Bilden av Kenya som en relativt stabil demokrati och ekonomisk motor i Öst-afrika, har fått sig en knäck efter valen. Minst 500 personer hade dött i politiskt våld en vecka efter valen, som många hävdar kännetecknades av utbrett fusk.
EU:s valobservatörer var snabba att fördöma valen medan USA först välkomnade återvalet av den sittande presidenten Mwai Kibaki, när han vid en hastigt iscensatt ceremoni svor presidenteden för andra gången. Oppositionsledaren Raila Odinga hade redan då förkastat valresultatet och förklarat sig själv som rättmätig president.
EU:s och USA:s bedömningar av valet fick stort utrymme i alla medier och rörde upp känslorna hos anhängare till de båda kandidaterna. EU och USA har senare försökt att harmonisera sina åsikter om valet och manar nu alla parter till förhandlingar. Odinga har hittills avfärdat Kibakis inviter om att ingå i en samlingsregering och har krävt en internationell medlare för att lösa situationen.

Viktig USA-länk
Den osäkra situationen i Kenya förklaras ofta i etniska termer.
Men andra bedömare pekar också på landet ofullgångna självständighet som en orsak till oroligheterna. När Kenya blev självständigt från Storbritannien 1963, hade redan den radikala befrielserörelsen krossats av britterna. Västs grepp om Kenya har bestått, trots försök under landets förste president Jomo Kenyatta och från radikala politiker att bryta dominansen. Idag är landet en viktig länk i USA:s krig mot ”terrorismen” i Afrika.
Den ekonomiska tillväxten de senaste åren har inte räckt för att förbättra situationen nämnvärt för majoriteten av befolkningen, som ofta lever i stor fattigdom, vilket skapar grogrund för oroligheter.