Varje politiker som gör skäl för sin lön uttalar vackra ömhetsbetygelser till de unga soldaterna i periferin av det Amerikanska Imperiet.
De är ”modiga”, ”orädda” och ”försvarare av vår frihet”. Alla vid makten tycks värma sig i glöden från ”våra” unga krigare. Men om historien lär oss något om politikernas betygelser, är det att deras vackra ord varar ungefär lika länge som spunnet socker i aprilregn.
Låt oss vara ärliga: om vi ser saken från våra politikers perspektiv, vet vi att soldater inte är något annat än instrument för statens makt.
De ses som, låt oss säga, ett drottningbi ser sina drönare: de är möjliga att offra.
Hur kan vi komma till någon annan slutsats i ljuset av hur krigsveteraner från tidigare insatser behandlas – inte av de som protesterar mot deras imperialistiska våld, utan av de stater som använder deras tjänster.
Andra världskrigets soldater exponerades för radioaktiva material, vilket fick oräkneliga effekter för tusentals män över generationer.
Vietnam-veteranerna utsattes för Agent Orange och upptäckte att deras fiender inte fanns i gräset och lerdikena i Asien, men på veteranadministrationens sjukhus, i de kemiska företagen och hos politikerna som representerade dessa intressen och som därför struntade i soldaternas hälsa i åtminstone en generation.
När tusentals män och kvinnor åkte till (det första) Gulfkriget, upplevde de allvarliga, livshotande sjukdomar, som de kallade Gulf-krigssyndromet.
Vilka var det som förnekade deras problem, och försäkrade dem att symptomen bara ”fanns i deras fantasi”? Samma gäng som förnekade kraven från deras föregångare!
De ursinniga protesterna mot Vietnamkriget tvingade regeringen att begrava den obligatoriska militärtjänsten i krig (impopulär ända sedan inbördeskriget), och inrätta det man påstod var en ”frivillig” tjänstgöring. Men vilka är det som är ”frivilliga” och varför? Studier har visat att låga inkomstnivåer och arbetslöshet är viktiga skäl till varför en del människor kan tänka sig militärtjänst.
Flådiga, datoranimerade reklamkampanjer på tv lovar tusentals dollar till utbildning för den som söker och understryker individualiteten under arméns slogan ”Army of One”.
Med få karriärmöjligheter inom en ekonomi i tillbakagång, och med demoraliserande jobb utan framtid (om man överhuvudtaget får något jobb) kan dessa reklaminslag på tv vara oemotståndliga.
Central Committee for Conscientious Objectors (CCCO), med sin bas i Philadelphia ser militärens nuvarande rekrytering som en ”kommendering framkallad av fattigdom”.
Alla världens Jennifer Lynch*, kämpande på knapphetens ekonomiska slagfält i västra Virginia, ser militären som en tänkbar, stabil möjlighet i en osäker civil ekonomi.
Hur många tjänstgörande soldater skulle det finnas om utbildningen verkligen var ekonomiskt överkomlig?
Eller om ekonomin inte var på tillbakagång? Medan kongressen tar resolutioner för att prisa trupperna, beslutar exakt samma representatshus om att skära ned 25 miljarder dollar i veteranernas framtida hälsovård det närmaste decenniet.
Politikernas kärlek verkar onekligen oberäknelig nu för tiden.
Samtidigt slussas allt större offentliga summor in i det militärindustriella komplexet grottlika buk.
Nu när detta händer, kan vi alla beskåda de ekonomiska realiteterna bakom kriget.
Krig förs inte för de mångas skull, utan för fåtalet, de få som kan profitera på krigets härjningar: oljebolag, militärindustrier och deras likar. Hur skulle det senaste kriget kunnat tjäna ett folk som mer än någonsin tidigare opponerar sig mot detta krig?
Minst av allt utkämpas krig för dem som strider i dem! De kommer till största delen från de fattigas led och från arbetarklassen: de som inte kan hitta något utrymme i en ekonomi där de inte har någon plats.
De kämpar utomlands för att de är utmattade av den eviga kampen för hygglig utbildning, för värdigt boende och för arbeten med någon slags långvarighet i sitt hemland.
De kämpar för att överleva mot en verkligt hänsynslös fiende – de som styr den amerikanska ekonomin.
* Jennifer Lynch var den mest kända amerikanska krigsfången under det senaste kriget mot Irak. Lynch har efter invasionen hyllats som krigshjälte och en patriotisk förebild av den amerikanska regeringen.
