Så kom den till sist, den amerikanska statskuppen i Venezuela. 

Donald Trump har bäddat för den i flera år. Redan 2020, under sin första presidentperiod, utfärdade han en arresteringsorder mot Maduro för ”narkoterrorism”. I januari erkände han oppositionspolitikern Edmundo Gonzáles som den rättmätiga vinnaren av ett val präglat av omfattande fusk och oklarheter.

Den 24 mars införde han sanktioner mot länder som handlar med venezuelansk olja. Under hösten attackerade USA dessutom minst 35 båtar med 115 dödade, även det under förevändning att stoppa narkotikasmuggling. Detta trots att landet inte är någon central drogaktör, och att det mesta kokainet som passerar landet snarare skeppas till Europa.

Attacken följer ett välkänt mönster i Latinamerika. USA har tidigare avsatt 24 regeringar i regionen, som Jacobo Arbenz i Guatemala 1954 och Salvador Allende i Chile 1973, ofta med hänvisning till att försvara demokratin, men i själva verket för att skydda sina egna intressen.

Donald Trump är dock tydlig med att detta varken handlar om knark eller folkstyre. I sina strategidokument har han tvärtom målat upp två demokratiska delar av världen, Europa och Latinamerika, som sina främsta motståndare. Samtidigt har han lierat sig med auktoritära rörelser och länder, inklusive tidigare ärkefienden Ryssland.

Han har också dammat av Monroedoktrinen, som säger att USA har rätt att dominera den västra hemisfären. Därmed ger han också ett indirekt frikort till Ryssland, Kina och andra stormakter att mobba sina grannar.

Donald Trump kallar kidnappningen ärligt nog för en ”attack mot suveräniteten”, och lovar att USA ska styra Venezuela ”tills dess att de återlämnar all olja, mark och andra tillgångar som de tidigare stulit från oss”, ett påstående helt utan grund. Han har dessutom rundat kongressen och därmed troligen inte bara brutit mot internationell rätt, utan även mot amerikansk lag.

Det är alltså imperialism i sin naknaste form. Förhoppningen hos delar av vänstern om Donald Trump som isolationist var alltså önsketänkande, som Karim Jebari påpekade i Flamman redan för ett år sedan. Och nya måltavlor har redan radats upp. Donald Trump har varnat Colombias valda president Gustavo Petro att passa sig (***watch his ass***), utrikesminister Marco Rubio har sagt att även Kuba ”borde vara oroade”, och Katie Miller, fru till en av Trumps närmaste rådgivare, lade ut en karta över Grönland täckt av USA:s stjärnbanér på X med texten ”SNART”.

Jesper Møller Sørensen, Danmarks ambassadör i USA, svarade med ett diplomatiskt nödrop: ”Bara en vänlig påminnelse om USA och Kungariket Danmark: vi är nära allierade och bör fortsätta att arbeta tillsammans som det. USA:s säkerhet är också Grönlands och Danmarks säkerhet.”

Så vad säger Sveriges regering när ett nordiskt grannland blir hotat? Statsminister Ulf Kristersson nöjde sig med ett lamt uttalande på X (3/1), som visserligen korrekt beskriver Venezuela som en diktatur, men inte förmår fördöma USA:s aggression, utan påminner vagt om att ”alla stater har samtidigt ett ansvar att respektera och agera i enlighet med folkrätten”.

Är det vad han kommer att säga om USA förklarar krig mot Danmark också? ”Nej, nu får alla lugna sig”, som om det gällde ett stökigt barnkalas.

Uttalandena från europeiska ledare som Emmanuel Macron och Ursula von der Leyen var knappast bättre. De hejar oblygt på en stormaktsstragegi där Europa ses som fiende. Det är en märklig tid när man får slå följe med gammelmoderater som Gunnar Hökmark och Carl Bildt för att påminna om folkrätten.

Men avfärdanden räcker inte. Europa behöver också dra strategiska slutsatser. Sverige borde snarare omedelbart riva upp DCA-avtalet och lämna Nato, och sluta snyfta över att ”pappa” Trump har lämnat oss. I stället måste vi bidra till en europeisk försvarspakt som äntligen kan frikoppla oss från Pax Americana, och dessutom formulera ett kraftigare svar på USA:s allt mer aggressiva teknikimperialism, inte bara med regleringar utan med en egen moln- och ai-infrastruktur.

Regeringen måste dessutom sluta använda teknologi från Palantir, vars vd Peter Thiel jämfört europeiska lagstiftare med ”Antikrist”. Samt tydligt meddela Danmark att vi står på deras sida, i stället för att fegt buga inför Washington.

Situationen är mörk, och Xi och Putin gnuggar händerna i kulisserna. Men den rymmer också en möjlighet. Europa har fortfarande starka fackföreningar, välfärdsstater och starka demokratiska traditioner. Vänstersidan kan ännu, som i Spanien, visa att det finns alternativ. Om vi vågar kasta av oss den nyliberala tvångströjan kan vi dessutom erbjuda det mest effektiva motmedlet mot auktoritarianism: att skapa samhällen som folk vill leva i.

