Den befriade familjen

Josefin Olevik.
Weyler.

”Ingen ska behöva växa upp och få höra att deras gener styrdes av tillgång och efterfrågan!” skriver ett ”donatorbarn” på Anonymous Us – en webbsida som har till syfte att samla erfarenheter av reproduktion där en tredje part har varit inblandad. Det handlar alltså om donation av ägg och spermier, samt surrogatmödraskap.
Exemplet kommer från reportageboken Den befriade familjen där Josefin Olevik framför allt riktar in sig på spermadonationer och insemination. Den relation som här särskilt sätts under förstoringsglas – mellan den ofta socioekonomiskt starka kvinnan och en manlig donator – är på många sätt lika ideologiskt intressant som relationen mellan genetiska föräldrar och en surrogatmamma. Vem är det som donerar? Varför?
Styrkan i Den befriade familjen är att den är så nyanserad och finstämd – kanske eftersom författarens tankearbete bottnar i en egen erfarenhet av insemination. Prövande utforskar Olevik moraliska dimensioner med hänsyn till alla inblandade. Den övergripande analysen tar framför allt spjärn i idéer om en skenande individualism inom den svenska välfärdsstaten. Hon kallar sig själv för ”gift med staten”.

Olevik undviker att allt för tydligt låsa sig vid en ideologisk ståndpunkt, istället visas ett brett spektra upp genom olika livsöden och berättelser. Vi möter till exempel en man som av, främst, ekonomiska skäl blivit biologisk pappa till över 100 barn, ett donatorbarn som verkar rätt chill med situationen, och ”Mattias” som, efter att ha stoppats av psykolog från att bli donator inom landstinget, donerar sperma på svarta marknaden som en ”gerillahandling” och ”protest mot systemet”.
Med hjälp av sociologen Manuel Castells för Olevik ett mycket intressant resonemang om vad spermadonationen kan betyda i dag: nämligen, ett sätt för män i utkanten att få en roll, bli behövda och efterfrågade. I bakgrunden ligger en välbekant diskussion om ökande vilsenhet bland de män som är fast i en förlegad mansroll, samtidigt som både utvecklingen och kvinnorna sprungit ifrån dem.

När kvinnor med statens hjälp frigör sig och vinner fler möjligheter, måste männen anpassa sig. De som inte klarar det, eller ”blir över”, måste finna andra strategier. De kan till exempel – för att hårdra tesen – vända sin frustration mot de emanciperade kvinnorna (näthata, rösta på SD), hämta en fru från ett annat land – eller donera sperma.
Här finns en spänning. Samtidigt som spermadonation kan vara en extrainkomst för den behövande, det vill säga ekonomiskt utsatte, kan den också förstås som den starkes privilegium. Det är skrämmande att vända blicken mot de länder där genetiskt material har börjat värderas i pengar – där ett donerat ägg från en vit kvinna är dyrare än ett ägg från en svart, och där det finns särskilda spermabanker vars affärsidé bygger på att bara sälja sperma från ”blivande nobelpristagare” eller män som liknar Brad Pitt.
Dubbelheten mellan utsatt man/alfahanne är inte helt olik surrogatindustrins oheliga allians mellan hora/madonna. Kvinnan säljer eller upplåter sin kropp och idealiseras som urmoder. Mannen säljer eller upplåter sin sperma och idealiseras som patriarken Abraham som Gud lovade att få sprida sin säd över jorden. Konservativa arketyper spelar alltså en aktiv roll i den liberala industri som vill befria familjen.