Jeremy Rifkin har gjort sig ett namn på att diskutera de stora framtidsfrågorna. Ofta har teknikens utveckling varit utgångspunkten. Efter internationella bästsäljare som Arbetets slut, Det biotekniska århundradet och Välfärdssamhället, har den amerikanske samhällsdebattören vänt sina blickar mot Europa. Hans nya bok, The European Dream, kan mycket väl bli lika kontroversiell som hans tidigare böcker. EU har hunnit ifatt USA inom utbildning, hälsovård, miljövård, semester och fritid. EU har fler läkare per invånare. Inget EU-land har högre barnadödlighet än USA, ”för ni överger inte folk”, säger Rifkin.
Alla har hört talas om den amerikanska drömmen, men vad är den europeiska drömmen du skriver om?
– Om du frågar européer om den amerikanska drömmen så kan de den utan och innan. De har sett amerikansk film och känner till amerikansk kultur. Om du frågar européer om den europeiska drömmen, blir de stumma. Men faktum är att det finns en dröm som mognat i Europa de senaste femtio åren och allt jag gjort i boken är att lägga fram det som européer skulle vilja vara. När du sätter ihop allt så får du den europeiska drömmen. Jag har hållit en serie föreläsningar och när jag ställer den amerikanska drömmen mot den europeiska så håller de flesta européer med. Ni har en annan dröm. Varken amerikaner eller européer lever upp till sina drömmar, men det är intressant att de är så olika.
– Den amerikanska drömmen bygger på en grundläggande föreställning: Oavsett din sociala bakgrund så kan du ha framgång. Det är möjligheternas land. Eller så kan du uppoffra dig så att åtminstone dina barn får ett bättre liv. Det är det sociala klistret som hållit ihop Amerika i 200 år. Drömmen var väldigt stark ända till 1960-talet. Vi hade den största medelklassen i världen. Idag ligger USA på 24:e plats när det gäller inkomstjämlikhet. Bara Mexiko och Ryssland har sämre resultat. Allt detta har skett på bara 40 år. Vi har en situation där bara 51 procent av amerikanerna tror på drömmen och 30 procent inte alls tror på den.
– På andra sidan Atlanten föds en annan stark dröm. Den är intressant för den är på många sätt vår raka motsats. Europa och Amerika har så olika historia. Den amerikanska drömmen grundar sig på en annan uppfattning om vad frihet är, än den europeiska. När amerikaner talar om frihet menar vi autonomi. Att inte vara beroende av någon. Att vara en ö, att vara självtillräcklig. I ett nybyggarsamhälle måste man vara oberoende. Det finns inte mycket socialt stöd. Den amerikanska drömmen kommer från europeiska upplysningens och reformationens individualism. Bägge dessa olika traditioner sätter individen i centrum. Protestantismen sätter en i ett personligt förhållande till gud. Vi amerikaner är de renaste lärjungarna till dessa europeiska traditioner. Om Luther eller Calvin kom tillbaka idag, skulle de känna sig mycket mer hemma i Amerika än i Sverige och Europa. Men Europa har också en äldre tradition: Den katolska kyrkans paternalism, befästa städer, den feodala adeln. Den stillade protestantismens och upplysningens individualism. Och under 1900-talet ledde det till välfärdssocialism.
– För amerikaner är frihet rörlighet. För européer handlar det mer om förbindelse och samhörighet. Ni hade mycket större befolkningstäthet och det fanns inget nybyggarland, så ni var tvungna att lära er leva med varandra. Ni fick lära er frihet på ett annat sätt. Det blev en annan dröm. Den amerikanska drömmen handlar om att samla ihop en personlig förmögenhet, att vi måste förlita oss på oss själva. Ni européer drömmer om livskvalité.
– Den amerikanska drömmen fokuserar på arbetsetik – vi arbetar längre än några andra, längre än koreaner. Européer har mer balans mellan arbete och fritid. Man säger att ni arbetar för att leva medan amerikaner lever för att arbeta – och det är sant.
Man brukar tala om den åldrande befolkningen som Europas stora svaghet. Någon har liknat kontinenten vid ett enda stort ålderdomshem. Är den europeiska drömmen om livskvalité samhörighet och att ingen ska tillåtas lämnas för långt efter, ett realistiskt projekt?
