Trumslag hjärtslag

Nike Markelius.
Modernista.

Ett youtubeklipp från en spelning på Ritz -83. Flimrande bild. Osynkat ljud. Gäll ackordgång från elgitarren. En salva från pukorna. Kameran skiftar till en skarp blick inramad av långt korpsvart hår som väller ut över axlarna. Särade läppar. Stockarna i de handskklädda händerna slickar trumskinnet medan blå spotlights lyser upp scenröken runtom henne.
Nike Markelius. Många känner henne förmodligen som trummisen i Usch och Tant Strul. Andra har kanske läst hennes texter om arbetsmarknadspolitik i DN och Expressen. För mig var hon helt okänd. Så det var med onda föraningar om en generationskrock som jag sjönk ner i biografin Trumslag hjärtslag. Redan efter de första sidorna motbevisades de flesta av mina fördomar.

Biografin skildrar en musikers klassresa från en borgerlig arkitektfamilj i Danderyd till punkens och tonårsrevoltens innerstad. Sunkiga fritidsgårdar och insomnade småbarer byts ut mot vibrerande teaterscener, skiv-, och tv-studios. Senare mot kala sjukhusgolv och grå kontorslandskap. Hon upptäcker tidigt punken och trumspelet. Startar Usch. Plockas upp av Tant Strul. Stiger till rockens gräddhyllor. Falnar. Klättrar upp igen. Hennes fotsteg ekar i den svenska proggrockhistoriens korridorer. Oftast i periferin. Hon krökar och älskar med Ebba Grön. Slingrar sig runt en ung Di Leva. Producerar med Benny Andersson. Patti Smith diggar hennes boots. Konstprojekten, rollerna och relationerna avlöser varandra. Hon är rockstjärnan och poeten, älskaren och modern, men också proletären och feministen. Politiken är alltid nära.
För Markelius berättelse är också en om kamp. Mot musikvärldens misogyni och sjukdom, arbetslöshet och fattigdom som uppstår när skapandet inte går att leva på. Med Nike & Röda orkestern, antikapitalistisk poesi och eldiga arbetsmarknadskritiska artiklar ger hon ”myrstackarna” en röst.

Biografins brokiga innehåll återspeglar Nike Markelius mångfasetterade personlighet och konstnärskap. ”Jag visste tidigt att lita till min röst”, inleder hon och ner inpå bara språket finns just detta nakna och personliga tilltal. Hon skriver ärligt och associerar fritt. Briljerar gör hon när vi får komma henne inpå bara huden. I smärtfyllda graviditeter, frustrerande sjukdomsperioder och hopplösa möten med cyniska arbetsförmedlare och skalbaggsliknande jobbcoacher. Dessvärre blir hon tjatig. Detaljerade låtbeskrivningar och sångtextstolkningar som från början är charmiga inslag känns efter några kapitel som ett urvattnat grepp. Kärleken och samhällsengagemanget gränsar ibland till ostigt melodrama. Men för det mesta har biografin både puls och stämma på rätt ställe.

Liksom klippet från Tant Struls Ritzspelning är Trumslag hjärtslag en medryckande och flimrande, men inte alltid helt synkad, historia som pendlar mellan rökig 70-talsnostalgi, punkrockigt tantsnusk och samtidspolitik. Allt som allt berörande läsning om en samhällsengagerad konstnärssjäls livsresa i ljuset av svensk punk- och proggrockhistoria.