Sedan 1992 har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Då avreglerades nämligen de utländska företagens rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom. I praktiken ger det utländska gruvbolag rätt att exploatera svenska mineraler – oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser.
Detta ställdes på sin spets i våras i min barndomsby Vittangi, där man planerar att anlägga en grafitgruva. Tillsammans med det australiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. Det kommunala planmonopolet rundades, och de utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.
Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.
Sedan dess har det varit relativt tyst i frågan. Men nu tycks debatten åter ta fart. I DN Debatt (4/12) skrev nyligen tre nationalekonomer att Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvbolag: ”Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna […] Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”
Ekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska, med en statlig fond och höga skatter, så att en större del av värdet vid exploateringen av våra naturrikedomar kan komma samhällsekonomin och de lokalsamhällen som berörs till del. Och nog behöver något göras.
Frågan har även en tydlig vänster-högerdimension. Det märktes när SVT Norrbotten (7/11) frågade riksdagspartierna hur de ställer sig till en gruvskatt, så att mer av våra naturrikedomar kan komma lokalbefolkningen till del. Regeringspartierna var antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan oppositionspartierna – och Kirunaborna – var mer positiva.
Vänsterpartiet svarade att de är positiva och har också nyligen presenterat ett konkret förslag om detta. Miljöpartiet ligger nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än mer svävande, att de är positiva. Socialdemokraterna var luddigast. De anser ”att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar borde komma lokalsamhället till del, men har inget förslag på en naturresursskatt.”
För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen känslig, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Normark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nedstuckna i den gruvkapitalistiska syltburken. En tredje är den tidigare socialdemokratiske näringsministern Karl Petter Thorwaldsson, numera senior rådgivare åt SSAB, som myntat uttrycket ”jag älskar gruvor!”
Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle den regionala rättvisan kunna bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för de rödgröna partierna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Pratet som jag hör bland allt fler vänner i min barndomsby Vittangi, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle också få sig en knäck.
