Politik som gjord för korruption. Det är vad den borgerliga regeringen står för och det visar också det som nu rullas upp på Arbetsförmedlingen. Angeles Bermudez-Svankvist har varit den mest hyllade generaldirektören och också den som uttalat sig mest öppet alliansnära. Hon har deltagit i debattartiklar till försvar för regeringens politik. Hennes myndighet har varit så ekonomiskt gynnad att den inte ens kunnat göra sig av med alla medel den fått till sitt förfogande.  
I ett läge där arbetsmarknaden skriker efter utbildad arbetskraft inom vissa yrken och det råder stort överskott på arbetskraft inom andra har regeringen och dess generaldirektör satsat enorma summor på att privata aktörer ska ”coacha och peppa” arbetssökande till att tro på sig själva. Som om det vore bristande självförtroende som har lett till massarbetslösheten i Sverige. Själva ordet ”jobbcoach” har blivit ett hån, ett skämt och en symbol för en usel arbetsmarknadspolitik.

Om vi lägger den enorma mobilnotan åt sidan, den är bara bägaren som fått droppen att rinna över, träder en myndighet i fritt fall fram. En där vänskapskorruption styrt rekryteringar istället för meriter och kunskap. En där miljontals kronor runnit ut till företag i Fas3 och andra satsningar för långtidsarbetslösa där många har haft som mål att berika sig själva, det vill säga lyfta så mycket pengar som möjligt för en så billig utgift som möjligt. Otaliga arbetslösas berättelser vittnar om innehållslösa kurser där till och med det dåliga kaffet bidrar till företagens profit. Inte en centimeter närmare arbetsmarknaden har de kommit efter sina ”utbildningar”.
Ett system som, likt vården, omsorgen och skolan nu för tiden, går ut på att ösa så mycket skattemedel på enskilda företag är som gjort för korruption. Det är inte ”robust”, som det så ofta heter med modernt politkerspråk, utan kräver så omfattande kontrollapparter för att fungera att själva kontrollen blir dyrare än insatsen. När Arbetsfömedlingens ordförande Christina Johansson (M) först inte ser det som något problem att hon som vd för ett utbildningsföretag som har som affärsidé att ta uppdrag av Arbetsförmedlingen uppenbarligen sitter på dubbla stolar är det typiskt. I Moderaternas Sverige finns skattemedel ju framförallt till för att delas ut till privata företag. Det kallas samarbete mellan det offentliga och näringslivet och valfrihet. Vad skulle kunna vara fel med det? Att hon dessutom beslås med att ha redovisat fler elever än vad som gått utbildningarna, fuskat alltså, och därmed ska lämna tillbaka 369 000 kronor är svårt att ens kommentera. Som ordförande för Arbetsförmedlingen ska hon ju bidra till att stävja jäv och fusk, inte utöva det.
 
Utan en expansiv ekonomisk politik kan inte heller en rödgrön regering skapa särskilt mycket nya jobb, där är för närvarande inte mycket att förvänta av Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Men i de här frågorna kan mycket göras för att se till att de arbetslösa åtminstone får chansen att utbilda sig till de yrken som arbetsmarknaden efterfrågar, istället för att tvingas sitta av tid hos oseriösa privata företag för att inte förlora sin a-kassa. Och här har Socialdemokraterna ända sedan Tommy Waidelichs snack om ”mismatch” på arbetsmarknaden en skarpare politik att tala om. Att regeringen saknar både arbetsmarknads- och industripolitik är dess kanske svagaste punkt. Att bara förse tjänstekapitalet med skattelättnader, gratis arbetskraft och direkta skattemedel lyfter aldrig Sverige ur arbetslösheten.