Europa är inget nybyggarland, därför ser den europeiska drömmen annorlunda ut än den amerikanska. Européer arbetar för att leva medan amerikaner lever för att arbeta. Mäter man ekonomin efter lönechecken är USA:s större, men sett till livskvalité kom EU ifatt för tio år sedan. Det säger amerikanske samhällsdebattören Jeremy Rifkin, aktuell med nya boken The European Dream – den europeiska drömmen.

Jeremy Rifkin har gjort sig ett namn på att diskutera de stora framtidsfrågorna. Ofta har teknikens utveckling varit utgångspunkten. Efter internationella bästsäljare som Arbetets slut, Det biotekniska århundradet och Välfärdssamhället, har den amerikanske samhällsdebattören vänt sina blickar mot Europa. Hans nya bok, The European Dream, kan mycket väl bli lika kontroversiell som hans tidigare böcker. EU har hunnit ifatt USA inom utbildning, hälsovård, miljövård, semester och fritid. EU har fler läkare per invånare. Inget EU-land har högre barnadödlighet än USA, ”för ni överger inte folk”, säger Rifkin.

Alla har hört talas om den amerikanska drömmen, men vad är den europeiska drömmen du skriver om?
– Om du frågar européer om den amerikanska drömmen så kan de den utan och innan. De har sett amerikansk film och känner till amerikansk kultur. Om du frågar européer om den europeiska drömmen, blir de stumma. Men faktum är att det finns en dröm som mognat i Europa de senaste femtio åren och allt jag gjort i boken är att lägga fram det som européer skulle vilja vara. När du sätter ihop allt så får du den europeiska drömmen. Jag har hållit en serie föreläsningar och när jag ställer den amerikanska drömmen mot den europeiska så håller de flesta européer med. Ni har en annan dröm. Varken amerikaner eller européer lever upp till sina drömmar, men det är intressant att de är så olika.
– Den amerikanska drömmen bygger på en grundläggande föreställning: Oavsett din sociala bakgrund så kan du ha framgång. Det är möjligheternas land. Eller så kan du uppoffra dig så att åtminstone dina barn får ett bättre liv. Det är det sociala klistret som hållit ihop Amerika i 200 år. Drömmen var väldigt stark ända till 1960-talet. Vi hade den största medelklassen i världen. Idag ligger USA på 24:e plats när det gäller inkomstjämlikhet. Bara Mexiko och Ryssland har sämre resultat. Allt detta har skett på bara 40 år. Vi har en situation där bara 51 procent av amerikanerna tror på drömmen och 30 procent inte alls tror på den.
– På andra sidan Atlanten föds en annan stark dröm. Den är intressant för den är på många sätt vår raka motsats. Europa och Amerika har så olika historia. Den amerikanska drömmen grundar sig på en annan uppfattning om vad frihet är, än den europeiska. När amerikaner talar om frihet menar vi autonomi. Att inte vara beroende av någon. Att vara en ö, att vara självtillräcklig. I ett nybyggarsamhälle måste man vara oberoende. Det finns inte mycket socialt stöd. Den amerikanska drömmen kommer från europeiska upplysningens och reformationens individualism. Bägge dessa olika traditioner sätter individen i centrum. Protestantismen sätter en i ett personligt förhållande till gud. Vi amerikaner är de renaste lärjungarna till dessa europeiska traditioner. Om Luther eller Calvin kom tillbaka idag, skulle de känna sig mycket mer hemma i Amerika än i Sverige och Europa. Men Europa har också en äldre tradition: Den katolska kyrkans paternalism, befästa städer, den feodala adeln. Den stillade protestantismens och upplysningens individualism. Och under 1900-talet ledde det till välfärdssocialism.

– För amerikaner är frihet rörlighet. För européer handlar det mer om förbindelse och samhörighet. Ni hade mycket större befolkningstäthet och det fanns inget nybyggarland, så ni var tvungna att lära er leva med varandra. Ni fick lära er frihet på ett annat sätt. Det blev en annan dröm. Den amerikanska drömmen handlar om att samla ihop en personlig förmögenhet, att vi måste förlita oss på oss själva. Ni européer drömmer om livskvalité.
– Den amerikanska drömmen fokuserar på arbetsetik – vi arbetar längre än några andra, längre än koreaner. Européer har mer balans mellan arbete och fritid. Man säger att ni arbetar för att leva medan amerikaner lever för att arbeta – och det är sant.

