Stefan Löfven rör sig i sakta mak genom den stimmiga takbaren på Gothia Towers. Han tar nuvarande och forna partitoppar i hand, ger dem en dunk i ryggen. Vid baren sitter LO-basen Johan Lindholm med tonade glasögon.

Glasen klirrar, rummet sorlar. Nedanför oss breder vackra tegelkvarter ut sig. Det är dagen före Kristi himmelsfärd, och ungdomar stapplar runt på Avenyn i kläder som inte duger för en kylig majkväll. Vid Järntorget reser sig Petter Stordalens skyskrapor, längre bort kullarna, prydda med rosa färgstänk från blommande syren och rhododendron.

Den tidigare statsministern – i dag pr-lobbyist för Rud Pedersen – slår sig ned med sitt glas vid ett bord intill ett av de stora fönstren. Nedanför skramlar en spårvagn förbi. Mannen vars Europa inte bygger några murar myser medan solen sjunker.

21 våningar nedanför röstar hans partikamrater om att lägga till en formulering om ”stram invandring” i partiprogrammet. Men partivänstern har mobiliserat, och lyckas få till en ändring i sista sekunden. Om jubel utbryter i kongresshallen så hörs det i alla fall inte upp till baren.

Socialdemokraterna står nu för en ”hållbar” invandringspolitik – som ”under överskådlig tid behöver vara stram”.

Det är Socialdemokraternas 42:a partikongress, och ett tionde partiprogram ska antas. 4 135 motioner har kommit in.

Mycket av partiprogrammet är redan beslutat morgonen efter, men fortfarande ska de specifika riktlinjerna antas. Utanför mässan har en grupp ungdomar satt sig på rad, i en symbolisk blockad av kongressen.

Bakom aktionen står klimatgruppen Ta tillbaka framtiden. Bland kraven finns ett återinfört förmögenhetsregister, förmögenhetsskatt för de rikaste och en ”exitskatt” som ska hindra miljardärer från att flytta sina förmögenheter ut ur landet.

De två poliserna intill verkar ta aktionen med lugn och passar på att njuta av morgonsolen, medan några morgontrötta sossar går runt klimatkämparnas mänskliga kedja och passerar in genom svängdörrarna.

– Vi är oroliga för att välfärden krackelerar, men också att klimatkrisen på längre sikt kommer förvärra sådant vi upplever som orättvist redan i dag, säger Alma Laudon (bilden), och fortsätter.

– Matpriserna kommer att stiga på grund av klimatkrisen, världen kommer att bli mer orolig och folk kommer att tvingas på flykt. Det är den framtid som vi unga kommer att behöva leva med.

Hon håller i en skylt med texten ”Magdalena, du vågar”, och säger att hon och Socialdemokraterna borde ”våga driva en mer radikal klimat- och fördelningspolitik”.

Tror du att hon vill göra det?

– Jag tror att hon skulle kunna göra det, men hon måste ta klivet. Socialdemokraterna skulle kunna vara ett betydligt modigare parti.

Men dagen innan, då den tidigare statsministern höll sitt öppningstal, nämndes klimatkrisen inte överhuvudtaget. Och dagen därpå, under Magdalena Anderssons andra stora anförande, verkar klimataktivisterna ha fått nog av att vänta. De tar sig in på kongressen med sitt budskap på en banderoll, men förs bort av vakter.

Desto högre på agendan står fördelningspolitiken. Under de senaste månaderna har den interna vänsterfalangen, som bland annat samlas i partiföreningen Reformisterna, mobiliserat för en omsvängning i ekonomiska frågor. Bland förslagen finns såväl förkortad arbetstid som att öppna för en mer expansiv ekonomisk politik, med ökade investeringar och slopade sparmål.

Och nog har de fått gehör. På kongressen klubbas bland annat gratis kollektivtrafik för unga och att tandvård ska ingå i den ordinarie sjukvården. Dessutom öppnar partiet för att staten ska kunna spela en aktiv roll i arbetstidsförkortning – åtminstone om facket misslyckas med att förhandla fram en sådan.

– Det är dödsstöten för den åtstramningspolitiska doktrinen inom partiet. På den här kongressen rökte man ut nyliberalismen ur socialdemokratin, säger Enna Gerin (bilden), utredare på tankesmedjan Katalys, till Flamman.

– Jag är imponerad över hur kraftig vänstersvängen blev, och hur mycket ombuden lyckades förhandla till sig. Ofta innebär kongressen att partiledningen totalt kör över ombuden, men här fanns det en styrka som de inte bara kunde platta till, utan var tvungna att förhålla sig till.

Hon får medhåll av Timbros vd PM Nilsson.

”Verklighetsbeskrivningar och förslag som tidigare kom från vänsterfraktioner är nu förslag från partiledningen”, skriver han i Dagens industri, och fortsätter:

”Hur kan ett så viktigt parti förlora kontrollen?”

Det är dock inte Katalys starke man Daniel Suhonen som ser gladast ut på kongressen, utan Lawen Redar. Hon är riksdagsledamot, medlem i partistyrelsen och kulturpolitisk talesperson – och den enda på Svenska mässan som verkar känna förbehållslös glädje.

