Nyheter/Utrikes 01 november, 2022

Storslaget nytänkande om människans förhistoria

Urmänniskan beskrivs ofta som en lat strövare som börjar blomstra först i jordbrukssamhället. Men nya boken <a href="https://volante.se/bocker/borjan-pa-allt/"><em>Början på allt</em></a> visar att vi från starten är politiska djur, som alltid har rest, grubblat – och gjort uppror.

I begynnelsen levde vi enkla men lyckliga liv, kringvandrande i små grupper. Ungefär så brukar den börja – den gängse berättelsen om mänsklighetens ursprung. Stenåldersmänniskorna vässade sina spjut, släpade hem sina mammutar och smaskade i sig några blåbär, men i övrigt hände ingenting särskilt. De levde i nuet, medan årtusendena staplades på varandra.

Allt var ursprungligt. Ända fram till ”jordbruksrevolutionen” för sisådär tio tusen år sedan. Plötsligt blev människan bofast och så fort vi lärt oss att bruka jorden kom en massa annat på köpet: städer, stater, kungar, arméer, slaveri och brutal utsugning – men också ståtliga monument, skriftspråk och vetenskap. Civilisationen som paketlösning, med inslag av tragiskt syndafall.

Miljontals läsare har under det senaste årtiondet tagit till sig den senaste versionen av denna saga i form av kioskvältaren Sapiens. Dess författare Yuval Noah Harari har fått orakelstatus bland globala beslutsfattare.

Föga förvånande var det en marxistisk arkeolog, Gordon Childe, som på 1930-talet först började tala om forntida ”revolutioner”. Han ville visa hur människorna kollektivt har skapat sitt eget öde. Men när Harari i vår tid spinner vidare på samma revolutionsretorik blir resultatet paradoxalt nog det motsatta. Människan framstår som föga mer än ett offer för övermäktiga naturkrafter. När hon väl fått smak för spannmål är hon för alltid dömd att leva i ojämlika klassamhällen – likt hur Adam och Eva fördrevs ur Eden efter att ha bitit i kunskapens frukt.

Samma slags civilisationsberättelse återfinns just i början av många läroböcker i historia. Jag har själv satt dessa i händerna på studenter, men sett mig tvingad till en brasklapp. Historia är en långsam vetenskap. Därför kan en tjugo år gammal lärobok förbli hyfsat aktuell – med undantag för allt som skrivs om förhistorisk tid. Arkeologin gör nämligen rasande snabba framsteg. Gamla antaganden smulas sönder av nya data från labbet. Men de högteknologiska analysmetoderna tvingar också arkeologerna att bli allt mer specialiserade. Sällan kan de ta sig tid att söka efter större mönster.

I stället har sådana Yuval Noah Harari, Steven Pinker, Jared Diamond och Francis Fukuyama fått tillfredsställa vår tids efterfrågan på stora berättelser om alltings början. Dessa har följt i uppkörda spår. Om hur den i grunden goda människan kom att korrumperas (Rousseau). Om hur staten skyddar oss mot ett naturtillstånd av allas krig mot alla (Hobbes). Om hur samhällslivets utveckling följer vissa givna trappsteg, eller om kollapsernas eviga återkomst.

Inget av detta är något som arkeologer tar på allvar. Vad de finner i jorden är betydligt mer spännande och tvingar oss att tänka om sådant vi trodde var självklart. Så är det att läsa Början på allt: en ny historia om mänskligheten. Boken kommer ur en mångårig dialog mellan arkeologen David Wengrow och den alltför tidigt bortgångne antropologen David Graeber. Läsaren känner att det är en dialog som drivs av genuin nyfikenhet, förankrad i ett aktuellt forskningsläge.

Bokens syfte är inte att driva någon tes. Ändå är den politiskt sprängstoff.

Låt mig ägna lite utrymme åt att summera fem poänger som jag ser återkomma över bokens 600 sidor.

Människan är ett politiskt djur. Vi reflekterar över olika sätt att organisera vårt gemensamma liv. Denna förmåga är inget som vaknade till liv först i upplysningens Europa, utan den hör till vårt artväsen.

Därför finns det inte en enda samhällsform som vi kan kalla ursprunglig. Det har aldrig funnits några oreflekterade, statiska eller rakt igenom ”traditionella” samhällen. Vi måste också utgå från att det alltid har funnits dissidenter, knäppgökar och subkulturer. Så även om det aldrig funnits någon ”urkommunism” så har det kanske alltid funnits kommunister.

Människor har i alla tider experimenterat med olika slags institutioner – medvetet, nyfiket och ibland kallblodigt. Denna politik måste såklart hålla sig inom ramarna för givna materiella villkor. Livsmedelsförsörjningen avgjorde exempelvis var och när som människor först började leva i städer. Men det betyder inte att stadslivet var en omedelbar effekt av ett överskott på mat.

