Kultur/Nyheter 11 oktober, 2016

Ständigt i skottlinjen

Under hösten har hedersfrågan debatterats, och ibland delat vänstern. Finns det något att lära av hur frågan har hanterats i Storbritannien? Forskaren Lena Gunnarsson har mött den profilerade aktivisten Hannana Siddiqui i ett samtal om strategier.

Den sårigaste konflikten i Vänsterpartiet just nu är tveklöst den om den patriarkala ordningen ”i förorten” eller rättare sagt i vissa etniska minoritetsgrupper. I en debattartikel i Expressen förra sommaren pekade V-riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh på problemet med den växande fundamentalismen i förorternas ”manliga enklaver”, där könssegregation, begränsning av kvinnors rörelseutrymme och hedersvåld är centrala komponenter (22/6 2015). Zeliha Dagli hade strax före gjort ett liknande inlägg i Aftonbladet. Partistyrelsens Christina Höj Larsen, Aron Etzler och Rossana Dinamarca svarade med en debattartikel där de framhöll att ”det är i klassklyftor och splittring som reaktionära fundamentalistiska och rasistiska rörelser finner näring att gro och frodas. Att peka ut förorten och en enskild religion ökar den splittringen”. De betonade att Vänsterpartiet konsekvent arbetar emot allt sorts förtryck, men att ”vi inte är beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Om man vill lösa verkliga problem, är lättvindiga påståenden som antyder att reaktionära och patriarkala beteenden uteslutande är ’importerade’, en del av problemet – inte en del av lösningen” (Aftonbladet 3/7 2015).

Kritiken mot detta inlägg blev massiv från mainstreamopinionsbildare och inom Vänsterpartiet mobiliserades en större grupp till försvar för Daglis och Kakabavehs problembeskrivning. Jonas Sjöstedt levererade snart ett kort inlägg som av de flesta tolkades som ett stöd för Höj Larsen, Etzler och Dinamarca. I våras kom han dock med ett mer överbryggande inlägg som balanserade en betoning på ”särskilda insatser” mot hedersförtryck med ett tydligt ställningstagande mot ”politiska krafter som bara bryr sig om kvinnoförtryck när det kan tillskrivas invandrare eller människor med en viss religion” (SvD 19/3 2016).

Men debatten har fortsatt varit polariserad och ibland mycket hätsk, inte minst då den oundvikligen trasslat sig samman med konflikterna kring Kakabavehs blunder att dela en rasistisk propagandafilm på Facebook. Hon säger sig ha lagt ut den för att dra uppmärksamhet till det en imam i filmen säger – eller, rättare, sägs säga – om polygami och att hon inte tittade på hela filmen. Även om filmen är rasistisk, förklarar hon, handlar vissa saker som sägs i filmen om ”ett kvinnoförtryck som finns” (Expo 26 april 2016). Krav på Kakabavehs avgång har framförts, men hon har också tagits i försvar exempelvis av en rad kvinnoorganisationer och feminister med invandrarbakgrund.

En person som möjligen kan kasta lite fräscht ljus på diskussionen är Hannana Siddiqui, en av Storbritanniens ledande figurer i kampen mot våld mot kvinnor från etniska minoriteter. Under många år arbetade hon för Southall Black Sisters i London, en organisation som föddes ur den antirasistiska rörelsen i slutet av sjuttiotalet. På den tiden fanns det en hel del grupper som samlade svarta kvinnor, men Siddiqui berättar att deras huvudfokus var rasismen. Southall Black Sisters, som från början organiserade främst kvinnor med ursprung i Indien och Pakistan, började i stället vända blicken mer mot kvinnoförtrycket och våldet mot kvinnor inom den egna gruppen.

– Vi behövde utveckla en specifik organisation för dessa kvinnor, för de fick helt enkelt inte det stöd de behövde, varken från majoritetssamhällets institutioner eller från sin egen grupp. Och vita feminister tog inte upp deras specifika situation, säger Siddiqui.

