade i Sverige och flyttade till Frankrike. Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT.

När jag hör tonsättningen av Bodil Malmstens dikter inser jag hur saknad hon är.

Det var årets första krispiga höstdag och Sergels torg skimrade lila, när jag och min vän kom till Kulturhuset Stadsteatern för att se avslutningskonserten för Ett bloss för Bodil Malmsten.

Under dagen hade löpsedlarna i mobilen dominerats av en paparazzibild på Sveriges vice statsminister Ebba Busch där hon gör djävulstecknet genom fönsterrutan på en bil. Hon hade varit gäst på SD-ledaren Jimmie Åkessons bröllop i Sölvesborg. Där hade hon minglat med högerextremister, Putin-kramare, dömda sexbrottslingar och mc-kriminella.

Sverige kändes surrealistiskt den här söndagskvällen.

I mörkret på stora scenen stod artisten Ellen Sundberg som tonsatt ett antal av författarens dikter. Ellens röst, Bodils ord. Båda kommer från den jämtländska byn Bjärme.

Stora skattesänkningar för dem med högst inkomster, samtidigt som de sjuka nu ska betala mer för sina mediciner.

Det var sånger om fruntimmer som går och står, sliter ont år efter år. Om Stella som skulle ha fyllt 46 år. Om moster Lilly som tog sitt Downtown Train till Prince i Purple Rain. Melankoliska sånger om kärringar och änklingar, om kärlek, liv, sorg och död.

I år skulle Bodil ha fyllt 80 år, men hon dog i cancer 2016. En av mina favoritdikter publicerades hösten 1992 i Dagens Nyheter: ”Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen; trosbekännelse”.

Jag tror på folktandvården televerket posten statistiska
centralbyrån riksskatteverket arbetarskyddsstyrelsen
bostadsförmedlingen statens järnvägar sveriges television

Det är lätt att vara efterklok. När de flesta andra vandrade längs den enda vägen, misstrodde hon den.

Jag tror på den smala vägen
Jag tror på det starka i de svaga och tvärtom
Jag tror på den stora sorgen omsorgen sorgen om
Jag tror på ålderdomshemmet i Siknäs

Jag tänker ofta på hur Bodil packade väskan och flyttade till Finistère strax före millennieskiftet. Hejdå! Orkade inte ta del av vad Sverige höll på att bli. Nu har det blivit värre än vi någonsin kunnat tro.

Efter 30 år av nedskärningar och besparingar, av stress och färre kollegor, spring i korridorerna och andan i halsen, valde den mest högerlutande regeringen i Sveriges historia att sänka skatten med ytterligare 30 miljarder kronor i årets höstbudget.

Stora skattesänkningar för dem med högst inkomster, samtidigt som de sjuka nu ska betala mer för sina mediciner. De unga fråntas sin kostnadsfria tandvård. Barnfamiljerna får sänkta bostadsbidrag.

Du skulle ha sett med vilken klassblindhet vi tog oss an pandemin. Vad som hände när ingen lyssnade på fruntimren och kärringarna på golvet. De som förgäves försökte varna för hur den slimmade och fragmenterade äldreomsorgen fungerar i dag. Eller, inte fungerar. Herrarna på Folkhälsomyndigheten verkade tro att det fortfarande var 1986.

Tänk att det var pandemin, den världsomspännande sårbarheten, som skulle blotta vilken sektor som var den bärande. Vilken som var samhällsviktig och vilken som var oviktig. En blottad lärdom som några år senare helt verkar ha försvunnit igen. Applåderna tystnade, nedskärningarna fortsatte.

Läs mer

Det enda rimliga i det här landet är att det rullar en film på biograferna om det visselblåsande vårdbiträdet Stine. Hon som vägrade tystas av sin arbetsgivare under pandemin, av det privata vårdföretaget Attendo. Filmen heter Så länge hjärtat slår.

Men så slå då!
Slå
Slå
Slå 

Kultur 12 oktober, 2024

Gejmaren bär Prada

Modemärket Balenciaga har tagit e-sportmodet ett varv till och skapat ett spel. Foto: Balenciaga.

I spelvärlden kan vem som helst äga en Louis Vuitton-väska. Nu har även riktiga fashionistas börjat klä sig som gejmare.

