Vem kunde tro att 2011 skulle bli året då ett elvaårigt Spice Girls-fan skulle vinna kulturvärldens hjärtan? Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej har fått både kulturkritiker och bloggare att ställa sig upp och applådera.

Magnus Utvik delade ut fem solar i Gomorron Sverige och Aftonbladets Jenny Tunedal lyfte fram berättelsen som ett tecken på kommersialismens positiva påverkan: Vi håller på med en viktig grej är en berättelse om att springa rakt ut i mörkret och skrika ’låt mig säga dig vad jag vill, vad jag verkligen, verkligen vill’.”

Spice Girls i slutet av 1990-talet. De flesta som hade passerat 14 bemötte bandet mest med en fnysning. Själv var jag en 17-årig punkare och alldeles för cool för att bry mig om några nya poptjejer med platåskor. Men tack vare Sara Hanssons bok förstår jag. Att vara elva, bara ha de tråkiga tv-kanalerna och plötsligt en dag mötas av något man inte sett maken till tidigare, något man längtat efter fast man inte visste att det fanns, och hur världen sen aldrig blir sig lik. Första rutan när Sara sitter och tittar på Bullen tar en tillbaka till insikten om hur begränsade valmöjligheter man har som liten, hur världen liksom är det som visas för en, hur en popvideo faktiskt kan förändra ens liv.

Det är kärleken till Spice Girls som sammanför Sara med Rebbe. Tjejen som går i sexan, som också har skilda föräldrar, en mamma som röker under köksfläkten och säger ”jävla helvetes Rolf” om Rebbes pappa som är rik och bor i ett palats som är så stort att man går vilse och blir rädd för mördare.
Med Sara och Rebbe blir det tidigare så utskrattade begreppet ”girl power” faktiskt användbart. Jag får samma tårögda känsla som av Coco Moodyssons Aldrig god natt, där tre tjejer i 12-13-årsåldern drar runt och äger världen tillsammans.
Gravallvaret och rädslan som finns trots att man är barn – det är inte alls sorglöst att vara liten, men samtidigt finns styrkan och livsglädjen i att ge fan in alla dumma vuxna, de som bara förstör allt med sin missriktade välvilja och sina sarkastiska kommentarer. De förstår inte att ”det är hela mitt liv du pratar om” när de dissar Spice Girls genom att säga att det nog var ett skivbolag som plockade ihop dem för att tjäna pengar.

Sara Hansson har alltid skrivit och ritat mycket, till en början som en blandad röra i sina dagböcker, först efter gymnasiet kom hon på att hon kunde göra serier av det. Hon gick serietecknarskola i Malmö och började läsa och bli inspirerad av andra samtida serietecknare som till exempel Liv Strömquist. Nu har hon hållit på med det i fyra-fem år och blivit publicerad regelbundet i cirka två år. Serierna har synts i bland annat Bang, Galago, Ordfront Magasin, Ottar, Göteborgs-Posten och Flamman. Hon har också gjort serienovellen Den hemliga kroppen som kom ut 2009.

Förutom att rita serier hörs hon i P3:s Tankesmedjan, där även Liv Strömquist och Nanna Johansson medverkar. De är dessutom alla en del av det feministiska serienätverket Dotterbolaget som startade för sex år sen. Sara kallar det för fackförering, systerskapsgrupp och konstnärskollektiv och berättar att det är öppet för kvinnor och transpersoner som håller på med serier. Tillsammans ordnar de utställningar, workshops och gör gatukonst.
Finns det någon koppling mellan Tankesmedjan och Dotterbolaget?
– Nej, egentligen inte. Det började med att Liv rekryterades till P3 och sedan har det blivit fler serietecknare där. De märkte väl att det gick bra att översätta serier till radio, det är ett liknade sätt att arbeta med manus och sedan lägga till bild eller ljud, men alla som ritar serier funkar inte i radio, det finns de som är alldeles för introverta, säger hon.

Sara Hansson växte upp i Alingsås men bor numera i Malmö, som på senare år verkar ha blivit lite av ett Mecka för feministiska serietecknare. Man skulle kunna tänka att de var konkurrenter om samma marknad men de har istället valt att samarbeta och det tycks ha varit ett framgångsrikt recept. För Sara är det viktigt med systerkap.
– I ett manssamhälle finns det påtryckningar att splittra kvinnor, det är lätt att hamna i det om man inte är medveten om det. Det är lätt att börja snacka skit och se ner på andra kvinnor. Systerskap är att hitta en strategi mot det, att stärka tjejer och sluta tänka att man ska tävla om det lilla utrymme som finns, och i stället tillsammans utvidga det, säger hon.
En av de saker hon upplevde som så fantastiskt med Spice Girls var just att det var ett var gäng tjejer gjorde något ihop.