– Majoritetssamhället särbehandlade dessa kvinnor utifrån kulturalistiska idéer om att eftersom gruppen själv har mekanismer för att klara upp konflikter, behövs inget ingripande utifrån. Men de medlingstraditioner som finns i de här grupperna verkar knappast för kvinnors rättigheter, utan när våld förekommer angrips det ofta som en fråga om kvinnans brister som hustru.

Från början sysslade Southall Black Sisters främst med kampanjarbete men i takt med att våldsutsatta kvinnor i behov av hjälp sökte sig till dem utvecklade organisationen också stödåtgärder av olika slag. I dag har den ett center med ett femtontal anställda, lokalt baserat i Londonförorten Southall men med nationell räckvidd till exempel genom en hjälplinje. Med tiden blev Southall-kvinnornas expertis också en viktig del i utvecklandet av statlig policy och lagstiftning för att motverka våld mot kvinnor från etniska minoriteter. Siddiqui var till exempel en av de som jobbade fram den brittiska lagstiftningen mot tvångsäktenskap. Numera forskar hon också, och när jag träffar henne på Örebro universitet för ett samtal är hon här för att tillsammans med en Örebroforskare smida planer om en studie som jämför brittiska och svenska sätt att ta sig an problemet med våld mot kvinnor från etniska minoriteter.

Hannana Siddiqui kom med sin familj till Storbritannien från Pakistan som litet barn. Hon berättar att hennes egen aktivism springer ur egna erfarenheter av att kontrolleras, framför allt av sin pappa. Kraftiga konflikter uppstod när hon vägrade leva upp till förväntningarna, men när fadern under hennes sena tonår dog lättade trycket och hon kunde flytta hemifrån, ogift.

Jag berättar för Siddiqui om konflikten i Vänsterpartiet. Hon förstår, så klart, dess logik ­– den är ju knappast isolerad till den svenska vänstern – och berättar om det kraftiga motstånd Southall Black Sisters framför allt i sin begynnelse mötte från den antirasistiska rörelsen.

– För dem var kampen mot rasismen det överordnade, de hade ett hierarkiskt tänkande kring det. När vi ville lyfta det våld som män i våra egna grupper utsätter kvinnor för försökte de tysta oss genom anklagelser om att spela rasisterna i händerna. ”Tvätta inte vår smutsiga byk offentligt” liksom.

Denna typ av konfliktlinje finns fortfarande kvar, och det är inte bara de antirastiska männen som ser antirasismen som överordnad. Siddiqui var nyligen på en akademisk konferens om samspelet mellan kön och ras.

– Det var något av en chock faktiskt. De flesta där kallade sig Black feminists, men det enda de pratade om var ras och rasism. Jag försökte prata om saker som kvinnlig könsstympning och hederskultur men fick inte mycket gehör för det.

Som feministisk akademiker känner jag själv igen denna bild. Jag arbetar som forskare och lärare i genusvetenskap vid Örebro universitet. När jag nyligen var med och omarbetade en kurs som tog upp frågan om sexualitet och våld insåg jag – efter att allt var spikat och klart – att vi inte täckt frågan om situationen för kvinnor i hederskulturella sammanhang. Detta till min förskräckelse – för var inte detta ett slags ”whitewashing” av problematiken med sexualitet och könsbaserat våld, det vill säga ett slags rasism?

Paradoxalt nog faller denna typ av särskilda tematik ofta bort just på grund av rädslan för att (anses) göra något rasistiskt, genom att peka ut element i en marginaliserad kultur som problematiska. När jag tittar på andra genusvetenskapliga kursplaner finns det mycket lite om kvinnors faktiska erfarenheter av hederskultur, kvinnlig könsstympning, och så vidare. Om dessa frågor angrips är det oftast i termer av en kritik av hur prat om till exempel hedersförtryck förstärker uppdelningar mellan vi och dem och lokaliserar kvinnoförtrycket till ”dem”. Mycket riktigt hade vi bakat in en sådan artikel i vår nya kurs.

Men även om detta postkoloniala metaperspektiv är viktigt, vad händer med den konkret levda verkligheten kring heder? Jag såg till att ändra i kursen och lägga till en artikel också om detta tema och jag känner att allt annat hade varit en katastrof. Det inser jag framför allt när jag möter studenter som själva är uppvuxna i sammanhang där hedersförtryck är en mer eller mindre nära verklighet.