Just nu pågår en av världens största turneringar, League of Legends-VM, med över 65 miljoner i prispengar och hundratals miljoner tittare. E-sport är i dag en miljardindustri som lockar fler åskådare än amerikanska Super Bowl.

Redan innan pandemin spelade 214 miljoner amerikaner videospel, och under pandemin var hälften av dessa kvinnor. I Sverige hade vi också efter pandemin rekordmånga aktiva spelare, hela 44 procent av befolkningen. E-sporten har alltså gått från nördhobby till den samtida popkulturens hjärta. Och trots att Bernard Arnault, en av världens rikaste män och VD för lyxkonglomeratet LVMH, har varnat för ”den virtuella bubblan”, så har deras modehus Louis Vuitton varit drivande i mötet mellan Joltindränkta huvtröjor och högklackade skor som kliver ur limousiner. 2019 inledde de ett samarbete med Riot Games, som utvecklat League of Legends.

Förutom en digital såväl som fysisk minikollektion skulle modehuset även skapa en av sina karakteristiska resväskor till en annan League of Legends-turnering, Summoner’s Cup, för att rymma vinnarpokalen värd 23 miljoner kronor. Både väskan och pokalen ställdes sedan ut vid Eiffeltornet i Paris och fick symbolisera en ny era i mötet mellan e-sport, underhållning och mode. Och även om Louis Vuitton inte räknade med skyhöga försäljningssiffror, så var det främst antalet ögon som räknades. Finalen 2019 drog 44 miljoner tittare.

För de flesta är det nämligen ouppnåeligt att äga en Fendiväska eller Chanelblus. Men i de virtuella världarna går det att låtsas, genom att klä sin avatar i sina drömmars skrud. Det gör spelarna genom att köpa skins, specialdesignade kläder och accessoarer till sin karaktär. 2021 skapade brittiska kultmärket Burberry två skins till karaktären Yao i det kinesiska spelet Honor of Kings med bland annat sportiga shorts och toppar såväl som en mer åtsittande variant av den klassiska trenchcoaten, allt i klassiskt beige och tartanmönster. En viss kontrast till spelets fantasyvärld, där kinesiska folkhjältar slåss mot historiska figurer som Zhoukejsarinnan Wu Zetian. Greppet kommenteras av en spelare på kinesiska mikrobloggen Weibo. ”Kolla mamma, jag kan äntligen bära Burberry!”

Modeikon. Klänningen som Lady Dimitrescu bar i ”Resident evil” var nästan en exakt replika av ett plagg som Alix Grès designat. Foto: Capcom.

Dessa nya digitala marknader beskrivs av exempelvis nyhetssajten Techtech China som en ny guldrush. Efter Louis Vuittons testballong har resten av modebranschen hakat på.

Men även i den fysiska världen möts mode och e-sport, genom att modehusen designar lagens uniformer. Diesel har gjort luvtröjor och mjukisbyxor till det kinesiska laget Weibo Gaming i denimblått, medan omhuldade gatumode-skaparen Heron Preston formgav svarta sport-jerseys med klassiska sponsormärken till koreanska League of Legends-laget Gen G. sportmärken som Nike, Adidas, Champion, Fila och Puma har sedan länge sponsrat spelare med skor eller specialgjorda lagtröjor. E-sportspelare och streamare blir modeikoner och influerare, ambassadörer för märken som vilken idol eller skådespelare som helst.

I slutet av september lanserades även samarbetet mellan det supertrendiga, sydkoreanska glasögonmärket Gentle Monster och kultspelet Tekken, specifikt inspirerade och modellade av spelets antagonist Kazuya. Glasögonen, med hans karakteristiska djävulshorn och med glas i eldigt orange, är redan slutsålda – och säljs nu för 12 500 på lyxiga begagnatsidan Vestaire Collective. Vilket visar modevärldens sluga natur. Inte bara intar de en ny marknad, utan roffar också åt sig det bästa från en av världens största subkulturer och paketerar om det till lyxprodukter till dem som har plånböckerna – men saknar ungdomlig adrenalinsvett.

Det handlar inte om att skapa en traditionell butiksmarknad, för de flesta spelare har inte förutsättningarna för att bli lyxkonsumenter. Det gör dock något mycket mer effektivt: skapar märkesmedvetenhet och status hos spelare som inte nödvändigtvis är intresserade av mode, och lockar samtidigt stilbildare som aldrig skulle knäppa upp en energidryck och spela en vända Battlefield.

