Anne-Li Lehnberg om en tradition väl värd att försvara för socialistiska romantiker.
Som nog ingen har lyckats missa gifte sig prins Carl-Philip med Sofia Hellqvist i helgen. Samtidigt som många följde bröllopet, är det oklart vilket värde det genererat.
”Vissa ser det säkert som lite gulligt och exotiskt, men andra kan samtidigt uppfatta associationen till monarkin som negativ”, säger varumärkesstrategen Mats Georgson till Resumé om bröllopets eventuella PR-värde för Sverige.
Det har det dock inte blivit någon större diskussion om. Däremot har det blivit en mindre debatt kring att brudparet valde den anglifierade varianten där bruden leds fram av sin far till altaret.
Det är en vanlig missuppfattning att brudöverlämning är ”som förr i tiden”. Inget kunde vara mer fel i svenska sammanhang. Att brudparet går fram tillsammans är en mycket gammal sed. Den har sin grund just i tanken om att äktenskap ska vara frivilligt och att kvinnan inte är en ägodel som kan ges bort från en man till en annan. Exakt hur gammal traditionen är råder delade uppfattningar om. Men en del källor har talat om 1400-talet.
Får man inte göra som man vill då? brukar vara den vanligaste invändningen när brudöverlämning debatteras. Jo, absolut. Om man betalar sitt bröllop själv och väljer vigselförrättare efter sina önskemål. Är ens bröllop en delvis skattefinansierad statsangelägenhet får man nog räkna med att medborgare har synpunkter på det.
Många har skrivit om brudöverlämning ur ett jämställdhetsperspektiv. Men det finns också en annan symbolik i den svenska seden att gå fram tillsammans som lyfts mer sällan. Nämligen att börd och bakgrund inte ska spela någon roll för hur ens liv gestaltar sig. Fokus i den svenska traditionen är på det nya som tar sin början på bröllopsdagen. Inte på var någon kommer ifrån eller på vem ens pappa är. Det kanske inte ens finns en pappa med i bilden. Men det har inte tillmätts någon betydelse i vigselakten.
Att den som fick sin yrkestitel tilldelad i befruktningsögonblicket inte kan förstå hur vacker den seden är må vara hänt. Men vi socialistiska romantiker har en tradition att försvara här.