Man brukar tala om den åldrande befolkningen som Europas stora svaghet. Någon har liknat kontinenten vid ett enda stort ålderdomshem. Är den europeiska drömmen om livskvalité samhörighet och att ingen ska tillåtas lämnas för långt efter, ett realistiskt projekt?
– Jag arbetar med företagsledare på bägge sidor av Atlanten. Européer underskattar alltid sin ekonomi, amerikaner överskattar sin. Vi talar aldrig om våra misslyckanden för vi är alltid på väg mot nästa mål. Européer talar alltid om sina misslyckanden och aldrig om sina framgångar. Poängen är att EU har världens största hemmamarknad idag, inte USA. EU är världens största exportör idag, inte USA. 61 av världens 140 största företag är europeiska. Bara 50 är amerikanska. 14 av de 20 största bankerna är europeiska. Ni leder inom byggbranschen, kemi, försäkringsväsen, livsmedelsindustri. Vi leder inom bil, data och läkemedelsindustri, men det finns en myt om att USA är framgångsrikt och Europa försoffat. Så ser det inte ut i verkligheten bland de företag jag arbetar med. Vi jämför fortfarande Tyskland eller Frankrike med USA, men det är inte rimligt. Man måste jämföra Tyskland med Kalifornien, er största stat mot vår största stat, Storbritannien mot New York, Frankrike mot Texas, Italien mot Florida, Spanien mot Illinois. Stat för stat är era största stater större än våra. Då ser man den enorma potentialen i Europa.
– Mäter man ekonomin efter lönechecken är vår 28 procent större, även om den är mer ojämnt föredelad mellan rika och fattiga. Men ser man till livskvalité kom de 15 EU-medlemmarna ifatt oss för tio år sedan. Det har de också gjort inom utbildning, hälsovård, miljövård, semester och fritid. Vi leder fortfarande på universitetsnivå, men på grund- och gymnasienivå har ni gått om i matte och naturvetenskap. Vår hälsovård är bättre om man har råd, men ni har mer läkare per invånare. Ni lever längre än vi gör och inget EU-land har högre barnadödlighet än oss, för ni överger inte folk. Ni har längre semester. Vår miljöpolitik var långt bättre än er för 30 år sedan men nu har ni gått om.
– Det finns mycket ni är bättre på. Vi har fyra gånger fler mord än ni. Man brukar säga att ett ekonomiskt blomstrande samhälle är ett säkert samhälle, men inte för vår del. 25 procent av alla fångar i världen finns i USA. Två procent av arbetskraften sitter i fängelse. Så den europeiska drömmen har kommit långt. Men det finns skeptiker som säger att ni inte har råd. Strunt i det.

Men många politiker runt om i Europa hämtar fortfarande inspiration från USA?
– Den amerikanska modellen har misslyckats. Under 1990-talet tillät vi ekonomin att rulla på kredit. Vi har intecknat framtiden. Familjernas sparkvot har gått ner från åtta procent till noll idag. Fler amerikaner kommer i år att begära sig själva i konkurs än begära skilsmässa, få en cancerdiagnos, dö i hjärtattack eller gå ur gymnasiet. Skulderna är svindlande. Storbritannien, som också utmålas som en ekonomisk framgångshistoria, har gjort om våra misstag.
– I Europa sparar ni mellan åtta och 16 procent. Anledningen till att dollarn tappat så mycket värde är att affärsvärlden inte litar på den amerikanska ekonomin. Den bygger på för mycket privata och offentliga skulder.
– Ekonomin har dopats med hjälp av krediter men det har inte ens lett till att vi skapat fler jobb. Förra året hade vi en nettoförlust på 1,6 miljoner jobb. Senast det hände var 1929 under depressionen och börskraschen. Så om Europa härmar oss så belånar ni er framtid och ni får inte fler jobb för det. Och ni måste ge upp er sociala välfärd med allt vad det innebär.

