Duellerna mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt hetsar upp en helt makalös stämning bland journalister, en stämning som endast slås av en präktig skandal.

När radions första duell i våras officiellt inledde pärlbandet av möten var det närmast slagsmål, inte bara om vem som skulle få kommentera, utan vilka personer som skulle få se debatten bakom en glasskiva i radiohuset. Den duellen vann Persson. Han vann också i Almedalen. Men Reinfeldt har ofta visat sig vassare i tv.

Lite grann är det som två skådespelare från olika tider möts, Persson från scenteaterns era och Reinfeldt från tv-teaterns. Den ene är agitatorn med stora gester, kan fånga någon på hundra meters håll. Den andre satsar på att spela sin roll trovärdigt, naturalistiskt.
De är på upploppet i den längsta valrörelsen i svensk historia. Det finns anledning att gissa att slutspurten spelar större roll än någonsin. Andelen väljare som bestämmer sig sista veckan var tio procent 1964. Förra valet var den strax över 30 procent. Nästan exakt samma kurva finns över andelen partibytare i valrörelserna. Det blir allt svårare att förutse ett val i Sverige.

Sett över en fyraårsperiod inledde det röda laget starkt i opinionen. Fram till våren 2003 hade s ensamma 40 procent och tillsammans med v nära nog majoritet. V-problemen börjar på hösten 2004, med det som skall bli en utdragen vandring nedåt. Socialdemokraternas kurva går, även om tsunamidebatten märks som ett stort hack, faktiskt långsamt ned nästan från dag ett. Strax ovanför gyttret av småpartier sjunker folkpartiet långsamt mot botten. Få minns nu att de nästan blev lika stora som moderaterna förra valet.

Helhetsbilden är tydlig. Hela anloppet till detta val har borgarna ansetts oslagbara. Mest skilde det under våren 2005. Socialdemokraterna hade tappat tio procent och de verkade ha gått rakt av till moderaterna. Ända sedan dess pekar den röda kurvan med alla sina hack uppåt. Valmaskinen har satt igång och nu går det uppåt.
Det är tio dagar kvar till valet. På Centralen i Stockholm har Anne-Lie Rydé värmt upp scenen, inför en växande folkmassa. Partifolket dansar och viftar med rosor. Den glada retro-schlagern ”En sån karl”, i kombination med aningen att Sveriges statsminister snart anländer, skapar en närmast andlig stämning.
Göran Persson ställer sig ensam på scenen under applåder, välkomnar alla. Göran Persson kämpar för att vinna över de sista rösterna som krävs för att hindra ett borgerligt systemskifte. De har sagt att han är trött. Men akta noga, han vill inte förlora sitt sannolikt sista val.
Det kommer ingen smygande inledning, det är angreppsläge som gäller. Tre områden är utvalda för att bevisa att en borgerlig regering innebär ett systemskifte. Vad hjälper sänkt förmögenhetskatt mot ungdomsarbetslöshet? Varför skulle vi sälja ut våra akutsjukhus?
– Då blir det strid!

Göran Persson, gör händerna till klor och vaggar omkring på scenen.
– Nu slår vi tillbaka högern – nu tar vi dem!
Människor flockas runt Göran Persson. Trots Säpovakter och avspärrande tejp tränger de sig fram. En kvinna i femtioårsåldern tar hans arm.
– Göran! Vinn! Vinn!
Nu är det tio dagar kvar. För varje dag vrider statsministern upp lågan, för att svetsa upp de ställen där moderaterna försökt lappa över spåren efter sin gamla systemskiftespolitik. Reinfeldt lovar att satsa lika mycket pengar i offentliga satsningar som en röd regering. Men Persson hittar en flik: privatiseringen av sjukhus. Och så är han i färd att riva upp hela rustningen. Men Göran Persson har en annan specialitet som inte så många greppat, förmågan att sända små viktiga budskap i förbifarten. Som när Veckorevyn stajlar om alla partiledare och Persson vägrar lämna sin kära kostym med motiveringen:
– Folk duger som de är.
Nu säger han:
– En 82-årig tjej är precis lika fnissig inne i huvudet som en femtonåring.
Det är ett tal för att förklara varför skatter och ett fungerande samhälle alltid är att föredra före ett samhälle där människor tror att lägga pengar på hög kan garantera dem något.
– Rysslandsfonden pratar inte med dig, säger Persson.
Persson sträcker sig efter livets mening, att leva i gemenskap och vårda naturen, gå framåt och lösa mänsklighetens stora problem. Jämfört med det framstår Reinfeldt som en mycket tunn figur.