Läs mer

Spelvärldarna har blivit platser att umgås i, och industrin måste möta unga där de finns. Och omvänt har spelvärldarna nu börjat leta sig in i lyxaffärerna. Ska vi tro modebranschen rätt är vi snart alla gejmare, vi vet bara inte om det än.

Kultur 11 oktober, 2024

Sönderklippt historia

I No other land (2024) är det byn Masafer Yatta på Västbanken som står i fokus. Foto: Autlook films.

Palestina stod i centrum för sommarens Dokufest i Kosovo. Filmvetaren Sanjin Pejkovic är tacksam för modiga filmfestivaler.

I somras var jag på festivalen Dokufest i Kosovo och fick se A fidai film, som också vann den internationella tävlingen. Filmen är ett radikalt försök att med arkivbilder skapa motberättelser om det palestinska folket. 1982 beslagtog israeliska styrkor hela Palestine Research Centers arkiv i Beirut. Arkivet bestod av cirka 25 000 volymer på arabiska, hebreiska och franska och fungerade som förvaringsplats för Palestinas historiska, politiska och kulturella arv. Två år senare, 1983, efter internationella påtryckningar, lämnade israelerna tillbaka arkivsamlingen – minus filmerna – till palestinierna, som sedan flyttade dem till Cypern.

A fidai film likställer historiska plundringar av Palestina med arkivlänsning och har som syfte att återställa filmiska spår av Palestinas förflutna. Regissören Kamal Aljafari har kommit över delar av det stulna materialet som aldrig återlämnats. Han ingriper aktivt, ”misshandlar” filmerna, tar bort kommentarer, ljud, skär i remsor, och färglägger dem. Allt för att motarbeta exotifiering och koloniala blickar på palestinier. Ett exempel från filmen: Klipp B75-92 visar scener av hur människor plockar apelsiner i Qalandia 1957. IDF har i beskrivningen av det plundrade filmmaterialet lagt till att det rör sig om bilder av terrorister. Krigsbyte döptes om av ideologiska skäl, för att demonisera palestinier, men också utplåna deras visuella historia. Regissören ”återtar” den ursprungliga innebörden genom att rispa bort IDF:s kommentar. En kampgest och ett återställande av ett förvrängt minne.

A fidai film likställer historiska plundringar av Palestina med arkivlänsning och har som syfte att återställa filmiska spår av Palestinas förflutna.

A fidai film är ett filmiskt sabotage, som titeln indikerar. Fidai är på arabiska en frihetskämpe, martyr, motståndskraft.

Dokufest hade även sammanställt ett program med äldre palestinsk film. Programmet med titeln 1974: Then is now, kurerat av Eric Hynes, filmkurator på Museum of the Moving Image i New York. They do not exist är en poetisk uppgörelse med europeisk kolonialism, som räddats från Beiruts ruiner 1982. Regissören, Mustafa Abu Ali hade arbetat med Godard på Ici et ailleurs (”Här och annorstädes”), och grundade PLO:s filmavdelning. Filmen skildrar här förhållanden i Libanons flyktingläger, effekterna av israeliska bombningar och gerillans träning. Trots att They do not exist har femtio år på nacken är den fortfarande radikal.

Efter 1967 befann sig den palestinska filmen oftast under PLO:s beskydd, finansierad av Fatah och andra palestinska organisationer som Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) och Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP). Arab Israeli dialogue, den sista filmen i 1974-programmet, skildrar mötet mellan poeten Rashed Hussein och den israeliska journalisten Amos Kenan. De är gamla vänner och träffas för att diskutera ett möjligt liv i fred i regionen. Diskussionerna är bitvis hätska men de drivs också av viljan att förstå den andre, då protagonisterna vägrar se varandra som fiender. Men Kenan kan alltid återvända och besöka Israel, oavsett sin roll som landets kritiker, medan Hussein förvägras samma möjlighet.

Dokufest visade med det generösa Palestinaorienterade programmet varför festivalen behövs i ett ängsligt filmklimat, inte minst i Tyskland och Frankrike. För alla de filmarbetare, kritiker och filmvetare som inte kunde vara där är det en missad chans att få en nyanserad bild av filmens politiska roll i sin samtid.

Krönika 11 oktober, 2024

Flickor är mindre drabbade av läskrisen än pojkar. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”Men hur många gånger kan man egentligen läsa Ondskan?!”

