I sin nya bok Red star over the Black sea: Nazim Hikmet and his generation (Oxford University Press) tecknar historikern James H. Meyer ett porträtt både av Nazim Hikmet själv, men också av den generation turkiska kommunister som vid tiden efter första världskriget vände blicken mot Moskva. Det är en ambitiös volym som haglar av namn, men som ger en generös inblick i några dramatiska år såväl i den turkiska, som den europeiska historien.

Nazim Hikmet tillhörde den osmanska överklassen och pappan var tjänsteman och arbetade bland annat för utrikesdepartementet. Som barn gick Nazim Hikmet på den prestigefulla skolan Galatasaray i Istanbul och ägnade sig redan åt att skriva poesi, influerad av den nationalism som präglade osmanska rikets sista dagar.

Nazim Hikmet var 16 år gammal när Osmanska riket kapitulerade i första världskriget, och hans hemstad Istanbul ockuperades. Liksom många andra från hans generations elit anslöt han sig först till Mustafa Kemals uppror i centrala Anatolien men kom senare, genom vänner, i kontakt med kommunismen. 1921 reste han till Sovjetunionen, där han skrev in sig vid Moskvas universitet. Även om beslutet att resa verkar ha sprungit lika mycket ur äventyrslusta som av övertygelse, skulle åren i Sovjet cementera hans ideologiska ståndpunkt.

Meyer beskriver ungdomstiden i Moskva som avgörande för Hikmets litterära utveckling. Här kom han i kontakt med den ryska futurismen och influerades av Vladimir Majakovskij. Hans dikter hade redan en politisk prägel, men fick nu ett mer radikalt, avantgardistiskt uttryck med drag av humor.

Meyer beskriver hur intresset för Hikmet i forna öst i princip dog ut 1991. Samtidigt har han fått klassikerstatus i Turkiet – trots att landet än i dag är auktoritärt.

Vid sin återvändo till Turkiet möttes han emellertid av misstänksamhet. Hans poesi ansågs alltför modern, och myndigheterna såg inte med blida ögon på hans kontakter med Komintern. Han fick utstå otaliga åtal innan han slutligen dömdes till tjugoåtta års fängelse 1938 för att ha spridit kommunistisk propaganda inom militären. Av dessa avtjänade han tolv år innan det internationella samfundet tvingade fram en amnesti.

Tiden i fängelset var ännu mer formativ än åren i Moskva. Här började Nazim Hikmet på allvar att skriva på vad som skulle bli hans magnum opus, Mänskliga landskap från mitt land. Sviten skildrar genom enskilda människoöden från olika samhällsklasser de dramatiska åren kring första världskriget och republiken Turkiets grundande.

Trakasserierna från staten fortsatte även efter att han släppts från fängelset, och 1951 flydde han via Rumänien åter till Sovjet. Han skulle aldrig återvända till Turkiet.

Under åren i sovjetisk exil blev Hikmet känd internationellt, mycket tack vare det pr-värde de sovjetiska myndigheterna såg i att själva ha en dissidentförfattare hos sig. Hans engagemang blev mer antiimperialistiskt, och han kritiserade häftigt Turkiets närmande till USA.

Samtidigt visar tiden i exil på en foglig sida av den annars så upproriske Hikmet. Knappt hade han satt fot i östblocket innan han inledde långa hyllningstal till Stalin och hans ledarskap. Om det var av övertygelse eller snarare en strategisk anpassning är enligt Meyer oklart.

Nazim Hikmet dog i Moskva 1963. Bara ett år senare började hans böcker åter att publiceras i Turkiet, efter att ha varit närmast bannlysta i trettio år.

Trots att förtrycket fortgår, så sker alltid små skiften där det förbjudna plötsligt tillåts.

Meyer beskriver hur intresset för Hikmet i forna öst i princip dog ut 1991. Samtidigt har han fått klassikerstatus i Turkiet – trots att landet än i dag är auktoritärt. 2009 röstade det turkiska parlamentet för att han skulle återfå sitt medborgarskap, som tagits ifrån honom efter flykten till Sovjet. Beslutet röstades igenom av Erdogans AK-parti, och röster har väckts för att återföra Hikmets kropp till Turkiet från hans nuvarande viloplats i Moskva.

Till svenska har bara ett fåtal av hans verk blivit översatta. På 1970-talet gavs först Moskvasymfonin, en kortare sektion ur Mänskliga landskap ut, och senare publicerades några av hans dikter i en antologi med turkiska poeter. Givet den stora internationella uppmärksamhet han ska ha fått under sina sista år är det konstigt. Kanske kan intresset vara större nu, när Turkiet är landet på allas läppar.

Mycket av Hikmets poesi är bunden av sin tid och det politiska projekt han själv ville driva. Samtidigt är hans skildringar från tiden i fängelset och av det politiska förtrycket aktuella än i dag, vilket kan vara en förklaring till hans återupprättade status i Turkiet, ett land där så många känner någon som har suttit i fängelse.

Det faktum att Nazim Hikmet kunde gå från paria till nationalskald är ändå hoppfullt. Trots att förtrycket fortgår, så sker alltid små skiften där det förbjudna plötsligt tillåts. Frågan är hur nöjd han själv skulle ha varit med ett erkännande från Erdogans regim.