De allra första städerna var fantasifoster, påpekade Elias Canetti. Tusentals år före jordbrukets uppkomst bör människor ha suttit kring sin lägereld och diskuterat hur det skulle vara att bo i tusental på samma plats. Vissa med något drömskt i blicken, andra med avsky. Omvänt så har det gång på gång skett att människor, efter generationer av bofast liv, kollektivt har valt bort detta igen till förmån för att leva som jägare, samlare eller herdar.

Att lyfta fram sådana exempel är inte att idyllisera det förflutna. Många av de samhällen som människor skapat har varit djupt ojämlika, i vissa fall ofattbart vedervärdiga. Men arkeologerna finner också allt fler exempel på hur forntidens människor kollektivt har kastat av sig tyranniet, genom revolution eller migration, samtidigt som de skapat sig nya myter vars budskap kan sammanfattas: ”aldrig mer”.

Samhällslivet före jordbruket var inte nödvändigtvis småskaligt eller inskränkt. Ännu upprepas klyschan om hur jägare och samlare levde sina liv i ”små kringströvande grupper”. Inte sällan används detta som argument för att vi människor inte är gjorda för praktisk solidaritet i större skala. Managementpsykologer älskar att hänvisa till stenåldern för att rättfärdiga behovet av övervakande mellanchefer.

Men nu hopar sig beläggen för att Eurasiens människor under tiotusentals år har haft fullt upp med att upprätthålla långväga kontakter. För många växlade tillvaron mellan små- och storskalighet, beroende på årstid. Ett återkommande mönster är att tusentals människor årligen reste från när och fjärran för att sammanstråla i stora grupper. De byggde ett slags tillfälliga städer och levde enligt helt andra regler och roller än under resten av året. Människan är sannerligen ett rastlöst, lekfullt och skruvat djur.

Städer kan vara jämlika. En av de tidigaste, den mesopotamiska staden Uruk, existerade i många sekel, med tiotusentals invånare – utan någon överhet. Vad utgrävningarna däremot visar är spår av kollektiv självförvaltning där även kvinnor tycks ha deltagit. Invånarna var förpliktigade att utföra dagsverken, men den tidigare tolkningen av detta som beskattning i natura kan leda fel. De kollektiva arbetsinsatserna utfördes i anslutning till festligheter där alla blev frikostigt försedda med bröd och öl. Just det rituella frossandet i kolhydrater tycks ha varit centralt i den nya livsstil som Mellanösterns tidiga städer stod för.

En annan typ av tidig stad finner vi i ukrainska Taljanky: tusentals hus med trädgårdar, byggda i cirkel kring en öppen samlingsplats. Ej heller där några spår av överhet. Däremot belägg för att invånarna gemensamt lyckades hushålla med traktens naturresurser för att undvika avskogning.

Alltför länge utgick man från storskalig samlevnad per automatik måste betyda ojämlikhet. Att framkasta hypotesen om demokratiska städer ansågs långsökt. Men i takt med nya arkeologiska rön håller nu bevisbördan på att kastas om.

Jordbruket var inget syndafall. Det ledde inte per automatik till växande ojämlikhet. Vi kan heller inte utgå från att alla som kunde bruka jorden också valde att göra det, eller från att de bofasta jordbrukarna alltid fick ett övertag gentemot omgivande fångstfolk. Tanken på utvecklingsstadier som följer varandra är felaktig. Tvärtom har jordbrukare, herdar och fångstfolk under tusentals år varit beroende av varandras produkter. Utbytets karaktär har skiftat mellan symbios och parasitism, åt ena eller andra hållet. Såväl bland bofasta som bland nomader går att finna exempel på allt från brutala patriarkat till relativ jämlikhet.

Stora förändringar av människors levnadssätt inleds redan före jordbrukets framväxt, under den mångtusenåriga period som kallas mesolitikum. Dessa förändringar går dock inte i en tydlig riktning, snarare i två.

Vi skulle kunna kalla det för identitetspolitik. Samhällena började allt mer att hävda sin egen identitet genom att – i fråga om mat, kläder och festkultur – odla symboliska skillnader gentemot grannfolken. Särskilt tydligt framträder Mellanösterns skiljelinje mellan lågland och högland. Låglänningarna började leva ett bofast och relativt jämlikt liv. Höglandets jägare utvecklade i stället en patriarkal hjältekultur; de förkastade skriftspråket till förmån för muntliga epos; vissa av dem skulle senare invadera låglandets städer och installera sig som en härskarklass. ”Aristokratierna, kanske även själva monarkin, uppstod först i opposition till de jämlika städerna på Mesopotamiens slätter”, skriver författarna – som även kan anföra flera liknande exempel från Nordamerika.