Inte farligt med kort kjol

– Den enda bilden jag kommit i kontakt med innan Spice Girls var att tjejer inte kan hålla sams, och så kom det fem tjejer som körde sin grej – utan några killar, det var så inspirerande!
Det händer fortfarande att hon lyssnar på sina gamla idoler. Framför allt har det blivit en del i samband med att hon gjorde research till boken. Hon har även pratat med äldre kompisar och genom dem förstått vilken debatt det var kring medlemmarnas klädsel och om huruvida de var bra förebilder eller inte.
– För mig var de så uppenbart bra förebilder, de fick mig att vilja starta band, jag tycker att det är fantastiskt! Detta med att kritisera klädseln är bara ett sätt att trycka ner kvinnor som klär sig slampaktigt. Det är något som finns i hela samhället och som egentligen bottnar i kvinnohat, säger hon.
– Som vuxen måste man komma ihåg att det som är laddat i våra ögon inte alls är laddat för ett barn. Det är inte farligt för barn att knyta upp tröjan eller titta på någon med kort kjol.

Ytterligare en del av förtrycket mot kvinnor är att man problematiserar unga tjejers beteende i mycket högre utsträckning än unga killars och lägger allt ansvar för förändring på tjejerna, menar hon.
– När man ser konsekvenserna av könsmaktsordningen som till exempel att unga tjejer blir sextrakasserade och våldtagna av killar och män, då är det tjejerna själva som ska ta ansvar för att en förändring kommer till stånd, till exempel genom att inte bli fulla, inte ha slampiga kläder, inte gå hem själv sent på natten, vägra kallas hora och så vidare. Det är likadant i resten av samhället. Tjejer och kvinnor ska ”ta för sig mer” om de blir avbrutna och aldrig lyssnade på, de ska ”ha mer skinn på näsan” när de löneförhandlar och männen på deras arbetsplats har högre lön för samma jobb, i stället för att männen ska ta ett stort jävla steg tillbaka och ”ge” plats.
Hon menar att en av poängerna med idoler kan vara att de hjälper en att spränga gränser och komma bort från invanda föreställningar.
– Det handlar inte om att dyrka dem som gudar eller så men man kan ha svårt att tänka utanför lådan och om man då ser någon göra något som man inte trott var möjligt så utvidgas ens föreställningsvärld.

En sak som slår mig är hur orädd elvaåriga Sara är. Hon fräser ifrån till dumma vuxna, skriker CP åt killen som inte vill sitta bredvid henne för att hon är tjej, ljuger för fröken och plankar på bussen.
Var du så i verkligheten?
– Jag har förstärkt det draget hos henne. Jag ville visa den frustrationen man kan känna som liten. Man är så maktös och utsätts för hård repression när man försöker göra motstånd, den känslan ville jag gestalta.

Vi håller på med en viktig grej handlar mycket om relationen mellan barn och föräldrar. Sara säger att hennes egna föräldrar tyckte om boken och blev glada för hennes skull. Något som många recensenter tagit upp är detta med barnets skuldkänslor inför att älska sin mamma mer än sin pappa. Det finns ett avsnitt där Sara ligger i sin säng och tänker att om hennes föräldrar hängde nerför ett stup och hon bara fick rädda en så skulle hon välja sin mamma. Sedan får hon fruktansvärda skuldkänslor, kryper ihop och gråter och ber Gud om förlåtelse.
Hur var det att rita detta, kom skuldkänslorna tillbaka?
– Jag kan känna skam för det idag också men nu kan jag tänka att det inte är mitt fel att jag kände som jag gjorde då, jag var ett barn och jag behöver inte ta ansvar för det nu.
Hur är det med Rebbe, har ni någon kontakt idag?
– Rebbe har fått låna drag av flera kompisar från den tiden men är baserad på en speciell person. Jag frågade henne innan jag startade projektet om hon tyckte att det var okej och hon var helt med på det och tyckte att det var kul. Vi är kompisar på Facebook men har inte mer kontakt än så.

Innan vi avslutar intervjun kommer jag på att jag ska hälsa från min 13-åriga systerdotter som är seriefantast och älskar Vi håller på med en viktig grej. Sara blir glad över att höra det, hittills har hon inte fått så mycket respons från unga läsare, men påpekar att recensenten i Gomorron Sverige sa att hans åttaåriga dotter gillade boken.
– Jag tänker inte på målgrupp när jag skriver, jag blir tvärtom stressad när folk frågar om det. Jag tror att vuxna kan läsa in en massa saker i boken medan barn mer tänker nu händer det och sen händer det.
Förebilder har man nytta av hela livet, anser Sara. Spice Girls-affischen sitter uppe på väggen än i dag men har fått sällskap av Birgitta Stenberg och Nicki Minaj.
– Idag kanske idoldyrkan tar sig i andra uttryck men jag blir fortfarande inspirerad av människor runt omkring mig.
Uppenbarligen lyckas hon också vara inspirerande för andra tänker jag, som på nära håll kan följa en politiskt engagerad 13-åring som ritar serier och stannar uppe hela natten för att lyssna på Tankesmedjan.