WASHINGTON (IPS) Den amerikanska militärens största problem i Irak är den shiamuslimske ledaren Moqtada al-Sadrs Mahdiarmé som är fast besluten att få ett slut på ockupationen, och samtidigt är alldeles för stor och mäktig för att kunna besegras med militärt våld.
I sitt tal inför kongressen förra månaden antydde general David Petraeus att det finns ett behov av att förhandla fram någon form av uppgörelse med al-Sadrs anhängare. Petraeus påpekade att det är omöjligt att ”döda eller fånga in” alla milismedlemmar och han jämförde situationen med hur vissa tidigare sunnitiska upprorsmän numera istället agerar som säkerhetsvakter i sunnidominerade områden.
Men George W. Bushs regering är inte beredd att sluta fred med Mahdiarmén. Istället tror man att man på något sätt ska lyckas splittra gruppen om man använder militära påtryckningsmetoder samtidigt som man bjuder upp dem som kallas för ”moderata” i al-Sadrs läger.
Den amerikanska ledningen försökte inleda en dialog med al-Sadrs anhängare i början av förra året, och enligt en artikel skriven av Ned Parker som publicerades i Los Angeles Times den 12 september har denna dialog nu inletts.
I Parkers artikel citeras en anonym regeringskälla som säger att det finns personer i al-Sadrs läger ”som vi tror att vi skulle kunna samarbeta med”.
Ett amerikanskt befäl i Bagdad, överstelöjtnant Patrick Frank, berättade för Parker i förra månaden att representanter för al-Sadrs läger initierade indirekta samtal i slutet av juli. Detta följdes sedan upp av att al-Sadr i slutet av augusti meddelade att hans milis skulle lägga ned vapnen i sex månader framåt.
USA planerar att öka det militära trycket mot Mahdiarmén. I förra veckan meddelade general Raymond Odierno att fler militärer skulle förflyttas för att bekämpa shiitiska milismän.
Tanken på att hantera Mahdiarmén genom en uppdelning i en ”extremistisk” och en ”moderat” falang har funnits länge. Redan innan general David Petraeus tog över befälet i Bagdad i januari i år, hade han tillsammans med sin andreman Odierno beslutat sig för att undvika en fullskalig militär kampanj mot Mahdiarmén.
Istället har man valt en strategi där man försöker förhandla med vissa element – kanske även al-Sadr själv – samtidigt som man attackerar andra delar av milisgruppen.
Strategin tycktes ha gett resultat när al-Sadr i början av året beordrade sina soldater att ligga lågt och till och med samarbeta när den nya säkerhetsplanen för Bagdad lanserades.
Sudarsan Raghavan vid Washington Post rapporterade i maj att USA till och med släppt en av al-Sadrs rådgivare efter att denne suttit häktad i fem månader, i tron att han var en av de ”moderata” krafter som skulle kunna motverka de mer extrema krafterna inom Mahdiarmén.
Men till skillnad från vad Petraeus och Odierno trodde, undvek al-Sadr konfontationer med de amerikanska trupperna eftersom han ansåg att ockupationen gått in i sin sista fas, och trodde att Bush-administrationen snart skulle tvingas att förhandla fram en överenskommelse innan militären skulle dras tillbaka.
Av detta skäl ville al-Sadr hålla sin armé intakt för att kunna besegra sina shiitiska rivaler.
Al-Sadrs rådgivare sa till Raghavan, att al-Sadr såg demokraternas maktövertagande i kongressen och diskussionerna om Irak-politiken som bevis för att ockupationen var på väg att avslutas. Viljan att samarbeta med USA:s militärer syftade i själva verket till att få al-Sadr att bli den viktigaste personen i en kommande övergångsperiod.
Men al-Sadrs förhoppningar om att Mahdiarmén skulle lämnas ifred släcktes snabbt då amerikanska trupper i januari började genomföra tillslag mot Sadr-staden och andra delar av Bagdad där milisen är stark. I mitten av mars började al-Sadr backa från sina erbjudanden om samarbete.
Men trots att al-Sadr återgått till öppen opposition mot USA hävdade den amerikanska militären att Mahdiarmén var splittrad och att de attacker som utfördes mot landets soldater begicks av enskilda utbrytargrupper.
Den viktigaste i de påstådda extremistiska utbrytargrupperna sades vara Qais al-Khazali, som var al-Sadrs språkrör under 2003 och 2004. Al-Khazali och hans bror hade då precis gripits.
Den amerikanska militärens talesman, överste Kevin Bergner, beskrev al-Khazalis grupp som fristående från al-Sadrs Mahdiarmé. Men det vara bara ytterligare ett exempel på hur den amerikanska militären gör tolkningar som passar dess politiska och militära målsättningar, även om dessa står i strid mot underrättelserapporter.
När amerikansk militär grep medlemmar av Mahdiarmén under våren och sommaren, så beskrevs de gripna hela tiden som medlemmar av utbrytargrupper. Vid ett sådant tillslag greps vad som beskrevs som en hög ledare för en sådan utbrytargrupp, samt fler än hundra medlemmar av dennes ”mördar-cell”.
Men enligt en artikel i New York Times i slutet av juli fördömdes detta tillslag av al-Sadrs högkvarter, som krävde att de gripna skulle släppas. Vilket inte tyder på att det rörde sig om någon utbrytargrupp.