Den 23 december delades en märklig julklapp ut av samtalsappen Telegrams grundare Pavel Durov. Han lovade att betala provrörsbefruktningen för ogifta kvinnor under 37, om de använder hans ”eftertraktade” och ”högkvalitativa” spermier. Han kallar det sin ”civila plikt” att hjälpa till, och har redan fler än 100 biologiska barn som alla har rätt att ärva hans uppskattade förmögenhet på 156 miljarder kronor.

Hans affärspartner Elon Musk, själv far till minst 14 barn, skojade att det var ”nybörjarsiffror” jämfört med Djingis Khan, som beräknas ha 16 miljoner ättlingar. Durov svarade med en referens till datorspelet Starcraft: Spawn more overlords!!!, skapa fler överherrar.

Erbjudandet att göra kvinnor till avelsston för elitgener hänger ihop med en annan pojkfantasi som Elon Musk spridit: grundandet av en ny republik styrd av ”högstatusmän”, där män med lågt testosteron och kvinnor inte är välkomna.

Utbytet är ett tecken i tiden. Om superrika män förr ville bli odödliga genom museer och forskningsstiftelser, vill de i dag frälsa världen med sin sperma. Det visar också varför kampen mot superrika män måste vara en huvudfråga för feminister.

Ironiskt nog börjar högern få panik av att kvinnor svarar på alla reaktionära åtgärder med att välja bort barn.

I rapporten Därför blir män rikare än kvinnor visar Fredrika Bremer-förbundet att ”lönegapet” kan minskas om vi vill, men också att jämställdhet inte går att isolera från ekonomin. Skillnaden i livsinkomster beror inte bara på normer eller livsval, utan på en politik som prioriterar vinster för en liten krets stenrika män.

Det gör det dock svårare att nå bred enighet om en politik som gynnar kvinnor. Den är nämligen ofrånkomligen socialistisk.

Sverige är ett skolboksexempel. Här använde vi staten för att frigöra kvinnan: föräldraförsäkring, barnomsorg, äldreomsorg och utbyggd offentlig sektor gjorde det möjligt för henne att arbeta, försörja sig och lämna skadliga relationer. Det var inget mirakel, utan en politik som byggde på socialismens och kvinnorörelsens recept. Därför toppar de nordiska länderna också ständigt jämställdhetsindex från World economic forum, Varieties of democracy och FN.

Och sambandet syns lika tydligt när staten drar sig tillbaka. Skattesänkningar, privatiseringar och individualiserad risk har fått ojämlikheten att tillta igen.

Just föräldraskapet är ett tydligt exempel. Kvinnors löner minskar fortfarande när de får barn, medan mäns knappt påverkas. Rapporten förklarar det delvis med normer om den ”perfekta medarbetaren”, men dessa normer är direkt kopplade till marknadsekonomin, där arbetsgivare krasst sett alltid måste hålla tillbaka kostnader. Därför kan vi inte vänta på ”attitydförändringar”. Politiken måste tvinga fram en jämn fördelning av ledighet, ansvar och risk. Och vi män måste ta vår del.

Men lönerna är en krympande del av historien. Den verkligt explosiva ojämlikheten finns i kapital. Det sägs att det ska löna sig att arbeta, men i Sverige lönar det sig att äga. Arbete beskattas hårt och kapital lätt. Det har inte gjort ”män” till kollektiva vinnare, utan skapat en extremt rik manlig elit. Enligt Credit Suisse och UBS äger den rikaste procenten över 45 procent av alla tillgångar, och de flesta är män. Det är här makten finns. Inte hos kvinnan, men inte heller hos den arbetslösa killen i Borlänge.

Pengarna används inte bara till att köpa metalliska jättepenisar att, som Jeff Bezos och Elon Musk, segla till Venedig eller flyga till Mars med. De används också till att köpa medier där de kan sprida sina reaktionära idéer, som när Elon Musk ger sig in i svensk debatt på extremhögerns sida på sin egen plattform X.

Hans offentliga nedskärningsprogram Doge bör förstås även i detta ljus. När resurser flyttas från välfärd till privata fickor försvagas verktygen som kvinnor använde för att bli fria. Därför är även Tidöavtalet en samlad attack mot kvinnors frihet, där SD:s reaktionära värderingar går hand i hand med nedmonteringen av välfärden.

Socialister och feminister måste samla sig för en ny gemensam strid. Men inte genom att hjälpa högern att övertala unga arbetarmän om att även de är vinnare om de manliga miljardärerna får bestämma. Utan genom att förklara att även de missgynnas, inte bara ekonomiskt och socialt, utan även sexuellt.

Ironiskt nog börjar högern få panik av att kvinnor svarar på alla reaktionära åtgärder med att välja bort barn. Det som skulle fösa tillbaka kvinnan i mannens famn har i stället lett till en sexstrejk värdig Aristofanes pjäs Lysistrate.

