Krisen i Grekland har blossat upp igen sedan regeringen och trojkan inte kunnat enas om nedskärningarna inför nästa utbetalning. Dessutom är trojkan splittrad. IMF har erkänt att åtstramningspolitiken inte fungerar, och kräver nu skuldavskrivningar, men EU säger hårdnackat nej.
Den 25 januari 2015 steg jublet från folkmassan på Syntagmatorget i Aten. Vänsterpartiet Syriza hade vunnit valet med löften om ett slut på den politik som EU-kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) – den så kallade trojkan – ordinerat Grekland. Två år senare ligger både grekisk ekonomi och drömmen om en annan politik i ruiner. BNP har fallit med 25 procent och arbetslösheten stigit till 25 procent. En situation jämförbar med vad som drabbade USA och Europa under krisen på 1930-talet, men med skillnaden att då vände utvecklingen uppåt efter några år. Grekland däremot sitter fast i depressionen. Trojkan hade dock lovat något annat. Nedskärningarna skulle leda till ett kort stålbad, men snart skulle tillväxt och sysselsättning vända uppåt igen. Enligt IMF:s prognoser skulle BNP falla med fem procent, inte med 25 procent.
IMF erkänner fel
Det hör inte till vanligheten att mäktiga institutioner erkänner att de haft fel. Men det är vad IMF har gjort. Redan i somras publicerade fonden en rapport som enligt tidningen Financial Times kunde sammanfattas med orden: ”Vi vill be om ursäkt för det kaos vi ställt till med”. Där hävdas att åtstramningen varit för hård och att en skuldnedskrivning borde ha skett. En självkritik som kan öppna dammluckorna för nästa ”Greklandskris”.
Under hösten har hårda förhandlingar förts mellan EU/ECB och IMF om nästa delbetalning av de 86 miljarder euro i nya lån som Grekland utlovades sommaren 2015. Liksom vid tidigare utbetalningar ska det utvärderas om regeringen ”skött sig” och genomfört utlovade besparingar. Dessutom ska krav för nästa etapp formuleras. Och där skär det sig. Med erfarenheterna från de senaste årens misslyckanden i ryggen har IMF sagt blankt nej till att fortsätta som hittills. Krismöte efter krismöte har avverkats och den deadline som sattes vid årsskiftet har med råge passerats.
IMF har ställt två krav för att ställa sig bakom fortsatta lån till Grekland. Det första är att en ”substantiell” del av den grekiska statsskulden skrivs av. Enligt trojkan skulle nedskärningarna leda till lägre skuld. I stället har den vuxit till rekordhöga 180 procent av BNP och kväver den grekiska ekonomin, hävdar nu IMF. Dessutom vill IMF mildra kravet att Greklands offentliga finanser, ränteutgifter borträknade, ska ha ett överskott på 3,5 procent av BNP. Pengar som ska användas för återbetalning av skulder. Det är ett extremt hårt krav. Överfört till svenska förhållanden skulle det innebära att offentlig sektor årligen tar in 140 miljarder kronor mer i skatt än som spenderas, för att sedan skicka pengarna till utländska långivare.
Tyskland avvisar båda dessa krav och irriteras särskilt av talet om skuldavskrivning. Orsaken är politisk. Den grekiska skulden består sedan 2010 inte längre av lån från storbanker utan av skattepengar från EU:s medlemsländer och den tyska regeringen har lovat att varje utlånad euro ska komma tillbaka. Men den tyska regeringen sitter i en kniptång. Varje ny låneutbetalning måste godkännas av parlamentet, Bundestag, och det ställer som villkor för ett ja att IMF finns med som partner till EU. Ett nej skulle snabbt leda till grekisk statsbankrutt och chockvågor på finansmarknaderna. Det vill alla undvika, men vem kan ge efter?
Tyskt val i centrum
I oktober går Tyskland till val. Och med EU-kritiska och högerpopulistiska AfD på frammarsch skulle ett ja till grekisk skuldavskrivning bli tungt att bära för en redan hårt pressad Angela Merkel. Men även IMF:s lånekapital består av medlemsländernas skattepengar och kritiken är stark från de icke-europeiska medlemmarna mot att fonden gång på gång bryter mot de egna reglerna för att hjälpa EU. IMF får bara låna ut pengar om det är säkert att de kan återbetalas, något fondens ekonomer säger att Grekland aldrig kommer att klara.
Dessutom bygger IMF:s krispolicy på tre typer av åtgärder. Privatiseringar och åtstramningar, men som motvikt också devalvering av valutan och skuldavskrivning. I fallet Grekland har EU/ECB stoppat de senare åtgärderna som skulle stimulera ekonomin. Kvar blev bara nedskärningarna.
Nu växer spänningarna. Vid ett möte med IMF:s styrelse den 6 februari ställde sig de flesta medlemsländerna bakom den hårda förhandlingslinje fonden hittills drivit. EU-länderna i fondstyrelsen, inklusive Sverige, sade emellertid fortsatt nej till skuldavskrivningar och mindre åtstramningar. Sverige representeras i IMF-styrelsen av Thomas Östros, tidigare ekonomisk talesperson för Socialdemokraterna. Måndagen den 20 februari möts eurozonens finansministrar till vad som kallats en ”sista chans” till överenskommelse. Vad sker om en sådan inte nås då heller? Ingen vet, men klart är att EU spred falska förhoppningar när Syrizas ja till nedskärningar sommaren 2015 presenterades som slutet på ”Greklandskrisen”. Det var bara slutet på början.