Nordamerikas historia före européernas ankomst rymmer en politisk mångfald som ibland ter sig rent hisnande. Vissa samhällen var mer fria och jämlika än andra. Men författarna är inte ute efter något idealsamhälle. Snarare visar de på den konkreta mångfalden av både frihet och förtryck. Inte minst formulerar de en rätt briljant statsteori i kapitlet ”Varför staten inte har något ursprung”.

Vad vi kallar ”staten” bör enligt Graeber och Wengrow begripas som en kombination av tre olika pusselbitar. Historiskt har de inte alltid suttit ihop och i vår tid kan pusselbitarna åter vara på väg att glida isär. I stället för att se stater vart vi än vänder oss, får vi en mer mångfaldig blick för olika former av dominans. Detta öppnar i sin tur för en mer nyanserad reflexion om hur en social revolution kan se ut i vår tid. Men sådant lämnas åt läsaren.

Början på allt är först och främst en uppgörelse med den etablerade civilisationsberättelsen, driven av genuin nyfikenhet och orienterad i den kunskap som faktiskt producerats av arkeologer och antropologer. Den kommer att läsas och läsas om i många år framöver.

Rasmus Fleischer är ekonomihistoriker vid Stockholms universitet.

Början på allt: En ny historia om mänskligheten

Författare: David Graeber & David Wengrow
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Volante förlag
Utkommer 15 november

Inrikes/Nyheter 17 juli, 2025

SD-politiker fortsätter stötta nazistgrupp – locket på från partiet

På Aktivklubbs hemsida skyltar organisationen bland annat med SS-symbolen ”svarta solen”. Foto: Flamman.

Sverigedemokraterna vill inte uttala sig om den kommunpolitiker som gått ut med öppet stöd till nazistiska Aktivklubb. Jonathan Leman på Expo ser det som ännu ett led i partiets radikalisering högerut.

Christina Nilsson, kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen, har under de senaste dagarna gått ut med öppet stöd för det nynazistiska nätverket Aktivklubb via sitt konto på X. Som Flamman kunde visa har hon bland annat skrivit ”heja Aktivklubb”, delat gruppens inlägg och uttryckt förhoppningar om att nätverket ska växa i Europa.

”Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag”, skrev hon den 12 juli.

Flamman har sökt Nilsson via mejl, men inte fått någon respons. Nu väljer hon dock att gå ut med kritik mot publiceringen via sitt X-konto.

Högerextremister som står nära Aktivklubbarna dyker upp som medarbetare och medverkande på kanalen Riks

”En ren lögn av Flamman att jag skriver att det är bra att Aktivklubbar i Europa växer”, skriver hon den 15 juli, och tillägger att hon inte heller hyllat dem utan ”försöker se bakom etiketterna”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 juli, 2025

Tror Lars Beckman att Bonnier styr medierna?

Mediekritiker. Lars Beckman antyder att Bonnier News styr den svenska nyhetsrapporteringen om migrationsminister Johan Forssell.

Lars Beckman riktar återigen udden mot Bonnier News, den här gången med anklagelser om att de styr bevakningen om Johan Forssells son. Det är skamligt att Moderaterna accepterar sådana konspirationsteorier, skriver Leonidas Aretakis.

Sedan Expo avslöjade att en nära anhörig till en svensk minister – vilket visade sig vara migrationsminister Johan Forssell – var aktiv i etnonationalistiska grupper, har högerns förnekelsefabrik pressats till gränsen.

Enligt Ulf Kristersson har den anhöriga endast hamnat i ”dåligt sällskap”, trots att personen varit värvare för vit makt-gruppen Det fria Sverige, samarbetat med Nordiska motståndsrörelsen, samt gått med i nynazistiska slagsmålsklubben Aktivgrupp för att gå ”från ord till handling”.

Som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har påpekat, är detta ett förminskande av nazistiskt våld: ”Nationalsocialismen har förintelsen av Europas judar som sin yttersta, historiska konsekvens och antisemitismen utgör alltjämt dess ideologiska kärna. Varje uttryck för denna ideologi är därmed ett direkt hot mot judar och andra minoriteter i Sverige, och mot vårt öppna, demokratiska samhälle.”

Men statsministern är inte ensam om att tona ned organiserad nazism.

”Det är verkligen riktigt uselt” att ”jaga ett barn i syfte att komma åt en förälder politiskt”, skrev justitieminister Gunnar Strömmer på Instagram. Widar Andersson på Norrköpings Tidningar påstår att sonen endast ”ägnat sig åt högerextrema aktiviteter på sociala medier” – trots uppgifter om både klistermärken och stridsträning.

Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Värst formulerade sig dock Gävlemoderaten Lars Beckman. På X skrev han: ”Det bestående intrycket av veckan blev alltså att Bonnier News ägda medier [sic] inte tvekade att använda ett minderårigt barn för att komma åt borgerliga politiker.”

I ett annat inlägg utvecklade han tanken: ”Den röda linjen som medierna – drivna av Bonnier News publikationer – passerade måste självklart få konsekvenser i möjligheten att få skadestånd för enskilda.”

Varför pekar Lars Beckman ut just Bonnier News? Grävet gjordes av Expo. TV4, som först konfronterade ministern, ägs av Schibsted. Och nyheten har även plockats upp av internationella medier som BBC, The Guardian och Euronews.

Men Lars Beckman är ofta noga med att påpeka att just Bonnier News äger tidningar som han kritiserar, inte sällan lokaltidningarna Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Det är inte konstigt att diskutera den mediekoncentration som gör att de plockar hem överlägset mest presstöd (250 miljoner). Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Det är inte första gången. När Expo 2020 rapporterade om en högerextrem bokmässa som besöktes av skogsmiljardären Karl Hedin (7/8 2020), rusade Lars Beckman till försvar: ”I ett öppet fritt demokratiskt samhälle så måste olika röster få komma till tals.”

Även den gången fick han kritik från SKMA, då han ”ingenting har att säga om de olika röster som det här i flera fall handlar om – individer som sprider vit makt-propaganda, judehat, islamofobi – och i stället angriper demokratisk kritik och rapportering kring ett högerextremt arrangemang” (9/8 2020).

När tre hakkorsbanderoller hängdes upp över Essingeleden i april skrev Beckman: ”Har palestinierna satt upp dem?” Utöver den öppna rasismen mot palestinier, visar uttalandet enligt SKMA hur ”nazism och antisemitism inte tas på allvar och i stället används som politiskt slagträ”.

Visst finns ett relevant samtal att ha om mediehanteringen, och jag tycker att mediernas försikthet att namnpublicera hedrar dem. Det handlar givetvis inte om att skydda en minister, utan en minderårig. Om politikerbarn blir föremål för kritisk rapportering nu, kommer den principen även att gälla vänsterpolitiker, då barns rättigheter inte styrs av föräldrarnas ideologi. Är alla beredda på det?

Men den diskussionen går att föra utan att förmildra våldsbejakande nazism, och utan att låta mediekritiken glida över i konspirationsteorier.

Den märkliga fixeringen vid Bonnier har djupa historiska rötter, som Lars M. Andersson visar i sin studie av den svenska nazisttidningen Hammaren på 30-talet. Tanken dyker också ständigt upp hos sverigedemokrater med sympatier längre högerut. 2016 blev riksdagsledamoten Anna Hagwall utesluten ur SD efter att ha föreslagit slopat presstöd för att minska Bonniers makt, samt föreslagit att ingen ”etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media”.

Med tanke på denna historia, och den antisemitism som alltjämt finns i Sverige både till höger och vänster, borde Moderaterna vässa sin mediekritik. Inte minst som det enda Lars Beckman verkar prenumerera på är ifrågasättanden från SKMA.

Men att partiet skulle agera mot den frispråkige Gävlebon efter alla år verkar otroligt. Ulf Kristersson har väl bara hamnat i dåligt sällskap.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 15 juli, 2025

SD-politikern om nazistgruppen: ”Heja Aktivklubb!”

Christina Nilsson är kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen. I Bulletin och på X hyllar hon nazistnätverket Aktivklubb. Foto: Skärmdump/Riksdagen.

Kommunpolitikern Christina Nilsson ifrågasätter Säpos bedömning av gruppen som högerextrem och våldsbejakande – och hyllar aktivklubbarnas tillväxt i Europa.

I en ny debattartikel i Bulletin uttrycker sverigedemokraten Christina Nilsson stöd för den nynazistiska organisationen Aktivklubb. 

”Vad jag har kunnat utröna älskar de sitt land och vill kunna känna stolthet över detta land och sin härkomst utan att ständigt få skit för det”, skriver hon som svar på Säpos beskrivning av gruppen som rasideologisk.

Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag

Nilsson är tidigare ersättare i riksdagen, och i dag ledamot i kommunfullmäktige i östgötska Kinda. I artikeln går hon igenom Säpos beskrivning av gruppen punkt för punkt, och kritiserar deras bedömningar av gruppen som våldsbejakande och högerextrem. Hon välkomnar hon också att män organiserar sig tillsammans i ett ”överfeminiserat och känslostyrt samhälle”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)