Jag syftar på Jan Guillous roman om pennalism och överklassglin på en internatskola, och riktar mig till den ena av mina två tonåringar.

De har båda fått läsa och analysera Ondskan – både på högstadiet och en gång till på gymnasiet! De har också båda, en av dem två gånger, fått läsa och analysera boken Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, enligt omslaget ”en berättelse om rätten att välja sitt eget liv”.

Sagda två romaner är det enda mina barn läst de senaste åren. De är sjutton år och helt representativa pinnar i statistiken: År 2000 svarade hälften av de 15-åriga pojkarna att de ”läser bara om jag måste” enligt Pisas undersökning om läslust. 2018 hade siffran ökat till två tredjedelar, och är förmodligen ännu högre i dag.

Allt fler pratar om en läskris – från Göran Greider till Timbro. Själv är jag en ärrad veteran från krisens skyttegravar, men har till slut hissat vit flagg. Länge insisterade jag på idealism, att läsningen måste vara luststyrd. Den tanken fick jag pragmatiskt överge i högstadieåldern. Och trots experiment med omväxlande plikt, vädjan och mutor har jag i dag två snart vuxna barn som bara läser om de måste.

Det puttrar av läsfrämjande välvilja och projekt i Sverige. Förlagsbranschen hoppas på bokcheckar för 18-åringar. Skolbiblioteken skall stärkas och bemannas. Många projekt är inriktade mot yngre åldrar och består av uppmaningar till föräldrar att högläsa och besöka bibliotek med småttingarna.

Men när deras uppmärksamhet några år senare sugs upp av deras smarta telefoner och omstöps av flödet av åttasekunders filmsnuttar hjälper de där mysiga stunderna på biblioteket ungefär som ett plåster mot en hjärnblödning.

År 2000 svarade hälften av de 15-åriga pojkarna att de ”läser bara om jag måste”. 2018 hade siffran ökat till två tredjedelar, och är förmodligen ännu högre i dag.

Och vittnesmålen från lärare är lika förtvivlade som samstämmiga: det finns ingen tid att läsa i klassrummet. Lärarens uppgift är till stor del att samla in detaljerade bedömningar som bevisföring inför den stundande betygsättningen. En klass som läser en hel lektion genererar väldigt lite observerbara bedömningar och bevis. Läsning blir därför en sorts slöseri, en lyx som läraren kan tillåta sig om och när det finns tid över, vilket förstås sällan händer.

Nu är Ondskan ingen dålig roman, inte heller Flugornas herre. Var för sig är verken förmodligen läsvärda. Men dra en röd tråd och mönstret framträder. Det är ett ansträngt tillrättalagt urval som försöker hitta balanspunkten mellan rakt berättat pojkäventyr och uppbyggligt budskap. Grabbigt – men med sensmoral.

En av få undersökningar av romanerna som används i skolan, gjord av SVT (2016), bekräftar denna bild och konstaterar att åtta av de tio mest förekommande titlarna är skrivna av män. Man anar att urvalet bottnar i välvilja. Att få pojkar att läsa betraktas som ett så värdefullt ändamål att det helgar många medel.

Resultatet är dock ett snävt och ganska platt litterärt fönster utan plats för det episka, utflippade eller storslagna. Vem skulle inte drabbas av en släng läskris under sådana förhållanden?

Läs mer

Ingen enskild förälder eller familj kan vinna striden om läsningen. Skolan behöver ta eleverna på orden – de har ju bokstavligen deklarerat att de bara läser om de måste – och om nödvändigt strunta i läroplanen och tvinga eleverna att läsa, läsa, läsa. Minst varannan svenskalektion. Minst en timme om dagen. Flera romaner per termin. Det, eller vänja oss vid en ökande grad av funktionell analfabetism i samhället och försöka inbilla oss själva och varandra att det är ett normalt och värdeneutralt utvecklingssteg, inget att larma om.

Förresten har nog någon på Timbro redan börjat skissa på just den rapporten, jag ser framför mig en pseudo-excentrisk forskare från Handels med rosa hår, som förklarar för oss att ett ordförråd på 25 000 ord minsann går nästan lika bra som ett på 50 000 ord – om man bara kryddar med några piktogram.