Det är alltså dags att säga nej till miljardärernas sperma. Ett mer jämlikt samhälle skulle inte bara ge kvinnor större frihet – det skulle ge männen ett bättre sexliv också. Om inte det lockar tillbaka killarna till vänstern vet jag inte vad som gör det.

Sverige och Europa har ett grundläggande problem: vi är beroende av att importera energi. År 2023 importerade unionen 58 procent av all energi. Eftersom den är central för både produktion och transport stannar ekonomin om vi inte kan köpa billig olja, kol och gas. Då försvinner jobb, varor blir dyrare och hela branscher slås ut.

Det vet Putin, som ströp gaskranen före invasionen av Ukraina. Det vet Trump, som vill tvinga oss att lägga ned vår klimatpolitik för att få oss att köpa amerikansk gas. Det vet Qatar, som ställer liknande krav. Det vet också Xi Jinping som storsatsar på grön energi för att slippa importera fossil sådan.

Därför handlar svensk grön energi inte bara om klimatet, utan om självständighet och säkerhet.

Det är också något som industrin vill se. Därför grundades Stegra, ett uppstartsbolag som backas av jättar som Scania och Mercedes-Benz, för att ersätta kol i stålproduktionen med vätgas från förnybar el. Bolaget bygger nu EU:s första stålverk på 50 år, ett projekt som ska skära bort miljontals ton stål som årligen importeras till EU och skapa runt 1 500 jobb i norra Sverige.

Är det med dammsugare och greigea köksluckor som vi ska möta den kinesiska industridraken?

För ett otränat öga ser Stegra och Northvolt likadana ut – gröna risksatsningar i norr. Men Stegra är något annat. Man producerar stål – något Sverige har gjort sedan 1600-talet. Man använder europeiska leverantörer i stället för kinesiska, som Northvolt hade problem med. Och man har kommit överens med Byggnads om kollektivavtal på hela bygget, att minimera de underentreprenörled som Northvolt haft problem med, och ha koll på bygget.

Att satsningarna hamnar i norr är ingen slump. Där finns vattenkraft, vindkraft och en industriell kompetens som gör regionen attraktiv. Det arvet håller regeringen nu på att sjabbla bort.

Energin och kompetensen är nämligen värdelös utan hamnar, järnväg och elnät. Här har regeringen dumpat ansvaret på Stegra. För att satsningarna ska fungera måste Luleå hamn byggas ut och ny räls läggas. Men kommunen vill självklart inte ta risken för mångmiljardinvesteringar. Sådana investeringar borde komma från staten, som har lägre lånekostnader än både kommuner och bolag. I stället lämnar man notan till ett enskilt bolag, samtidigt som man lägger 20 miljarder om året på städning och köksrenoveringar genom rut och rot, och ägnar resten av tiden åt att kulturkriga mot allt som kallas grönt.

Under tiden fortsätter Kina att bygga industrikapacitet och statliga bolaget HBIS utvecklar nu samma teknik. Kinas handelsöverskott växte nyligen till rekordstora 1 000 miljarder dollar. Är det med dammsugare och greigea köksluckor som vi ska möta den kinesiska industridraken?

Stegra har nu fått problem med finansieringen. Investerarna tvekar, då regeringen dessutom har vägrat att betala ut det stöd till Stegra som EU-kommissionen redan godkänt. Man har dessutom bestämt att just Stegra inte ska få statliga medel som finns till för att investerare ska tro på projektet. Staten borde signalera långsiktighet och stabilitet. I stället signalerar man kortsiktighet och osäkerhet.

Först när skadan redan var skedd delade Energimyndigheten i panik ut ett begränsat stöd för några veckor sedan. Det är sent och otillräckligt. Om Stegra faller kunde pengarna lika gärna eldats upp i spisen i Sagerska palatset.

Här finns också det tragiska sambandet mellan Northvolt och Stegra: ett fåtal kampanjaktörer med hemliga finansiärer har fått mediesverige att tro att problemet är en ambitiös industripolitik.
I själva verket är det tvärtom: den unika statliga passiviteten i Sverige undergräver vår konkurrenskraft.

Som forskare på stålomställning vet jag hur centralt Sverige har varit globalt. OECD, IEA och EU har alla pekat på Stegra som ett ledande exempel för stålindustrins omställning. Kollegor runt om i världen säger samma sak: alla väntar på att se om Sverige levererar. Lyckas vi, följer andra. Men om både LKAB, SSAB och Vattenfalls Hybrit pausas och Stegra fallerar skulle det få en enorm avkylande effekt i hela västvärlden.

Vi kan ersätta de miljoner ton kol som importeras till EU varje år. Vi kan skapa en innovationsmotor i norra Sverige. Ska det kastas bort?

Om det sker vilar ansvaret tungt på Rosenbad.