Man kan börja med det yttre. Varför inte? Det är som man brukar säga, ”första intrycket”. Svart krusigt hår, bruna ögon, ljus hud. Ett så kallat icke-svenskt utseende. Jag är från Sverige, mina föräldrar från Polen. Men jag ser inte polsk ut, brukar jag få höra.
Det faktum att judar varit en del av den polska identiteten sedan 1100-talet, att polacker med judisk historia, religiösa såväl som assimilerade, levt sida vid sida, är okänt för de allra flesta. Mina föräldrar tillhör en migrationsvåg som kom som flyktingar från Polen 1969 i samband med en massiv antisemitisk, regeringssanktionerad kampanj. Denna hade utlösts av en smutsig kombination av upprorsstämningar gentemot kommunistregimen (”judar är femtekolonnare och landsförrädare”) med universiteten som bas och var en reaktion mot Israels motoffensiv 1967 i sexdagarskriget.
Idén om att judar, hur emanciperade och döpta de än var, ändå var mest lojala med Israel och inte sitt hemland, är ett rätt uttjatat tankegods. Men det uppmuntras fortfarande lite då och då runt om i världen, för närvarande av bland andra Sverigedemokraterna. Sanningen är att de få judar som hade överlevt eller återvänt till Polen efter Förintelsen redan vid Israels statsbildning led av rasistisk diskriminering och aktade sig för att reta upp auktoriteter, även om många i det tysta sympatiserade med oppositionella krafter. Mina föräldrar var unga, nyutbildade och gjorde som många andra judar: de emigrerade. I samma ögonblick som de polska judarna ansökte om utresetillstånd för att söka ett bättre liv i Australien, Israel, Danmark, USA, Kanada eller Sverige, tvingades de ge upp sitt polska medborgarskap med omedelbar verkan. Omkring 3 000 judar kom till Sverige från Polen de åren. Det var den största judiska invandringen sedan 1945.
I den nya boken Judarnas historia i Sverige av Carl Henrik Carlsson avhandlas detta kapitel, ”mitt” kapitel, på drygt två sidor av bokens cirka 400. Min lilla tufsiga bit, inskriven i den brokiga väv som utgör Sveriges historia. En söndersliten, fragmentiserad, infekterad och i stort sett raderad historia i Polen och en nyetablering med tunna, ännu genomskinligt omogna rötter i det som blev mitt land.
Mycket av det jag läser i Judarnas historia i Sverige är välbekant, annat är nytt, som till exempel att den relativt stora östeuropeiska invandringen inte i första hand eldades på av pogromer, utan var en del av större migrationsrörelser, främst till USA. Detaljrikedomen är svindlande och texten rör sig vigt mellan det lexikala och det filmiska. Min personliga instinkt är i alla fall att så snabbt som möjligt ta mig till kapitlet om min egen historia, som dyker upp på de sista femtio sidorna.
På vägen dit behandlar Judarnas historia i Sverige välkänd dokumentation och etablerad historieskrivning som sträcker sig från medeltidens antisemitiska och djupt exotiserande bilder av juden som kristusmördare, över den ekonomiskt intresserade Gustav III som såg möjligheter i att stimulera det stela skråväsendet genom att tillåta invandring av judar med särskilda hantverkskunskaper som saknades i landet. Enligt det så kallade Judereglementet fick judar bara bosätta sig på anvisade platser och utöva sin religion på villkor att de inte låg samhället till last.
Att inte ligga samhället till last, att ta ansvar för varandra, inte göra väsen av sig och bidra till landets utveckling går sedan som ett omkväde genom de kommande seklen ochgenerationerna, oavsett klass. De judiska församlingarna i storstäderna tog tidvis på sig ett stort ansvar och med det kom också en stor makt över judars liv, en balansgång mellan att rekrytera judar till sina företag, idka välgörenhet och hålla majoritetssamhället lugnt genom att hålla en njugg och hårdhänt stil mot nyinvandrade. De flesta judar, i synnerhet efter de större invandringarna från Östeuropa vid förra sekelskiftet, var vanliga arbetare, som skomakare, skräddare eller fabriksarbetare. Framgång väckte, liksom iögonfallande armod, tyvärr också intolerans. Antisemitismen ligger kroniskt och lurar i alla samhällen, tider och sammanhang, så även i Sverige.
Först 1870 fick judar – trots att deras kroppsarbete och företagsamhet bidragit stort till landets ekonomiska framgång – fullvärdiga medborgerliga rättigheter. Ett annat intressant och högaktuellt kapitel berör Sveriges hantering av nödställda judar under 30- och 40-talen. Här fungerar en parallelläsning med Ola Larsmos senaste bok Tio lektioner i historia extra bra. Den ödesdigra J-stämpeln i passet, infört som svenskt krav 1938 och som kan antas ha sänt åtskilliga i döden, var en eftergift åt högern av en hårt pressad socialdemokrati.
J-stämpeln finns inte i dag, men som invandrarbarn som i hela sitt liv fått förklara och försvara sin svenskhet är min relation till det judiska ömtålig och komplicerad. Carl Henrik Carlssons bok är en välkommen byggsten i berättelsen om Sverige, men den avslöjar också de interna slitningar mellan Judiska församlingens dominerande ställning och mina föräldrars generations sekulära, socialistiska historia och tystandet av den. Som barn till så kallade 69-judar blev traumat aldrig ordentligt bearbetat. De unga invandrarna fick alltid höra att de inte skulle klaga: ”Tänk på Förintelsen!” Med tanke på att judarnas svenska historia sträcker sig över ett halvt millennium är det begripligt att författaren inte kunnat stanna upp lite längre här, nu när vi äntligen sätts in i ett större sammanhang. Min mamma föddes 1946, samma år som polacker mördade 40 judar i staden Kielce, ett historiskt faktum som i dag kan ge höga straff om man pratar högt om det i Polen. Antisemitismen berövade inte bara mina föräldrar ett medborgarskap, utan hela deras historia. Min historia. Ärren efter de sår som de egna landsmännen tillfogat sina grannar under hundratals år följde givetvis med till Sverige. Men här är det inte så många som känner till dem.
Ett olycksbådande exempel på de snäva formuleringarna kring judisk identitet är den senaste definitionen av antisemitism, framtagen och klubbad på konferensen i Malmö förra månaden. I den ges lojalitet gentemot staten Israel och religiös utövning en särställning. Det är väl så att judarnas historia måste fortsätta skrivas och att fler röster behöver komma fram och synliggöras. För den ömtåliga och komplicerade relation jag har till att vara jude gäller trots allt inte bara mig.