Reportage/Utrikes 11 oktober, 2024

Fullt ös, mandatlös

På Wiens slitna nöjesfält Prater är det Oktoberfest året om. Foto: IMAGO/Volker Preusser/TT.

Flamman pratar kommunism med Kommunistpartiet och dricker öl med Ölpartiet, för att förstå varför österrikarna röstar fram ett nyssnazistiskt parti.

Det är fredag efter midnatt när vi tar en runda i Pratern, ett bullrigt nöjesfält i Wien som leder över i en lång skogig park. Vid ingången står fulla ungdomar runt ett band som spelar ”Beat it” på trottoaren med trumset och allt. Vi är här för att prata med aktivisten Bernhard Hayden och vimlar runt bland korvar, karuseller och fyllon i lederhosen.

Bernhard var som tonåring toppkandidat för det österrikiska piratpartiet. Nu jobbar han deltid på Wir machen Wien, ett offentligt finansierat stadskampsprojekt. Det är en tunn och vänlig ung man vars bestämdhet tittar fram då och då.

– Det är väl inget vidare radikalt projekt. Vi stöttar alla initiativ som kan betraktas som ”gröna” men socialdemokraterna i SPÖ är så dominanta i Wien att de inte behöver lyssna på förslag utifrån.

Om två dagar är det val i Österrike. Bernhard är orolig.

– Vi har haft högerpopulistiska regeringar tidigare men FPÖ:s radikalisering skrämmer mig. Det traditionella högerpartiet påstår att de inte kommer att regera tillsammans med FPÖ den här gången, men man vet aldrig.

Nöjesfältet är risigt, lite som 90-talets Folkets park i Malmö. Socialdemokraterna håller inte igen med gatunamnen. Strasse des Ersten Mai. Antifascismusplatz. Karusellerna ser rangliga ut och taxibilarna kör i skytteltrafik för att hämta och lämna klungor av högljudda rumlare i alpina folkdräkter.

– Det pågår någon slags fejkad oktoberfest.

Mest turister eller?

– Tyvärr inte.

Lite senare sitter vi på en hipsterbar i stadsdelen Leopoldstadt. Vi hinner bara ta in två rundor av Hirters privatpilsner innan stängning, vilket innebär att barkillen låser ytterdörren och ställer fram askfat så att vi kan röka inomhus. Sedan blandar han sig en ståtlig cocktail och tänder en spliff.

Vi pratar om småpartierna som hoppas ta sig in i parlamentet. Som gammal piratpartist har Bernhard en del att säga. Han var med 2013 och 2014 när partiet gjorde österrikisk valrörelse och sedan ställde upp till Europaparlamentet.

(mer …)
Veckobrev 10 oktober, 2024

Jimmie Åkesson fick inte sitt prinsessbröllop

Robert Hedarv anländer inför bröllopet mellan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och Matilda Kärnerup i Slottslängorna Sölvesborg. Foto: Johan Nilsson / TT.

Visst har man varit på bröllop som gått snett. Från ändlösa tal från sysslingar och bonusmostrar (”R som i rättskaffens, O som i oemotståndlig…”) till gästpar som fyllebråkar om varför de slutat ligga sedan barnen kom.

Men det var länge sedan en vigsel omgavs av så dålig stämning som Jimmie Åkessons ”bröllopsfestival” i Sölvesborg i lördags. I stället för ett stelt poserande bröllopspar under en ek, risregn framför kyrkan, och tokroliga halvkusiner som poserar med lösmustasch i fotobåset, har bilderna som spridits från festen föreställt pedofiler, högerextremister och gängmedlemmar. Jag hoppas att brudparet samlar allt till ett prydligt album.

”Hon är min prinsessa”, sade Jimmie Åkesson i mars om sin fästmö Matilda Kärnerup till Svensk Damtidning. ”Jag vill ha ’inför Gud och denna församlings närvaro’”, fortsatte han, ”men bröllopet behöver inte vara i kyrkan.”

Jag vet inte om Gud skymtades i vimlet, däremot en del tungt kriminella, så något prinsessbröllop blev det inte för Matilda Kärnerup. (Medan fyllebråket bestod av två män som anmälde varandra för misshandel.)

Som många redan har påpekat har Sverigedemokraterna sin första riktiga kris.

De har skopat ut nazister ur partiet snabbare än vatten ur en läckande båt, men anklagelserna om kopplingar till organiserad brottslighet har aldrig gjort något avtryck förrän nu. Frågan är varför.

