Närmsta grannen på andra sidan sjön ligger blott femton mil från Gotland, det vill säga Lettland. Landet är en halv gång större än Danmark och kunde kallas Storkland för det finns gott om dessa rödnäbbade långben.
En dag på min resa såg jag trettio stycken innan jag slutade räkna. Ett par dagar senare, nära staden Skrunda, drog en stor traktor en sexskärig plog på en åker. En flock storkar gick med värdiga kliv i plogtiltorna och plockade mask och annat ätbart med sina spjut till näbbar. Över femtio vita storkar på samma ställe!
I Storkland finns det ännu stolpar med mängder av gammaldags telefonledningar och på toppen av stolparna bygger storkparen gärna bo. På något ställe kan man se tre stolpar efter varandra med stora riskorgar som tydligen inte stör telefontrafiken.
I augusti flyttar de stora fåglarna till Central-Afrika, i april vänder de näbbarna norrut igen. Och återvänder till sina tidigare bon. Storkpar är trogna, vänsterprassel förekommer ej. Efter dödsfall växer mållor och annat ogräs högt i övergivna storkbon. Mat åt storkarna finns i sjöar och åar, ängar och våtmarker som det är gott om i Latvija – så heter landet på lettiska.
Letterna var nyss på god väg att bli i minoritet i sitt eget land. Under sovjettiden flyttade och flyttades så många ryssar dit att nästan halva befolkningen var och är rysktalande. Då var det självklart att letterna skulle lära sig ryska. Ryssarna i det nu självständiga Lettland anser det däremot inte alls självklart att de ska lära sig lettiska.
Putins auktoritära regim i Moskva underblåser ryskchauvinistiska stämningar bland ryssar i Lettland. De påminns flitigt om att ryska är ett världsspråk som talas av långt över hundra miljoner.
Ryssar, amerikaner, britter och fransmän med flera finner det naturligt att folk i små länder lär sig deras språk. De tycker i allmänhet inte att de själva behöver anstränga sig med mödosam inlärning av främmande tungomål.
Antag att Sverige till hälften vore befolkat av engelsktalande. De skulle nog inte anse att de borde lära sig ett litet språk som svenska. Men de skulle förmodligen anse det helt normalt att svenskar lärde sig engelska. Det gör vi för övrigt redan på grund av den anglosaxiska kulturimperialismens smarthet och ekonomiska styrka.
I hamnstaden Liepaja träffade jag ett ungt par på sommarlov från tekniska högskolan i Riga. De talade god engelska och jag frågade dem om ryssarnas inställning till den lettiska självständigheten. Flertalet är positiva om man bortser från språkkravet, förklarade de. För medelålders och äldre är det ofta en prestigefråga, de anser det under sin värdighet att lära sig lettiska och vill inte gärna försona sig med att det nu är letter som bestämmer i Lettland.
Fast i de stora företagen är det i allmänhet ryssar som styr, före detta kommunistiska funktionärer som behärskade administrationen när landet bröt sig ur Sovjetunionen. De skodde sig i stor stil och övertog massor av företag när ekonomin privatiserades.
Unga ryssar som studerar talar i allmänhet lettiska lika bra som ryska, försäkrade den unga tjejen. Den offentliga förvaltningen använder numera lettiska och det har gjort ryssarna djupt förorättade i exempelvis industristaden Daugavapils där tre fjärdedelar av befolkningen är rysktalande.
I längden är det nog en ohållbar situation.
– Och du då, sa jag provocerande till killen som var den mest talföra av de två, hur mycket ryska har du lärt dej, kan du prata med den ryska halvan av befolkningen?
Han började skratta hjärtligt.
– Jag är ryss, sa han.
Här och där i landskapet står förfallna byggnader från övergivna kollektivjordbruk. Dessa minnen av ett kollapsat samhällssystem är otroligt fula. Arkitekterna verkar ha ritat dem utan några som helst estetiska linjer.
För valutasvin västerifrån är allting billigt i Lettland. För letter är det dyrt. Jag pratade med en ung lärarinna som sommarjobbade på en campingplats. Hon kunde tyska, flertalet turister är tyskar. Lönen för extrajobbet var hundra lats i månaden. En lat är 14 kr enligt växelkursen.
Hon hade gått tre år på lärarhögskola. Hennes månadslön som lärare är 150 lats. 100 går åt till hyra, el och telefon, förklarade hon, återstående 50 måste räcka till mat och kläder och allt annat.
– Tror du det blir bättre snart?
– Jag hoppas det. Men gud vad det går långsamt!
En västerlänning kan äta på restaurang för ett par lats och tycka det är osannolikt billigt men hon har inte råd med sådana utsvävningar. Många tjänar mindre än hon.