Gång på gång ser jag henne kryssa mellan montrarna, ständigt inbegripen i intensiva diskussioner, skrattande ofta och högt. Ibland stannar hon upp för ett samtal för att sedan snabbt skynda vidare, alltid med ett leende på läpparna.

Hon har beskrivit det nya partiprogrammets innehåll som ”väldigt lite woke”, och ligger bakom omdiskuterade förslag om att riva hyreshus i utsatta områden och att begränsa möjligheterna för asylsökande att välja var de vill bo.

Hon har all anledning att glädjas. De nya politiska riktlinjerna, som utlovar en ”ny riktning för Sverige” och ska ligga till grund för Socialdemokraternas valrörelse 2026, är nämligen helt i hennes smak. Och samtidigt skiftar partiets verkställande utskott åt höger, när Morgan Johansson petas ned till ersättare och Teresa Carvalho samt Anna-Caren Sätherberg väljs in.

Kongressen är visserligen tom på de Sverigeflaggor som partiets företrädare smyckat sig med under de senaste åren. Men när tankesmedjan Tiden låter partisekreterare Tobias Baudin inleda numrets tema – den stundande kongressen – är sidorna storsvenskt formgivna i marinblått och rapsgult.

”En ny riktning för att Sverige ska bli mer som Sverige”, lyder rubriken, och i den korta texten hinner han nämna ”vanligt folk” två gånger.

Den första punkten efter kongressens öppning arrangeras av Tiden, den anrika partitidning som sedan 2006 också drivs som en tankesmedja av partiet tillsammans med LO och ABF. Totalt håller de i åtta punkter under kongressen, ofta under ledning av tidningens chefredaktör Payam Moula (bilden).

Tiden har beskrivits som den ideologiska motorn bakom partiets svängning ifråga om migration och kriminalitet. Det har tolkats som ett konservativt skifte, eller till och med som framväxten av en socialdemokratisk ”nationalvänster”.

Payam Moula håller inte med om beskrivningarna.

– Partiet har inte blivit mer konservativt, bara mindre liberalt. Man är mer klassbaserad och materiell. Det finns skrivningar om antikapitalism. Jämfört med tidigare program är det ett ideologiskt skifte mot demokratisk socialism, säger han till Flamman.

Han beskriver de tre största frågorna under kongressen som ekonomisk politik på samhällsnivå, individuella ”plånboksfrågor” och integration.

– Folk inser att det är svårt att bygga en välfärdsstat med borgerlig ekonomisk politik.

Trots att Socialdemokraterna går starkt i opinionen menar Payam Moula att partiet fortfarande måste vinna tillbaka de arbetarväljare som i början av 2010-talet gick förlorade till Sverigedemokraterna.

– Hellre Magdamoderater än Åkessonmoderater, så klart. Men strukturellt måste vi ha en bas som inte blir rädda för en förmögenhetsskatt, utan som känner ja, äntligen en förmögenhetsskatt.

– Övergripande så skulle jag säga att om du långsiktigt vill omdana ett samhälle i en jämlik inriktning materiellt och ekonomiskt, så måste du ha med dig dem som gynnas av en sådan omfördelning. Därför har det politiska programmet blivit mer arbetarklassvänligt. Det är deras samhällsproblem, deras vardag som vi vill lösa.

Sveriges socialdemokrater är inte ensamma om vändningen. Först ut var partikollegorna i Danmark, som bland annat föreslagit att förlägga asylcenter i Rwanda. Och för bara några veckor sedan lovade Labourledaren Keir Starmer att strypa invandringen, och varnade för att Storbritannien annars riskerar att bli en ”ö av främlingar”.

Den stora berättelsen om kongressen är att man inte kommer att ändra den politik som regeringen har genomfört.

Patrik Öhberg är statsvetare och jobbar på SOM-institutet. Bara dagar innan kongressen publicerade han och två andra forskare ett kapitel i institutets årliga sammanställning, där de undersöker förutsättningarna för en svensk TAN-vänster. Förkortningen står för traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk, och ställs ofta i kontrast mot GAL – grön, alternativ, liberal. Han menar att den stora förändringen på kongressen handlar om att partiet rör sig mot just TAN-värderingar.

– Att sossarna går åt vänster ekonomiskt får mig inte direkt att trilla av stolen. Det stora här är att de går så hårt mot kriminalitet och migration.

Han menar samtidigt att det är en politik som är lätt att kombinera med partiets klassiska vurmande för en stark stat.

– Men nu handlar det om en som håller tydligt i tömmarna, pekar ut vad som är rätt och fel och straffar dem som går åt ett annat håll. Det är inte den stora staten som ska ta hand om alla och kramas, utan den som ska ta tillbaka kontrollen. Det är inte förskolläraren utan polisen som ska kliva in, säger Patrik Öhberg till Flamman.

I artikeln konstaterar författarna att den konservativa vänstern har en ”elektoral potential”, och att ”Socialdemokraterna är på väg att lägga beslag på den väljargruppen”.