Siddiqui är noga med att betona att allt våld mot kvinnor från etniska minoriteter naturligtvis inte är hedersrelaterat eller kulturellt specifikt. När hon började jobba med våldsfrågan tillsammans med Southall Black Sisters ramades den in som en fråga om våld i nära relationer. På grund av rasistiska strukturer och segregering, men också, betonar Siddiqui, i viss mån på grund av kulturell särskildhet, så behövde situationen för våldsutsatta kvinnor från etniska minoriteter ändå angripas delvis separat.

– Kultur har absolut ett visst förklaringsvärde. Hederskultur är till exempel en verklighet i den mån den utgör en motiveringsgrund för våld, säger hon.

– Med detta sagt så ligger ju kultur till grund även för vita mäns våld och det är genom att peka på det vidare sammanhanget som man kan undvika en förenklad kulturalisering av våldet i etniska minoritetsgrupper, som ju först och främst är en fråga om patriarkatet.

Siddiqui berättar om hur förutsättningarna för arbetet mot könsbaserat våld inom etniska minoriteter har försämrats sedan 9/11 och Londonbombningarna. Å ena sidan den åtstramade invandringspolitiken och växande fascism och islamofobi, å andra sidan ökande religiös fundamentalism. Och från progressivas sida en, enligt Siddiqui, ofruktbar rädsla för att kritisera seder och institutioner som är baserade på religiös, framför allt muslimsk, grund.

– Från statligt håll syns också en tydlig tendens att stryka moderata muslimska grupperingar medhårs för att ”vinna över” muslimer från den radikaliserade sidan, och för att motbevisa uppfattningar om att muslimer diskrimineras. Jag var med på ett möte i House of Lords om Shariarådet – och det var verkligen en stämning av ”vi ger dem allt de begär”.

Shariarådet, som utgör en kvasidomstol som kan hjälpa muslimer att reda ut tvister, är problematiskt för våldsutsatta kvinnor exempelvis på så sätt att det premierar äktenskapets bevarande, framhåller Siddiqui.

Även medel till kvinnoorganisationer riktas i ökande utsträckning i termer av religion, berättar hon.

– Jag är själv muslimsk kvinna och jag kan säga att det finns mycket statligt stöd jag numera kan få i den egenskapen. Jag måste ha det oerhört tufft, skrattar hon.

– Problemet är att detta sker på bekostnad av de ofta mer progressiva organisationer som jobbar på sekulär grund. Southall Black Sisters var till exempel väldigt nära att bli av med sin finansiering just på grund av dessa tendenser.

Mäns våld mot kvinnor från etniska minoriteter har också i ökad utsträckning kommit att förstås genom en ensidig kulturell-religiös lins. En stor del av våldet är ju samma som vita kvinnor upplever, framhåller Siddiqui, men nu blir plötsligt allt detta våld en fråga om hederskultur.

Hon själv har en tydligt sekularistisk hållning och är till exempel emot att staten finansierar religiösa friskolor. Självklart är hon för religionsfrihet, känner hon sig nödd att betona, men hon tror att bara sekularismen kan ge utrymme åt allas religion och andlighet.

– Jag tror att det växande antalet konfessionella friskolor i Storbritannien är en tidsinställd bomb. Det leder bara till mer segregering – inklusive könssegregering – och det är inte vad vi behöver nu. Och även om det finns en nationell läroplan som alla måste följa så är det svårt att förbise att det oftast är konservativa tolkningar av religionen som styr i sådana här sammanhang.

Jag intervjuar Siddiqui några dagar efter Liberalernas utspel om att inga fler konfessionella friskolor bör få öppnas i Sverige. Deras argumentation liknar Siddiquis: ”Tyvärr riskerar de religiösa friskolorna att bli en samlingspunkt för nyanlända barn som än mer isoleras från det svenska samhället” (DN 11/9). Den liknar dessutom Sverigedemokraternas linje och det är svårt att tolka utspelet som något annat än en flört med SD-väljarna, inte minst då det kom nästan samtidigt som Björklunds förslag om att låta SD delta i de blocköverskridande samtalen.