Har vi inget att lära av Amerika?
– Den amerikanska drömmens styrka är känslan av personligt ansvar för ens liv. Och så optimismen den förmedlar. Föräldrar lär sina barn att ingen annan kommer att ta hand om dig än dig själv. Du är ensam. Simma eller drunkna. Och skyll aldrig ditt liv på någon annan för det är vad du gör det till. Europeiska föräldrar lär sina barn om delaktighet och samhörighet. Men för att ha en stark dröm måste man ta ansvar. Många av mina europeiska vänner skyller sin situation på allt möjligt. Det är statens, fackets eller företagens fel. Det är postmodernismens fel! Det är möjligt att de har rätt men till slut måste individen ta ansvar för sitt individuella deltagande.
– Svagheten med den amerikanska världen är att den inte passar i en global värld. Man kan inte isolera sig. Inte ens Bill Gates kan göra det. Epidemier, terroristattacker, global uppvärmning. Världen är för sammanlänkad idag. Men styrkan med den amerikanska drömmen är att den ger oss en känsla av personligt ansvar för våra liv. Det är väsentligt.
– Den andra viktiga komponenten är optimismen. Ska man drömma om en bättre framtid måste man vara optimistisk. Att hårt arbete ger resultat och att våga ta risker för att förverkliga det. Att vara skeptisk till Europa är ingen dröm: man måste vara optimistisk. Amerikaner har gjort det i 200 år. Frågan är om en ung generation av européer kommer att våga. Och ta det personliga ansvaret för att göra drömmen möjlig. Jag är inte säker på det.

Pierre Gilly

I den norska vuxenversionen av Askungen står den fula styvsysterns förtvivlade jakt efter skönhet i centrum. Olga Ruin upptäcker hur estetisk kirurgi flyttat in från sagans brutalitet till vardaglig egenvård.

En ung, söt kvinna begråter sin döda far. Hennes blonda hår ligger utslaget över den ruttnande kroppen där vita likmaskar kravlar runt. En stinkande påminnelse om begravningen som ännu inte blivit av. I sina händer håller hon de vackra ljusblå trasorna från klänningen som hennes styvsyster har rivit sönder. Men genom tårarna uppenbarar sig hennes döda mor som berättar för Askungen att hon visst ska få gå på prinsens bal, varpå de små maskarna börjar spinna ihop klänningstyget på nytt.

Helvete, hur ska det nu gå för den fula styvsystern? När den norska debutregissören Emilie Blichfeldt vrider blicken från Askungens till styvsysterns perspektiv blir det omöjligt, i alla fall för mig, att inte våndas när den väna underdogen ska pimpas med klänning och pumpavagn.

Diskutera på forumet (0 svar)

Olga Ruin

Filmkritiker och redaktör för tidskriften FLM.

”Åt pyttipanna i soffan. Naked Attraction på femman”. "Schlager om sommaren" av Ester Berg är en stabil debut om ett brustet hjärta som vägrar gå i kbt.

Det kan knappast vara en slump att en av Ester Bergs få namngivna karaktärer, vännen till det dumpade och deprimerade diktjaget, heter Kristina.

Kristina Lugn (1948–2020) kombinerade humor och mörker med en släng av barnslighet. Jag kom att tänka på henne under fjolårets poesidebatt om ironi, då Dante Löfmarck (GP 3/3 2024) anklagade den samtida poesin för poserande ironi.

Diskutera på forumet (0 svar)

Lejla Cato

Hur firar du midsommar?

Jag ska träffa några vänner med familjer, dansa som grodor, dricka snaps, och om jag spelar korten rätt: skjuta med värdparets välspända långbåge. Jag lär också lägga upp en selfie framför en svensk flagga på Instagram – alltid retar det någon.

Kring midsommar diskuteras ofta hur inbjudande svenska traditioner är. Jag tillhör dem som tycker att vänstern inte ska tävla i gnäll på nationaldagen, utan snarare se det fina i traditioner – och visa att vi på vissa sätt är bättre på dem.

När jag jobbade med litteratur och musik på ett studieförbund i Uppsala arrangerade vi många poesiläsningar, inte sällan med läsningar av svenska klassiker som Stig Dagerman. Publiken var alltid smockfull av invandrare. Det gäller till och med den enda öppna nationalisten jag stötte på i sammanhanget, den ideologiskt ombytliga poeten Mohamed Omar, som ett tag hette Eddie Råbock (och som nu heter något helt annat, men ska få vara anonym). I övrigt var de flesta som intresserade sig för levande svensk kultur vänster.

I förrgår publicerade vi en himmelskt läst artikel av Joel Halldorf, som handlade om frikyrkornas ansvar efter Gaza. Vissa församlingar tror nämligen starkt på kristen sionism, det vill säga tanken att den moderna staten Israel är uppfyllandet av profetian om Jesu andra återkomst.

Om du inte har läst hans kunniga uppgörelse med denna tanke – gör det!

Gensvaret har varit enormt, och det är inte konstigt. Kristdemokraterna må framställas som den svenska frikyrklighetens politiska arm, inte minst från oss till vänster, men det är inte helt rättvist. Som inte minst Joel Halldorf har beskrivit finns i den svenska frikyrkligheten även en lång tradition av samröre med arbetarrörelsen.