De sista gästerna anländer till Jimmie Åkessons bröllop. Foto: Johan Nilsson / TT.

Det är som att Hells Angels inte har setts som riktiga gängkriminella utan som bullrigare pursvenskar, trots att de grundades så sent som 1993, samma år som regeringen Bildt gjorde upp med Ny Demokrati om att bolagisera Posten. Mc-knuttarna var det illegala uttrycket för det nya bov-Sverige, där välfärdsstaten förvandlats till en plats för att tjäna kosing snarare än tjäna medborgarna. Så i dag kan du köpa hvb-hem på blocket, medan gängkriminella använder välfärdsbolag för att tvätta pengar.

Jimmie Åkessons vigsel visade tydligt hur dessa båda tendenser nu har gift sig – den etablerade borgerlighetens förvandling av folkhemmet till en rövarkula, och dessa banditers närmanden till den politiska makten. Till och med de sverigedemokratiska väljarna måste rysa inför denna öppna korruption.

Inte minst har det blivit tydligt att avgränsningen mellan ”fina, svenska” mc-gäng och invandrade gängkriminella inte är så tydlig längre. Organisationen kopplas till två mord i Sverige, och till gatukrig med ”Jordgubbens” gäng i Danmark.

Nu när Jimmie Åkesson erkänt allvaret i intervjuerna, har han också svårt att prata sig ur det. För även om ingen tror på att han inte kände till gängkopplingarna – hur förtroendeingivande är ens alternativet att han inget visste, för en man som vill kunna låsa in gängkriminella utan brottsmisstanke? Hur tillgänglig har han nu gjort sig för utpressning, och hur trovärdig är han i frågor som rör gängen? Som danska journalisten och tidigare polisen Dan Bjerregaard säger till Flamman är det ”alltid bra att ha vänner på höga platser”.

Och ännu verkar Jimmie Åkesson inte kunna ta ut sin smekmånad. Nu kan Flammans Jacob Lundberg nämligen visa hur SD-toppen Tobias Andersson varit vip-inbjuden till två kvällar med barhänt boxning, vars arrangörer har täta band till Hells Angels.

Vi får se hur hög kostnaden blir för Jimmie Åkessons hybris. Om inte annat har han äntligen passerat gränsen för vad som är möjligt – efter att länge ha framstått som osårbar. Bara det är en seger i sig.

Inrikes/Nyheter 10 oktober, 2024

SD-topp vip-gäst på Hells Angels-kopplad boxning

Foto: Drago Prvulovic/SCANPIX / Jacob Byk/Wyoming Tribune Eagle via AP / Stefan Jerrevång/TT.

En organisation kopplad till Hells Angels arrangerar hemliga boxningsmatcher i Stockholm. Nu kan Flamman avslöja att Tobias Andersson, riksdagsledamot och medlem i SD:s partistyrelse, besökt evenemangen – vid två separata tillfällen.

Den 29 januari 2022 samlades människor på en hemlig ort i Stockholm för att se på så kallad barhänt boxning, där de tävlande slåss utan handskar. Det var fjärde tillfället i serien, och denna gång hade man lånat en ny lokal i ett industriområde söder om stan. Arrangörerna slog på stort med vita dukar, kyld champagne – och en svensk Onlyfans-profil som ”ringtjej”.

På plats fanns också Rebecka Fallenkvist, vid tidpunkten anställd som programledare på den SD-ägda Youtubekanalen Riks. Mellan klipp från matcherna intervjuar hon arrangörer, boxare och läkare om barhänt boxning.

På arrangörens egna filmer från kvällen visas ett intro filmat vid ett tidigare tillfälle, i en annan lokal tillhörande den kriminella mc-gruppen Hells Angels. I filmsnutten kryssar slagkämpar mellan män i lädervästar på väg mot ringen. På väggen hänger gängets symbol, en dödskalle med änglavingar.

Endast betrodda personer släpps över huvud taget in i klubbhuset. Att anordna evenemang utan Hells Angels välsignelse är uteslutet

Bakom satsningen på barhänt boxning står ett företag som startade 2021 som en supportgrupp till Hells Angels. De två första bare knuckle-kvällarna arrangerade de i Hells Angels lokal utanför Stockholm. 

(mer …)