Den sårigaste konflikten i Vänsterpartiet just nu är tveklöst den om den patriarkala ordningen ”i förorten” eller rättare sagt i vissa etniska minoritetsgrupper. I en debattartikel i Expressen förra sommaren pekade V-riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh på problemet med den växande fundamentalismen i förorternas ”manliga enklaver”, där könssegregation, begränsning av kvinnors rörelseutrymme och hedersvåld är centrala komponenter (22/6 2015). Zeliha Dagli hade strax före gjort ett liknande inlägg i Aftonbladet. Partistyrelsens Christina Höj Larsen, Aron Etzler och Rossana Dinamarca svarade med en debattartikel där de framhöll att ”det är i klassklyftor och splittring som reaktionära fundamentalistiska och rasistiska rörelser finner näring att gro och frodas. Att peka ut förorten och en enskild religion ökar den splittringen”. De betonade att Vänsterpartiet konsekvent arbetar emot allt sorts förtryck, men att ”vi inte är beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Om man vill lösa verkliga problem, är lättvindiga påståenden som antyder att reaktionära och patriarkala beteenden uteslutande är ’importerade’, en del av problemet – inte en del av lösningen” (Aftonbladet 3/7 2015).
Kritiken mot detta inlägg blev massiv från mainstreamopinionsbildare och inom Vänsterpartiet mobiliserades en större grupp till försvar för Daglis och Kakabavehs problembeskrivning. Jonas Sjöstedt levererade snart ett kort inlägg som av de flesta tolkades som ett stöd för Höj Larsen, Etzler och Dinamarca. I våras kom han dock med ett mer överbryggande inlägg som balanserade en betoning på ”särskilda insatser” mot hedersförtryck med ett tydligt ställningstagande mot ”politiska krafter som bara bryr sig om kvinnoförtryck när det kan tillskrivas invandrare eller människor med en viss religion” (SvD 19/3 2016).
Men debatten har fortsatt varit polariserad och ibland mycket hätsk, inte minst då den oundvikligen trasslat sig samman med konflikterna kring Kakabavehs blunder att dela en rasistisk propagandafilm på Facebook. Hon säger sig ha lagt ut den för att dra uppmärksamhet till det en imam i filmen säger – eller, rättare, sägs säga – om polygami och att hon inte tittade på hela filmen. Även om filmen är rasistisk, förklarar hon, handlar vissa saker som sägs i filmen om ”ett kvinnoförtryck som finns” (Expo 26 april 2016). Krav på Kakabavehs avgång har framförts, men hon har också tagits i försvar exempelvis av en rad kvinnoorganisationer och feminister med invandrarbakgrund.
En person som möjligen kan kasta lite fräscht ljus på diskussionen är Hannana Siddiqui, en av Storbritanniens ledande figurer i kampen mot våld mot kvinnor från etniska minoriteter. Under många år arbetade hon för Southall Black Sisters i London, en organisation som föddes ur den antirasistiska rörelsen i slutet av sjuttiotalet. På den tiden fanns det en hel del grupper som samlade svarta kvinnor, men Siddiqui berättar att deras huvudfokus var rasismen. Southall Black Sisters, som från början organiserade främst kvinnor med ursprung i Indien och Pakistan, började i stället vända blicken mer mot kvinnoförtrycket och våldet mot kvinnor inom den egna gruppen.
– Vi behövde utveckla en specifik organisation för dessa kvinnor, för de fick helt enkelt inte det stöd de behövde, varken från majoritetssamhällets institutioner eller från sin egen grupp. Och vita feminister tog inte upp deras specifika situation, säger Siddiqui.
– Majoritetssamhället särbehandlade dessa kvinnor utifrån kulturalistiska idéer om att eftersom gruppen själv har mekanismer för att klara upp konflikter, behövs inget ingripande utifrån. Men de medlingstraditioner som finns i de här grupperna verkar knappast för kvinnors rättigheter, utan när våld förekommer angrips det ofta som en fråga om kvinnans brister som hustru.
Från början sysslade Southall Black Sisters främst med kampanjarbete men i takt med att våldsutsatta kvinnor i behov av hjälp sökte sig till dem utvecklade organisationen också stödåtgärder av olika slag. I dag har den ett center med ett femtontal anställda, lokalt baserat i Londonförorten Southall men med nationell räckvidd till exempel genom en hjälplinje. Med tiden blev Southall-kvinnornas expertis också en viktig del i utvecklandet av statlig policy och lagstiftning för att motverka våld mot kvinnor från etniska minoriteter. Siddiqui var till exempel en av de som jobbade fram den brittiska lagstiftningen mot tvångsäktenskap. Numera forskar hon också, och när jag träffar henne på Örebro universitet för ett samtal är hon här för att tillsammans med en Örebroforskare smida planer om en studie som jämför brittiska och svenska sätt att ta sig an problemet med våld mot kvinnor från etniska minoriteter.
Hannana Siddiqui kom med sin familj till Storbritannien från Pakistan som litet barn. Hon berättar att hennes egen aktivism springer ur egna erfarenheter av att kontrolleras, framför allt av sin pappa. Kraftiga konflikter uppstod när hon vägrade leva upp till förväntningarna, men när fadern under hennes sena tonår dog lättade trycket och hon kunde flytta hemifrån, ogift.