Det har jag själv märkt av i Ångermanland och Västerbotten, där jag har rötter på mammas sida. Överallt finns små missionsförsamlingar som driver mysiga loppisar och kaféer som samlar in pengar till Gaza, allt i det tysta. Och flitiga läsare av mina veckobrev känner till min kärlek till den amerikanska frikyrkopastorn Martin Luther King – som kombinerade gåshudsframkallande frälsningstal och ihärdigt folkrörelsearbete med ett försonande budskap om att inte låta överklassen lura svarta och vita arbetare att de har olika intressen.

Kanske har vissa därför börjat förstå att vänstersidan faktiskt värnar mycket av det som traditionalister håller högt. I SCB:s stora vallokalsundersökning fanns det bara ett parti som tappade väljare till Vänsterpartiet – nämligen 0,2 procentenheter från Kristdemokraterna. Min kollega Jacob föreslår att vi kallar dem ”Nooshi-kristna”.

Det är inte så konstigt. Det är vänstersidan som ser till att det finns kulturskolor och studieförbund som håller klassikerna vid liv, och museer där svenska konstskatter kan hänga. Och medan jämställda äktenskap håller längre, är det välfärden som hållit uppe barnafödandet i Norden på en högre nivå än andra OECD-länder. Det är fullt möjligt att stå upp för allt detta, och samtidigt värna sexuella minoriteters och andras rätt att leva hur man vill – inklusive att skriva ”kuken” på flaggan om man så önskar.

Så i morgon firar jag glatt med jordgubbar och svenska flaggor. För jag vet att jag älskar det här landet mer än varje enskild nationalist.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

När 41-årige homosexuelle Allan blev satt i Migrationsverkets förvar, hotad av utvisning till ett allt mer homofobt Ryssland i krig, spetsades många par kattöron. Ett dussin bekanta från furry-subkulturen tog sig ända till Flen för att visa sin solidaritet genom stängslet.

”OwO!”

Allans kan inte skicka emojis med sin lånemobil i förvaret, och reagerar därför på beskedet om att han ska få besök med en klassisk furry-smiley i text.

Diskutera på forumet (0 svar)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Den första juli höjs taket för högkostnadsskyddet med 900 kronor. Ett beslut som drabbar fattiga hårdast, medan de rikaste belönas med sänkt skatt. Regeringen måste ställas till svars för sina prioriteringar.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ingen kan blunda för att många svenskar har det tufft ekonomiskt. Lågkonjunkturen och arbetslösheten gör det svårare för allt fler att få livet att gå ihop. Siffror från Rädda barnen visar att de ekonomiska svårigheterna för folk med låga inkomster har ökat markant bara det senaste året. I dag är det tre av tio ensamstående föräldrar med låga inkomster som anger att de har svårt att äta sig mätta. Och hälften av samma grupp uppger att de inte haft råd med näringsrik mat, säsongsriktiga kläder och fritidsaktiviteter för barnen.

Detta är den verklighet som allt fler hushåll i Sverige lever med. Hundratusentals lever i barnfattigdom, i ett av världens rikaste länder. Ändå blundar regeringen. Från och med 1 juli blir även läkemedlen dyrare. Då träder höjningen av egenavgiften inom högkostnadsskyddet i kraft, och gränsen höjs med från 2 900 till 3 800 kronor.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringens prioritering är absurd. Att höja priset på läkemedel kommer att slå mot dem som har det tuffast. Och det som gör regeringens agerande ännu värre är att de samtidigt öser pengar över de rika.

Regeringens nya skatteregler sänker skatten för riskkapitalister, en grupp som utan tvekan har råd att bidra till statskassan, med så mycket som 600 miljoner kronor under det första året. För den som tjänar 62 500 kronor i månaden sänks skatten med 836 kronor, fem gånger mer än för dem som tjänar 25 000 kronor.

Det är beklämmande att regeringen prioriterar skattesänkningar för de rikaste framför priset på mediciner. De med svagast ekonomi kan nu behöva tvingas välja mellan mediciner och mat.

Läs mer

I valrörelsen 2022 fick falukorven symbolisera inflationen under den rödgröna regeringen. Sedan dess har folkkära charkprodukten ökat kraftigt i pris. Foto: Johan Nilsson/TT.