– Förslag om hårdare straff för gängkriminalitet är bland de mest populära vi någonsin sett. Människor är oroliga för den organiserade brottsligheten. Det är svårt för ett stort parti som S att ignorera opinionen.

– För några år sedan var inte vänsterväljare oroliga för våldsvågen, men det har hänt något där. Folk är mycket mer oroliga i dag. Det finns ett internt opinionstryck kring att ha svar på de här frågorna.

Elfva Barrio, ordförande för S-studenter, är en av dem som varit kritiska mot stramare flyktingpolitik. Så sent som för två veckor sedan undertecknade hon en debattartikel tillsammans med flera ungdomsförbund. Men när Flamman träffar henne på kongressen är hon i stora drag nöjd.

– När det gäller den ekonomiska politiken, som är det absolut viktigaste för studentförbundet, så ser vi ju att vi som ett samlat parti går framåt med en mer offensiv ekonomisk politik.

Särskilt lyfter hon (bilden) fram frågan om arbetstidsförkortning och skrivelsen om att bygga bort bostadsbristen.

– I det stora hela så känner vi att vi är på väg i rätt riktning. Och vi kommer fortsatt kämpa för frågorna som vi tycker saknas.

Vissa talar om en mer konservativ omsvängning. Håller du med?

– Jag tycker att man ska fokusera på den enorma förskjutningen som sker i den ekonomiska politiken i stället. Som på något sätt möjliggör en socialdemokrati som har råd att möta samhällsproblemen. Det är den stora vinsten, och det är vi väldigt nöjda med.

Anders Lindberg, politisk chefredaktör på oberoende socialdemokratiska Aftonbladet, menar att det finns förslag som gått igenom som ligger tydligt till vänster, men att talet om en vänstersväng är överdrivet – och skymmer sikten för den verkligt stora förändringen, som han beskriver som en ”massiv högersväng” i migrations- och kriminalpolitiken.

– Jag förstår att de som jobbat för skuldankare eller avskaffad karensdag är glada. Men den stora berättelsen om kongressen är att man inte kommer att ändra den politik som regeringen har genomfört, och som i väldigt hög utsträckning bygger på Sverigedemokraternas idéer, säger han till Flamman, och fortsätter:

– Mycket av den ekonomiska politiken är abstrakt, och det är alltid en varningssignal när saker är abstrakta på en kongress. Nu pratar de om att ospecificerade skattehöjningar för rika ska lösa det här, men det går inte ihop. Däremot är allt som rör fotbojor och stoppad migration konkret.

Varför talar då så många om en vänstersväng?

– Man har etablerat en grundberättelse där stram flyktingpolitik och kriminalpolitik inte ses som en konservativ sväng, utan egentligen är vänster. Det formuleras som att man tappat kontrollen och måste återta den.

– Det är en enorm förändring jämfört med ”mitt Europa bygger inga murar”, säger Anders Lindberg i referens till Stefan Löfvens bevingade ord från 2015.

Enna Gerin på Katalys håller med om att det finns en ovilja från partistyrelsen att tala om högre skatter, men håller inte med om att finansieringen är otydlig.

Man väljer på något sätt att gå ned i spagat. Samtidigt som man går till vänster i den ekonomiska politiken blir man mer auktoritär.

– Partiledningen ville inte att det skulle stå att skattekvoten skulle höjas i procent av BNP. Kompromissen blev en skrivelse om att skatteintäkterna ska öka, och att de rika ska betala mer.

Hon håller dock med om att partiet går högerut i andra frågor.

– Man väljer på något sätt att gå ned i spagat. Samtidigt som man går till vänster i den ekonomiska politiken blir man mer auktoritär.

I valet kommer den ekonomiska vänstersvängen dessutom att företrädas av Magdalena Andersson och Mikael Damberg – två traditionellt högerlutande socialdemokrater i ekonomiska frågor. Enna Gerin säger att hon har två stora farhågor.

– En är att de inte lyckas bära den här vänstersvängen. Att de inte är trovärdiga och inte driver den, att de saknar det engagemang och den trovärdighet i att föra fram den vänsterpolitik som kongressen beslutade om, och i stället kör en kampanj bara inriktad på Magda och hårda tag.

– Den andra är att man sedan, om man misslyckas, kommer skylla på den vänsterpolitik som man inte drev. Att det var höga skatter, kortare arbetstid och stängda friskolor som skrämde bort väljarna. Det är min största farhåga.

– Det finns anledning att se till hur vi kan förtäta det här, på ett sätt som fortfarande bevarar de fina kvaliteterna, säger Martin Hofverberg, och sveper med handen över villagatan i Djursholm.

– Gemensamt för de områden vi lyfter fram är att de har ganska bra lägen. Man har kollektivtrafik, fina grönområden och närhet till centrum, och samtidigt väldigt stora och glesa tomter.

Fler människor i arbete – eller trygghet för dem som inte jobbar? Det är kärnan i den diskussion om sysselsättning som dominerat sedan Fredrik Reinfeldts tid.

– Det var en oerhört effektiv retorisk figur. Reinfeldt erbjöd dessutom en lösning som han kallade för arbetslinjen, säger Tony Johansson (bilden), doktor i ekonomisk historia vid Lunds universitet.