Jag berättar för Siddiqui om konflikten i Vänsterpartiet. Hon förstår, så klart, dess logik – den är ju knappast isolerad till den svenska vänstern – och berättar om det kraftiga motstånd Southall Black Sisters framför allt i sin begynnelse mötte från den antirasistiska rörelsen.
– För dem var kampen mot rasismen det överordnade, de hade ett hierarkiskt tänkande kring det. När vi ville lyfta det våld som män i våra egna grupper utsätter kvinnor för försökte de tysta oss genom anklagelser om att spela rasisterna i händerna. ”Tvätta inte vår smutsiga byk offentligt” liksom.
Denna typ av konfliktlinje finns fortfarande kvar, och det är inte bara de antirastiska männen som ser antirasismen som överordnad. Siddiqui var nyligen på en akademisk konferens om samspelet mellan kön och ras.
– Det var något av en chock faktiskt. De flesta där kallade sig Black feminists, men det enda de pratade om var ras och rasism. Jag försökte prata om saker som kvinnlig könsstympning och hederskultur men fick inte mycket gehör för det.
Som feministisk akademiker känner jag själv igen denna bild. Jag arbetar som forskare och lärare i genusvetenskap vid Örebro universitet. När jag nyligen var med och omarbetade en kurs som tog upp frågan om sexualitet och våld insåg jag – efter att allt var spikat och klart – att vi inte täckt frågan om situationen för kvinnor i hederskulturella sammanhang. Detta till min förskräckelse – för var inte detta ett slags ”whitewashing” av problematiken med sexualitet och könsbaserat våld, det vill säga ett slags rasism?
Paradoxalt nog faller denna typ av särskilda tematik ofta bort just på grund av rädslan för att (anses) göra något rasistiskt, genom att peka ut element i en marginaliserad kultur som problematiska. När jag tittar på andra genusvetenskapliga kursplaner finns det mycket lite om kvinnors faktiska erfarenheter av hederskultur, kvinnlig könsstympning, och så vidare. Om dessa frågor angrips är det oftast i termer av en kritik av hur prat om till exempel hedersförtryck förstärker uppdelningar mellan vi och dem och lokaliserar kvinnoförtrycket till ”dem”. Mycket riktigt hade vi bakat in en sådan artikel i vår nya kurs.
Men även om detta postkoloniala metaperspektiv är viktigt, vad händer med den konkret levda verkligheten kring heder? Jag såg till att ändra i kursen och lägga till en artikel också om detta tema och jag känner att allt annat hade varit en katastrof. Det inser jag framför allt när jag möter studenter som själva är uppvuxna i sammanhang där hedersförtryck är en mer eller mindre nära verklighet.
Siddiqui är noga med att betona att allt våld mot kvinnor från etniska minoriteter naturligtvis inte är hedersrelaterat eller kulturellt specifikt. När hon började jobba med våldsfrågan tillsammans med Southall Black Sisters ramades den in som en fråga om våld i nära relationer. På grund av rasistiska strukturer och segregering, men också, betonar Siddiqui, i viss mån på grund av kulturell särskildhet, så behövde situationen för våldsutsatta kvinnor från etniska minoriteter ändå angripas delvis separat.
– Kultur har absolut ett visst förklaringsvärde. Hederskultur är till exempel en verklighet i den mån den utgör en motiveringsgrund för våld, säger hon.
– Med detta sagt så ligger ju kultur till grund även för vita mäns våld och det är genom att peka på det vidare sammanhanget som man kan undvika en förenklad kulturalisering av våldet i etniska minoritetsgrupper, som ju först och främst är en fråga om patriarkatet.
Siddiqui berättar om hur förutsättningarna för arbetet mot könsbaserat våld inom etniska minoriteter har försämrats sedan 9/11 och Londonbombningarna. Å ena sidan den åtstramade invandringspolitiken och växande fascism och islamofobi, å andra sidan ökande religiös fundamentalism. Och från progressivas sida en, enligt Siddiqui, ofruktbar rädsla för att kritisera seder och institutioner som är baserade på religiös, framför allt muslimsk, grund.
– Från statligt håll syns också en tydlig tendens att stryka moderata muslimska grupperingar medhårs för att ”vinna över” muslimer från den radikaliserade sidan, och för att motbevisa uppfattningar om att muslimer diskrimineras. Jag var med på ett möte i House of Lords om Shariarådet – och det var verkligen en stämning av ”vi ger dem allt de begär”.
Shariarådet, som utgör en kvasidomstol som kan hjälpa muslimer att reda ut tvister, är problematiskt för våldsutsatta kvinnor exempelvis på så sätt att det premierar äktenskapets bevarande, framhåller Siddiqui.
Även medel till kvinnoorganisationer riktas i ökande utsträckning i termer av religion, berättar hon.
– Jag är själv muslimsk kvinna och jag kan säga att det finns mycket statligt stöd jag numera kan få i den egenskapen. Jag måste ha det oerhört tufft, skrattar hon.