Ändå är den sekularistiska argumentation mot de konfessionella skolorna som förs av Hannana Siddiqui ganska svår att avfärda i sak. Det går inte att blunda för att den lätt hamnar i oroande friktionsfri allians med mörkare krafter, men är det verkligen långsiktigt fruktbart om detta faktum tillåts överskugga debatten?

Låt oss gå tillbaka till konflikten inom Vänsterpartiet och den olyckliga twist den fick när Kakabaveh delade den rasistiska filmen. Jag tänker som så att om man är inne på det, enligt mig rättmätiga, projektet att utifrån ett feministiskt perspektiv kasta kritiskt ljus på kvinnoförtrycket i etniska minoriteter, så ger man sig oundvikligen in i snårig terräng. Denna snårighet medför extra krav på precision, omdöme och försiktighet – och om dessa, som i Kakabavehs fall, inte alltid finns med, kan det få mycket problematiska konsekvenser.

Men just för att det är en så snårig terräng så behöver vi också, tror jag, vara varsamma när vi kritiserar snedstegen, eller det vi uppfattar som sådana. Om progressiva debattörer ska våga sig in i denna snåriga terräng – och det måste de våga – behöver vi kombinera kritik med generositet, för att lindra anspänningen från den avsevärda risken att göra ett snedsteg, misstolkas eller missbrukas av rasistiska krafter. Den polariserade problembild som nu råder matchar inte den komplexa verkligheten.

Både de som pekar på särarten i det könsförtryck som råder i vissa rasifierade grupper och de som inte vill peka ut någon sådan annorlundahet kan med ganska – om än inte helt – vattentät logik anklagas för rasism. De första för att de stigmatiserar rasifierade grupper medan problemet med vita mäns förtryck osynliggörs. De andra för att de osynliggör och sviker kvinnor som inte passar in i den vita feminismens problembeskrivning. Men den komplexitet som den här debatten kräver försvinner i denna typ av ändlösa anklagelsependel.

Siddiqui belyser problemet med det nyanslösa, polariserade tänkande som ofta kringgärdar frågan om våld mot kvinnor från etniska minoriteter, framför allt hedersvåldet.

– Antingen säger människor ”men är det egentligen en särskilt stor skillnad mellan ’hederskultur’ och det som majoritetssamhällets kvinnor utsätts för?” Eller så blir heder en så otroligt laddad och fasansfull och speciell grej.

När hon jobbat konkret med olika fall har hon fått anpassa sig taktiskt till denna laddning.

– Om man kommer till polisen och säger att det är fråga om ett hedersrelaterat brott blir de ofta osäkra och handlingsförlamade, eller så överreagerar de. Då kan det ibland vara mer effektivt att säga ”hon har blivit misshandlad, använd era vanliga procedurer till att börja med”. Men i andra situationer kan jag i stället säga ”det kan vara hedersrelaterat” bara för att få dem att agera!

Hon pratar om behovet av hitta en balans mellan erkännandet av likhet och olikhet vad gäller kvinnors utsatthet. Men hur bra hon än kalibrerar den balansen så kan hon inte skydda sig från kritik – människor gör ju alltid sina egna tolkningar.

– Att jobba med de här frågorna gör att man ständigt står i skottlinjen. Det går inte att undvika.

Om artikelförfattaren



Lena Gunnarsson är forskare och lärare i genusvetenskap, vid Örebro universitet.

Inrikes 05 september, 2025

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Elisabeth Svantessons drömmar om lägre kommunalskatt kan få oanade konsekvenser. Foto: Oscar Olsson/TT.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 september, 2025

Kautsky hade inte alls rätt

Johan Lönnroth, Vänsterpartiets vice partiordförande 1993–2003, svarar på en ledartext av Leonidas Aretakis, Foto: Wikimedia commons.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 05 september, 2025

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 05 september, 2025

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

I veckan går Norge till val och frågan är vem som ska få del av rikedomarna. Innsets argument är skarpa – men är de tillräckligt radikala?

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Alex Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)