På Centralen står också Fredrik och Erika från kristdemokraternas ungdomsförbund i orangea tröjor med texten ”Pensionera Persson”.
– Ja, han är ju otroligt duktig retoriskt, säger Fredrik.
Alla politiskt aktiva i borgerligheten som jag har mött under denna valrörelse anser att ingen slår Persson retoriskt. Å andra sidan säger många till vänster att Reinfeldt är den skickligaste. Kanske är det bara ett sätt att förklara varför det går oväntat bra för den andra sidan. Fredrik:
– Men han slår på en bild av borgerligheten som är gammal. Den höger som fanns 2002 finns inte idag!
En höger som inte finns? Hur märkligt är inte det.
– Nej, men det handlar ju om framtoning, säger Erika. Alliansen har berättelsen om samhället, vi säger att det finns problem. Men Persson säger bara att det går bra för Sverige.
Just det. Hela moderaternas valrörelse är byggd på det som av proffsen kallas storytelling, en berättelse som gör socialdemokraterna och moderaterna till varandras motsatser. Reinfeldts berättelse har byggts upp under lång tid. Sverige är ett land där människor sopas bort i tvivelaktig statistik, nu behöver det bli maktbyte och mer än bara ord. Har Fredrik Reinfeldt sett Susanna Edwards film Fackklubb 459? I en av scenerna talar en far med sonen, som just är indragen i en facklig kamp om Sverige, om det dagliga slitet, risken att få sparken och växande klyftor. Det här är inget samtal mellan presumtiva moderatväljare.
– Men det går bra för Sverige säger de, konstaterar fadern med bitterhet.
Fredrik Reinfeldt har tagit sikte på den känslan. Han pratar lika mycket om problemen som någonsin Lars Ohly, och dessutom på ett liknande sätt. Under hela tiden som socialdemokrater varit upptagna med att försvara sig mot kritiken efter tsunami och dussinet pseudofrågor som fått ett fantastiskt genomslag i den tunna mediala krets som trots alls bestämmer vad som är nyheter och inte, har Reinfeldt vävt på sin berättelse.
Manövern är också logisk utifrån ett väletablerat faktum: svenska väljares viktigaste frågor är sjukvård och sysselsättning. Omvärldsbevakningsföretaget Agent 25 har gjort en sammanställning som är extremt tydlig: Dessa två frågor dominerar totalt i tidningsartiklar. Vård nämns i ungefär 3200 artiklar. Miljön, mitt under hotet om global uppvärmning, i under 100. Jämställdhet finns inte ens med på listan över de tio viktigaste frågorna enligt SOM-institutet.

Under fredagen kommer besked om att en stor utländsk ägare spekulerar i Volvoköp, som därigenom kan ha betydelse för pensionsfonderna. Persson går ut direkt för att försvara svenskt ägande, Reinfeldt måste följa efter. Vad det måste vara slitsamt, att låtsas vara socialdemokrat.
Det är nu nio dagar till valet. Moderaternas toppgäng i huvudstaden ställer upp sig utanför Åhléns vid Sergels torg. Det är silverhåriga damer, äldre herrar med rak rygg som applåderar.
Detta är de gamla moderaterna. Eller snarare, de gamla moderaterna samt den 1990-talsironiske Wille Crafoord, som spelar för moderaterna för att ”man kan få tycka vad man vill”.
Ulf Adelsohn välkomnar honom i rutig lammullströja med orden: en av de få artister som inte är socialist, utan borgerlig!
– Gör man det i vårt land, en enpartistat, då kan man råka illa ut!
Några minuter senare är det journalisterna som får en skopa, de som ”bugar för makten” och inte vågar kritisera socialdemokraterna. Annat skall det bli efter ett maktskifte:
– Vi behöver öppna upp fönstren och vädra ut!
Ja, Adelsohn ger onekligen de nya moderaterna lite relief. Några minuter senare åker polisen förbi med sirenerna på. Adelsohn utbrister:
– Här kommer poliserna. Friska tag!
Adelsohn har sin egen förklaring till förhållandet mellan de nya och gamla moderaterna.
– Jag brukar säga att jag är moderat classic style, när folk frågar om de nya moderaterna. Som det här kaffemärket – en starkare sort! Men man skall vara på det klara med att moderaterna har en tydlig ideologisk linje genom alla år.
Varför de kallat in honom här är dock inte så svårt att räkna ut. Stockholm är hardcoremoderaternas mark, och här måste människor som inte riktigt begriper sig på de nya moderaterna förmås att förstå att de fortfarande är ett högerparti på diskret vis. Så kommer frågan ur publiken:
– Vad skall man rösta på om man verkligen vill ha förändring av Sverige?
Jo, det är förstås moderaterna.
– Det viktigaste är att vi får Fredrik Reinfeldt som statsminister. De har gjort ett mycket bra jobb med att få med sig de andra partierna. Borgerligheten är mer enad än någonsin, säger Adelsohn.