Ledare • 09 januari, 2025

Jag vill inte bli livscoachad av regeringen

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) motiverar höjningen av egenavgiften med att det ska säkra läkemedelssystemets framtida finansiering. Vi delar hennes oro för hur det ska finansieras när det saknas värdefulla satsningar i statsbudgeten. Sveriges Kommuner och Regioner larmar om att alla 21 regioner brottas med underskott och är i behov av större satsningar än vad regeringen presenterar i sin budget. Staten måste ta ett större ansvar för sjukvården i detta tuffa ekonomiska läge och sluta låta låginkomsttagare ta smällen för regeringens politik.

Att höja priset på läkemedel riskerar dessutom att leda till fler sjukskrivningar vilket blir ännu dyrare på sikt. Kostnaden för sjukskrivningar i Sverige ligger på över 92 miljarder kronor, och beror i hälften av fallen på psykisk ohälsa. Vi har inte råd att svika dem som behöver dessa läkemedel och är i riskzonen för att bli sjukskrivna.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar. En välfinansierad välfärd är en investering i framtiden och helt nödvändigt för ett friskare och rikare samhälle.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ludwig Uller

Språkrör Gröna studenter.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Så gör Tidöregeringen det igen. Direktstyr statliga myndigheter i sin ”heliga” kamp mot folkrörelserna. Det som arbetarrörelsen har byggt upp måste raseras och det ska gå fort, helst så mycket förstörelse som möjligt på mandatperiodens fyra år.

I kommunikationen från regeringen vill man få det att framstå som att inga ändringar är gjorda, ”allt rullar på som vanligt”. Business as usual. Men Sveriges andra största parti, de som egentligen styr landet, är ärligare.

SDs Björn Söder slår återigen fast att ”Sida ska läggas ner” (DN 15/6). Han är missnöjd med hur partiets egna biståndsorganisation Hepatica behandlats sedan de bildades. Han är missnöjd med Sidas tjänstemän och han är även missnöjd med andra statliga tjänstemän. ”Många tjänstemän i Sverige bör bytas ut”.

Men Benjamin Dousas statssekreterare Diana Janse är toppen tycker Söder. Hon gör ju precis som SD vill, lyfter luren till generaldirektör Granit och får jobbet gjort. Statssekreteraren ordnar så att Olof Palmes Internationella Center (OPC), på en dag och som enda organisation, stoppas att ta del av SIDAs medel. Hon fixar också så att UNWRA, trots SIDAs egna rekommendationer att fullfölja utbetalningen av biståndet, blir utan stöd. Och hon svingar trollspöet så att Hepatica äntligen belönas efter allt hårt slit för att hjälpa specifikt kristna och pensionärer.

Inget fel med de målgrupperna, men bistånd handlar om humanitär hjälp för mänskligheten där den behövs, oavsett vilken religion eller kulturell grupp man tillhör. Bedömningen måste vila på grundläggande mänskliga värden.

Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.

Det regeringen gör med biståndspolitiken är att med ”kirurgisk precision”, för att låna en formulering från Palmecentrets generalsekreterare Oscar Ernerot, följa Trumps och Orbáns politiska massakrer av demokratin hack i häl.

Beslutet om att stoppa stödet till OPC:s verksamhet inom civilsamhället internationellt får oerhörda konsekvenser. Det kommer att hämma demokratiutvecklingen i länder med ett redan svagt demokratikapital. Det handlar om civilsamhällsorganisationer i länder som Belarus, Georgien, Palestina, Moldavien, Namibia och Filippinerna som inte längre kommer att erhålla stöd genom OPC.

Strategin att attackera folkrörelserna och civilsamhället i stort började dock tidigare.

Mandatperioden inleddes med ett praktnummer av regeringen. Med Tidöavtalet i handen på väg från den inledande slottsbataljen rattade de bilen rakt mot det första budgetbeslutet att påbörja nedmonteringen av folkbildningen. En tredjedel av studieförbundens totala verksamheten – 500 miljoner kronor – skär regeringen bort under perioden 2024-2026.

Två studieförbund – Kulturens Bildningsverksamhet och Ibn Rushd – har redan fått stänga ned och de åtta som är kvar kämpar för sin överlevnad. Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.

Kulturministern pratar ofta starkt och vältaligt om bildning, om att ge alla möjligheter att kunna navigera i det kulturella landskapet. Den som har en annan kulturell bakgrund än etnisk svensk ska få kompasshjälp genom den kulturkanon som herr Trägårdh kommer att presentera senare i år.

Man kan tycka vad man vill om en kanons vara eller icke-vara, men om bildning är något viktigt och som ska stödjas, då är det helt oförståeligt varför studieförbundens verksamheter ska krympa till den grad att en medborgare måste åka många, många mil för att komma till närmsta studieförbundsavdelning.