– Jag arbetar med företagsledare på bägge sidor av Atlanten. Européer underskattar alltid sin ekonomi, amerikaner överskattar sin. Vi talar aldrig om våra misslyckanden för vi är alltid på väg mot nästa mål. Européer talar alltid om sina misslyckanden och aldrig om sina framgångar. Poängen är att EU har världens största hemmamarknad idag, inte USA. EU är världens största exportör idag, inte USA. 61 av världens 140 största företag är europeiska. Bara 50 är amerikanska. 14 av de 20 största bankerna är europeiska. Ni leder inom byggbranschen, kemi, försäkringsväsen, livsmedelsindustri. Vi leder inom bil, data och läkemedelsindustri, men det finns en myt om att USA är framgångsrikt och Europa försoffat. Så ser det inte ut i verkligheten bland de företag jag arbetar med. Vi jämför fortfarande Tyskland eller Frankrike med USA, men det är inte rimligt. Man måste jämföra Tyskland med Kalifornien, er största stat mot vår största stat, Storbritannien mot New York, Frankrike mot Texas, Italien mot Florida, Spanien mot Illinois. Stat för stat är era största stater större än våra. Då ser man den enorma potentialen i Europa.
– Mäter man ekonomin efter lönechecken är vår 28 procent större, även om den är mer ojämnt föredelad mellan rika och fattiga. Men ser man till livskvalité kom de 15 EU-medlemmarna ifatt oss för tio år sedan. Det har de också gjort inom utbildning, hälsovård, miljövård, semester och fritid. Vi leder fortfarande på universitetsnivå, men på grund- och gymnasienivå har ni gått om i matte och naturvetenskap. Vår hälsovård är bättre om man har råd, men ni har mer läkare per invånare. Ni lever längre än vi gör och inget EU-land har högre barnadödlighet än oss, för ni överger inte folk. Ni har längre semester. Vår miljöpolitik var långt bättre än er för 30 år sedan men nu har ni gått om.
– Det finns mycket ni är bättre på. Vi har fyra gånger fler mord än ni. Man brukar säga att ett ekonomiskt blomstrande samhälle är ett säkert samhälle, men inte för vår del. 25 procent av alla fångar i världen finns i USA. Två procent av arbetskraften sitter i fängelse. Så den europeiska drömmen har kommit långt. Men det finns skeptiker som säger att ni inte har råd. Strunt i det.
Men många politiker runt om i Europa hämtar fortfarande inspiration från USA?
– Den amerikanska modellen har misslyckats. Under 1990-talet tillät vi ekonomin att rulla på kredit. Vi har intecknat framtiden. Familjernas sparkvot har gått ner från åtta procent till noll idag. Fler amerikaner kommer i år att begära sig själva i konkurs än begära skilsmässa, få en cancerdiagnos, dö i hjärtattack eller gå ur gymnasiet. Skulderna är svindlande. Storbritannien, som också utmålas som en ekonomisk framgångshistoria, har gjort om våra misstag.
– I Europa sparar ni mellan åtta och 16 procent. Anledningen till att dollarn tappat så mycket värde är att affärsvärlden inte litar på den amerikanska ekonomin. Den bygger på för mycket privata och offentliga skulder.
– Ekonomin har dopats med hjälp av krediter men det har inte ens lett till att vi skapat fler jobb. Förra året hade vi en nettoförlust på 1,6 miljoner jobb. Senast det hände var 1929 under depressionen och börskraschen. Så om Europa härmar oss så belånar ni er framtid och ni får inte fler jobb för det. Och ni måste ge upp er sociala välfärd med allt vad det innebär.
Har vi inget att lära av Amerika?
– Den amerikanska drömmens styrka är känslan av personligt ansvar för ens liv. Och så optimismen den förmedlar. Föräldrar lär sina barn att ingen annan kommer att ta hand om dig än dig själv. Du är ensam. Simma eller drunkna. Och skyll aldrig ditt liv på någon annan för det är vad du gör det till. Europeiska föräldrar lär sina barn om delaktighet och samhörighet. Men för att ha en stark dröm måste man ta ansvar. Många av mina europeiska vänner skyller sin situation på allt möjligt. Det är statens, fackets eller företagens fel. Det är postmodernismens fel! Det är möjligt att de har rätt men till slut måste individen ta ansvar för sitt individuella deltagande.
– Svagheten med den amerikanska världen är att den inte passar i en global värld. Man kan inte isolera sig. Inte ens Bill Gates kan göra det. Epidemier, terroristattacker, global uppvärmning. Världen är för sammanlänkad idag. Men styrkan med den amerikanska drömmen är att den ger oss en känsla av personligt ansvar för våra liv. Det är väsentligt.
– Den andra viktiga komponenten är optimismen. Ska man drömma om en bättre framtid måste man vara optimistisk. Att hårt arbete ger resultat och att våga ta risker för att förverkliga det. Att vara skeptisk till Europa är ingen dröm: man måste vara optimistisk. Amerikaner har gjort det i 200 år. Frågan är om en ung generation av européer kommer att våga. Och ta det personliga ansvaret för att göra drömmen möjlig. Jag är inte säker på det.