Ungefär samtidigt kliver de fyra borgerliga partiledarna upp på scenen i Göteborg. Inomhuscentret Nordstan härbärgerar några hundra borgerliga valarbetare. Maud Olofsson är den som tar i mest, och Göran Hägglund är den rolige.
– Ge Persson möjligheten att förverkliga sin dröm. Låt han bli skogsbonde på heltid, blir Hägglunds slutkläm.
På sådana här tillställningar är det alltid andra som stjäl de största applåderna, för Fredrik Reinfeldt är ingen upphetsande eller rolig talare. Hela hans talekonst är inriktad på att få folk att känna igen sig och att själv framstå som en rimlig och resonerande person. Tv är hans hemmaplan.
Så kommer slutdebatterna. Manuset är spikat sedan länge. Nu handlar det närmast om fingerfärdighet. Persson skall få fortsätta att äta upp alla sina underlåtelsesynder, ökande klassklyftor, för hög arbetslöshet och ”utanförskap”. Reinfeldt skall pressas på privat vård, sänkningar av a-kassa och förtidspensioner. En moderat kan aldrig gardera sig emot det nästan undermedvetna budskapet om risker med borgerlig regering, finansiellt kaos, att fattiga människor straffas. Reinfeldt arbetar som i judo. Motståndarens tyngd är hans största styrka, i närkamp.
– Om det är någon som har fört en konsekvent skattepolitik för att gynna några få, oftast rika, så är det du. En särkrets av miljardärer som slipper förmögenhetsskatten, säger Reinfeldt till Persson i Studio etts slutdebatt.
Ju närmare valet kommer, desto hårdare blir Göran Perssons attacker. Han vill att skillnaderna syns. Fredrik Reinfeldt vill att de skall framstå som obetydliga. Och när Persson verkligen går hårt åt, då svarar han:
– Det är inte så det svenska folket tycker att debatten ska drivas.

Det är nu åtta dagar till valet. Socialdemokraterna håller sitt stora valmöte i Farsta, en söderförort till Stockholm. Farsta är en bastion, här har regeringspartiet ensamt över 50 procent, säger en man i s-valstugan. Här samlas åtta ministrar på tio kvadratmeter vid en folkmassa på uppåt tusen personer, barn med ballonger och kameror i hundratal. Det är en mardröm för säkerheten. Men ingenting händer, som förväntat. Mindre förväntat är att någon knackar på min axel och säger:
– Hej. Jag känner igen dig. Vad heter du?
Det är statsministern. Kanske vill han ha koll på ännu en person som står och fotograferar honom på möte efter möte. Kanske är han på charmoffensiv.
– Du får skriva om detta i Flamman!
– Jadå. Kan jag få en intervju då?
– Javisst, det blir roligt.
Gruppen Örngott, två tjejer ur Unga örnar, gör avantgardistiska trummaskinsversioner av Ulf Lundells ”Folket bygger landet” och ”La Lega”. Det sätter tonen – talen ångar av ren klasskamp med en samling av valrörelsens bästa repliker.
– Reinfeldt ser inga arbetare i de arbetslösa, säger Ulrica Messing.
Mona Sahlin har sedan några dagar tillbaka en verbal vendetta med Maud Olofsson, ”skriet från vildmarken”. Borgarna har lurat skjortan av henne i kärnkraftsfrågan, säger hon vid en miljöpressträff i Tegnérlunden. Nu går hon loss på talet om ivriga bävrar.
– Vi måste stoppa denna bäverkvinna innan hon har gnagt sig igenom all solidaritet i detta land.
Ylva Johansson talar om att dålig vård är ett resursproblem.
– Men Reinfeldt anser att det är fel på attityden hos personalen.
Göran Persson talar om en värld där jobben blivit osäkra. Inte ens en ingenjör kan vara säker på livslång anställning. På så sätt närmar sig tidigare välbeställda arbetarklassens villkor.
– Så är det i ett öppet, kapitalistiskt samhälle.
Det är märkligt hur mycket bättre budskapet sitter ihop på sossarnas valmöten än i tv-debatter för Göran Persson. Den röda tråden, som verkar vara så svår att synliggöra annars är självklar här. Här kan alla ministrarna släppa på idén om att allt är frid och fröjd i Sverige och berätta om sin strävan inne i ett samhälle som styrs för mycket av marknadskrafter.

Till allt klokt vetande kring valet kommer ett faktum som få ens vill tänka på. Hela denna påkostade och finslipade valrörelse, hela det dyrbara lasset kan vältas av en liten tuva till höger eller vänster. De svenska valen har flera gånger avgjorts med liten marginal. Minst avstånd var det 1973, då 3798 röster skiljde blocken åt.
Till höger finns Sverigedemokraterna. Kan de tjäna på folkpartiets spionskandal, eller det faktum att folkpartiet fått släppa sitt språkkrav i allianssamarbetet? Till vänster finns Feministiskt initiativ, som knappast kommer knipa lika många röster. Men röstsplittring till vänster har en speciell historia. I ett av de jämnaste valen i Sverige, 1979 vann borgerligheten med endast 8 404 röster. Två år tidigare hade Arbetarpartiet Kommunisterna brutit sig ur VPK. De lyckades aldrig bygga ett framgångsrikt parti, men samlade 10 725 röster i detta riksdagsval.

Den här matchen vore redan avgjord för länge sedan om socialdemokraterna hade kunnat gå in i debatten om arbetslöshet och sjukskrivningar med full kraft för ett år sedan. Men nu är det inte så. Nu kan allt avgöras av lågt valdeltagande, en skandal hit och dit, eller en liten tuva.