I veckan presenterade Parisa Liljestrand utredningen om breddad finansiering till kulturen. Vid presskonferensen slog kulturministern återigen fast att viljan att öka den privata finansieringen absolut inte har någonting att göra med att det offentliga stödet ska sänkas. Det ska verkligen hållas på samma jämna nivå , säger hon.

Dilemmat är att den offentliga finansieringen redan är fullständigt urholkad av Baumols effekt, det vill säga när kostnaderna för löner, lokaler, varor och tjänster ökar markant under längre tid, medan intäkterna står stilla. I vissa fall handlar det om rena sänkningar av det statliga stödet.

Sådant slår extra hårt inom kulturområdet.

Regeringen är inte lika tydlig som SDs Björn Söder när det kommer till deras politik inom folkbildning och kultur. Men strategin är tydlig. Även inom dessa områden ska paradigmskiftet genomföras.

En sak har dock Tidögänget kraftigt underskattat när det gäller den samlade strategin för att rasera folkrörelsernas arbete inom bistånd, civilsamhälle och kultur och det är hur befolkningen reagerar.

Läs mer

Ett minibibliotek skapat av studieförbundet NBV 2022,
i en kampanj för att visa hur folkbildningen sprider läsande
över landet. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Ledare • 25 mars, 2025

För oss på landet är folkbildningen allt

När effekterna av de politiska besluten kommer nära och lokalsamhället drabbas av nedstängda mötesplatser och verksamheter som funnits i 100 år, då blir motreaktionen kraftig.

Den kraften som då sätts i rörelse är civilsamhällets raison d’être och den kraften är stark.

Diskutera på forumet (0 svar)

Calle Nathanson

Studieombudsman och koncernchef ABF Stockholm

Politikerna har tappat de ungas förtroende. Så här kan de vinna det tillbaka.

Intervjun med mig i SvD, ”Du pekas ut som dum, obildad och ond”, hamnade på tidningens förstasida. Med armen djupt nere i torktumlaren pratade jag öppet om varför så många unga män känner sig svikna av politiken.

Men faktum är att det inte bara handlar om män. Problemet är större än så. Bara en av fyra unga tycker att samhällets framtid ser ljus ut. Majoriteten har tappat tron på politiska lösningar och inte ens hälften instämmer helt i att demokrati är det bästa systemet.

Politiken håller på att tappa en hel generation av unga och det är ett enormt demokratiskt problem. För oavsett vem som vinner valet så lär det, om inget ändras, bli för att de är ”de minst dåliga”. Inte för att unga på riktigt tror på dem.

Så här är sju sätt politiken kan vinna tillbaka ungas förtroende:

1. Ge oss visioner att tro på

”Vi har Black mirror, men var är vår White mirror?” undrade en vän nyligen. Vi unga är nämligen trötta på att dränkas i dystopier. Vi törstar efter politiker som vågar drömma stort och måla upp ett Sverige värt att tro på.

2. Sluta läxa upp, börja lyssna

När jag intervjuade Sara från Karlshamn, en ung före detta missbrukare, sade hon: ”Politikerna måste ut och prata med folket. Försöka att faktiskt lyssna.”

Orden hade lika gärna kunnat komma från någon av mina barndomsvänner. När unga känner att framtiden är hopplös förtjänar de mer än ett ”ja, men du är dum som röstar på SD”. För i stället en dialog i ögonhöjd och visa genuin nyfikenhet inför vår verklighet.

3. Visa att ungas känslor är politik

För de av mina klasskamrater som slutade tro på politiken började det oftast med en känsla. Ilska över att inte ha ett jobb, att bussen inte kommer i tid, eller över folkmordet i Palestina. Men allt det är ju politik! Avfärda inte känslorna, utan erkänn dem och hjälp unga att använda dem för förändring.

4. Fixa skolan

När jag började i högstadiet på Parkskolan i Osby slogs vår klass ihop med två andra. Då räckte varken datorer eller skolböcker till, så vi fick dela. Sjukskrivna lärare ersattes med vikarier utan utbildning. Skolkuratorn var bara där någon dag i veckan. När skolan fungerar så dåligt är det inte konstigt att många tappar många tron på politiken innan de ens fyllt arton.