– Problemet är att detta sker på bekostnad av de ofta mer progressiva organisationer som jobbar på sekulär grund. Southall Black Sisters var till exempel väldigt nära att bli av med sin finansiering just på grund av dessa tendenser.
Mäns våld mot kvinnor från etniska minoriteter har också i ökad utsträckning kommit att förstås genom en ensidig kulturell-religiös lins. En stor del av våldet är ju samma som vita kvinnor upplever, framhåller Siddiqui, men nu blir plötsligt allt detta våld en fråga om hederskultur.
Hon själv har en tydligt sekularistisk hållning och är till exempel emot att staten finansierar religiösa friskolor. Självklart är hon för religionsfrihet, känner hon sig nödd att betona, men hon tror att bara sekularismen kan ge utrymme åt allas religion och andlighet.
– Jag tror att det växande antalet konfessionella friskolor i Storbritannien är en tidsinställd bomb. Det leder bara till mer segregering – inklusive könssegregering – och det är inte vad vi behöver nu. Och även om det finns en nationell läroplan som alla måste följa så är det svårt att förbise att det oftast är konservativa tolkningar av religionen som styr i sådana här sammanhang.
Jag intervjuar Siddiqui några dagar efter Liberalernas utspel om att inga fler konfessionella friskolor bör få öppnas i Sverige. Deras argumentation liknar Siddiquis: ”Tyvärr riskerar de religiösa friskolorna att bli en samlingspunkt för nyanlända barn som än mer isoleras från det svenska samhället” (DN 11/9). Den liknar dessutom Sverigedemokraternas linje och det är svårt att tolka utspelet som något annat än en flört med SD-väljarna, inte minst då det kom nästan samtidigt som Björklunds förslag om att låta SD delta i de blocköverskridande samtalen.
Ändå är den sekularistiska argumentation mot de konfessionella skolorna som förs av Hannana Siddiqui ganska svår att avfärda i sak. Det går inte att blunda för att den lätt hamnar i oroande friktionsfri allians med mörkare krafter, men är det verkligen långsiktigt fruktbart om detta faktum tillåts överskugga debatten?
Låt oss gå tillbaka till konflikten inom Vänsterpartiet och den olyckliga twist den fick när Kakabaveh delade den rasistiska filmen. Jag tänker som så att om man är inne på det, enligt mig rättmätiga, projektet att utifrån ett feministiskt perspektiv kasta kritiskt ljus på kvinnoförtrycket i etniska minoriteter, så ger man sig oundvikligen in i snårig terräng. Denna snårighet medför extra krav på precision, omdöme och försiktighet – och om dessa, som i Kakabavehs fall, inte alltid finns med, kan det få mycket problematiska konsekvenser.
Men just för att det är en så snårig terräng så behöver vi också, tror jag, vara varsamma när vi kritiserar snedstegen, eller det vi uppfattar som sådana. Om progressiva debattörer ska våga sig in i denna snåriga terräng – och det måste de våga – behöver vi kombinera kritik med generositet, för att lindra anspänningen från den avsevärda risken att göra ett snedsteg, misstolkas eller missbrukas av rasistiska krafter. Den polariserade problembild som nu råder matchar inte den komplexa verkligheten.
Både de som pekar på särarten i det könsförtryck som råder i vissa rasifierade grupper och de som inte vill peka ut någon sådan annorlundahet kan med ganska – om än inte helt – vattentät logik anklagas för rasism. De första för att de stigmatiserar rasifierade grupper medan problemet med vita mäns förtryck osynliggörs. De andra för att de osynliggör och sviker kvinnor som inte passar in i den vita feminismens problembeskrivning. Men den komplexitet som den här debatten kräver försvinner i denna typ av ändlösa anklagelsependel.
Siddiqui belyser problemet med det nyanslösa, polariserade tänkande som ofta kringgärdar frågan om våld mot kvinnor från etniska minoriteter, framför allt hedersvåldet.
– Antingen säger människor ”men är det egentligen en särskilt stor skillnad mellan ’hederskultur’ och det som majoritetssamhällets kvinnor utsätts för?” Eller så blir heder en så otroligt laddad och fasansfull och speciell grej.
När hon jobbat konkret med olika fall har hon fått anpassa sig taktiskt till denna laddning.
– Om man kommer till polisen och säger att det är fråga om ett hedersrelaterat brott blir de ofta osäkra och handlingsförlamade, eller så överreagerar de. Då kan det ibland vara mer effektivt att säga ”hon har blivit misshandlad, använd era vanliga procedurer till att börja med”. Men i andra situationer kan jag i stället säga ”det kan vara hedersrelaterat” bara för att få dem att agera!
Hon pratar om behovet av hitta en balans mellan erkännandet av likhet och olikhet vad gäller kvinnors utsatthet. Men hur bra hon än kalibrerar den balansen så kan hon inte skydda sig från kritik – människor gör ju alltid sina egna tolkningar.
– Att jobba med de här frågorna gör att man ständigt står i skottlinjen. Det går inte att undvika.
Om artikelförfattaren
Lena Gunnarsson är forskare och lärare i genusvetenskap, vid Örebro universitet.