5. Stå på ungas sida, inte elitens

”Det är så sjukt att du håller på med politik”, sade en barndomsvän. Jag stämde inte in på hans bild av politiker – en liten grupp verklighetsfrånvända kläggmänniskor som skor sig på folket. Det hjälper nog inte att Sverige rankas rekordlågt i korruptionsindex, svenska ministrar sysslar med suspekt aktiehandel, och svängdörrarna snurrar fritt mellan lobbyism och politik.

6. Var ärlig med svårigheter

I SvD-intervjun säger jag att politiker måste kunna ge enkla analyser och svar. Men de måste också vara sanna. Unga ser igenom ordbajs och tomma löften, så visa respekt genom att vara öppen med politikens begränsningar och tala klarspråk om målkonflikter.

7. Var där unga är

Förmodligen inte på Facebook, i dagstidningarna, eller ens i ditt hörn av Instagram. Gör ett konto på Tiktok, Youtube eller Discord. Och förstå plattformen du verkar på. För att vara trovärdig och tränga igenom algoritmerna måste du börja med att förstå ungas språk, kultur och trender – och interagera med dina följare. (Behöver du hjälp får du gärna skicka ett meddelande på Tiktok.)

Bonus: Kom ihåg att de flesta inte bor i Stockholm

Nio av tio unga bor någon annanstans, och de som bor i landsbygdskommuner känner sig bortglömda av samhället. Om man vill vinna tillbaka ungas förtroende är sådana kommuner en bra plats att börja på.

Skibidi.

Diskutera på forumet (0 svar)

Magnus Bjerg Sturm

S-debattör.

Småföretagare, pr-lobbyist, SD-kritiker. Nu ska Sveriges minsta riksdagsparti ledas av Sveriges yngsta partiledare, som brinner för demokrati – men tar frågor om Palestina i andra forum. ”Verkligen glädjande”, skriver hennes tidigare chef på pr-byrån Narva.

Simona Mohamsson, 30, ska bli ledare för Liberalerna. Det föreslår partiets valberedning under torsdagsmorgonen. Hennes uppgift blir att samla och mobilisera partiet, enligt valberedningens ordförande Lars Persson Skandevall.

– Skojarna från vår skattefinansierade välfärd ska helt bort, och det måste hela borgerligheten ställa sig bakom, säger hon på presskonferensen.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Flera av de senaste årens skolattacker i Sverige och Europa har haft kopplingar till högerextrema nätmiljöer. Ändå framställs gärningsmännen ofta som ensamma, sjuka och ideologiskt vilsna. Politikerna måste sluta blunda för ideologins betydelse – och för den roll de själva spelar.

Den 12 juni föll domen mot 15-åringen som knivmördade en 31-årig man i Norrköping. På grund av sin låga ålder dömdes han till fyra års sluten ungdomsvård.

Men i rapporteringen har en avgörande aspekt hamnat i skymundan: mördarens politiska ideologi. Som Flamman kunde visa lyssnade han på nynazistiska rockband och poddar omedelbart efter dådet, samt sökte på låttexter med rader som ”häng dem högt, skär av deras halsar”.

Två dagar före domen inträffade Österrikes värsta massmord i modern tid. En 21-årig man mördade tio elever på en skola i Graz, och tog sedan sitt liv. Flamman kunde som första tidning i världen visa att han följde nazistiska konton i sociala medier.

Kanske var även det alltså ett ideologiskt dåd. Samtidigt hade han själv gått i skolan utan att få slutbetyg. Var det en hämnd mot ett dysfunktionellt skolsystem? Eller ett uttryck för psykisk ohälsa, då polisen beskriver honom som en ”introvert” med skjutspel som sin ”stora passion”.

Allt detta kan stämma samtidigt.

Som Centrum för våldsbejakande extremism (CVE) skriver i sin årsbok för 2024/2025: ”alla komponenter spelar roll – och […] de samverkar. […] Därför bör man undvika binära frågor: ’Är det ideologi eller psykisk ohälsa?’, ’Är drivkraften mobbning eller extremism?’. Svaret är nästan alltid både-och, inte antingen-eller.”

Men i debatten framställs det ofta som att förklaringarna utesluter varandra. Man utgår från att det ska finnas ett enda, tydligt motiv. Om bilden är rörigare tyder det på varje dåds unika karaktär, och ett trasigt psyke som vi aldrig kommer att begripa.

Den österrikiska mördarens bakgrund liknar massmördaren på Campus Risbergska i Örebro. Han återvände till sin Komvuxskola för att mörda elever, nästan uteslutande med utländsk bakgrund. Men då han aktivt rensat bort sina digitala spår, har polisen inte hittat något motiv. Högern menar nu att vi därmed vet att dådet inte var ideologiskt motiverat – vilket är något helt annat.

Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen.

Vad anonyma troll ropar om i Hanif Balis kommentarsfält på X kan man alltid ignorera. Direkt oansvarigt blir det dock när statsåklagare Elisabeth Anderson och kriminologiprofessor Susanne Strand tvärsäkert avfärdar ”rykten om främlingsfientliga motiv” (Nerikes Allehanda, 13/6). När en vit man skjuter människor med utländsk bakgrund på en invandrardominerad skola, så får det en skrämseleffekt, oavsett om han hade ett sådant motiv eller inte.

Vad avslöjar de med sin iver att städa bort ideologin?

I borgerlighetens fall en obekväm insikt. Man styr med ett nazistgrundat parti, som i förra valet hade 214 kandidater med kopplingar till högerextremism. Sverigedemokraternas ständiga hets mot muslimer kan mycket väl sporra våldsamma individer, som vill ge sina dåd politisk laddning.

Med tanke på hur många massmördare som finns i rasistiska nätmiljöer är det förstås besvärande att man inom Tidöavtalets ramar har kommit överens om att aldrig kritisera Sverigedemokraternas rasism.

Dessa miljöer stärks nämligen om politiker uttrycker sig allt råare om svenska medborgare. För som CVE skriver i sin årsbok: ”När gränsen för vad som är normalt att uttrycka flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister anser sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning utan även för att begå brott.”

Och oavsett hur varje enskild skjutare motiverar sig, så är det tydligt att den högerextrema miljön ofta finns med i den större bilden. Det märks tydligt i våldsamma nätrörelser som 764 och No Lives Matter, som ständigt beskrivs som ”nihilistiska” trots att de – som Mathias Wåg har visat i Flamman (nr 42/2024) – har kopplingar till både satanism och nazism.

Det här må vara ensamma killar som fallit illa, och det behövs en rad insatser inom psykisk ohälsa och arbetslöshet, samt kanske även striktare vapenlagar och ett samtal om hur vi bryter ensamheten i sociala medier.

Läs mer

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Krönika • 18 april, 2025

11-åringarnas dödskult speglar vårt empatistörda samhälle

Men vi får inte glömma den ideologiska komponenten. Och den behöver inte vara så direkt som att man ”tror” på det. Det är snarare ett återkommande element i en bredare nätmiljö av kvinnohat, nihilism, rasism och martyrfantasier. Från sådana digitala miljöer kommer många av de gärningspersoner som ligger bakom en stor mängd våldsdåd på svenska skolor det senaste årtiondet – i Trollhättan 2015, Eslöv 2021 och Kristianstad 2022.

Möjligen finns en rädsla för att hjälpa mördarna genom att skriva in dem i denna mörka kanon, och på så sätt även uppmärksamma deras dåd mer. Men nihilistiska massmord kommer alltid att väcka uppmärksamhet. Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen – och de politiker som pekar ut delar av befolkningen som främlingar och förrädare, vars liv är mindre värda.

Därifrån är det inte långt till tanken att om vi bara blir av med de här människorna, så mår vi bättre sedan.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Jag förstår att det är kittlande för högerkrönikören Anna Nachman att jämföra människor med lupiner, som ska slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”. Men det är de som förpestar klimatet.

”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” lyder rubriken på Anna Nachmans senaste krönika i Fokus. Jag förstår så klart att syftet: att sådana som jag ska bli upprörda. Så låt mig göra er nöjda.

Även om alla över fjorton år förstår rubrikens budskap, och anar mellan raderna vilken sorts mångfald som inte berikar, får den som tar sig in bakom betalväggen först en lektion i frejdig naturrutan-ton om hur brandgula nyckelpigor tagit sig in i svensk natur och orsakat bitna barnarmar och utträngning av den gulliga röda som vi känner till.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

– Stat för stat, Europa slår USA

Pierre Gilly

Ät bandmask och bli ditt sanna jag

Olga Ruin

Svensk ironisk poesi mår bra

Lejla Cato

Vänstern är bäst på traditioner – glad midsommar!

Leonidas Aretakis

Flocken sluter upp för furry-flyktingen Allan

Liz Fällman

Regeringen väljer lyxrenoveringar framför mediciner

Jag vill inte bli livscoachad av regeringen

Ludwig Uller

Underskatta inte svenska folkets engagemang, Björn Söder

För oss på landet är folkbildningen allt

Calle Nathanson