En val av ordförande i det socialdemokratiska partiet tilldrar sig med naturlighet ett enormt intresse. Det är en person som sannolikt kommer vara statsminister i en framtida svensk regering. Men när nu processen närmar sig sitt slut svarar alla tänkbara kandidater nej. Någon av dem kommer snart att säga ja.
Det är naturligtvis omöjligt för någon att säga ja – det öppnar för hårdgranskning och motkampanjer, det ser förstås makthungrigt ut när alla andra säger nej och det innebär förnedring om någon annan väljs.
Det är kort sagt, politiskt självmord. Ändå tillfrågas alla om och om igen, och det anses vara någon form av dubbelmoral att någon av dem kommer ändra sig senare. I detta avseende gör sig politiska journalister mer korkade än de är.

Detsamma gäller vilka kriterier för gott partiledarskap som gäller i den offentliga debatten.
Att vara sakpolitiskt skicklig, idémässigt driven eller ha egna erfarenheter tonas konstant ned, till förmån för om någon är populär, medialt skicklig och en tänkbar röstvinnare. Här görs också oftast bedömningen att personer som från sitt partis utgångspunkt lutar åt mitten alltid är bättre än alternativet.
I det medialiserade samhället finns överhuvudtaget mycket lite förståelse för medlemsdemokrati. Det är inte sällan som faktorer som ”förankring” blir förlöjligade.
Om kvällstidningarna fick bestämma skulle allt kunna avgöras i en omröstning på deras egna sajter. I det ljuset verkar medlemspåverkan suspekt – att man skall behöva vara medlem i någon slags sluten klubb för att kunna påverka. Men människor som lägger ned flera år på att arbeta för politiska mål vill faktiskt välja sina företrädare, och det mesta pekar på att de har en betydligt bättre aning om vad de sysslar med än sina mediala recensenter.

Det är kanske naturligt att alla vänsterkrafter utanför socialdemokratin vill se ett vänsternamn, och högerdebattörer vill se ett högernamn (skillnaden brukar vara att det senare inte affischeras speciellt tydligt.) Men det är – ur vänsterperspektiv – inte alls säkert att s bör ha en partiledare som ligger så nära vänsterpartiet som möjligt. Det finns två skäl.
Det första skälet är att socialdemokraterna och vänsterpartiet är extremt olika som partier: det ena är ett folkrörelseparti som samlar breda sociala skikt, det andra har fram till nu varit ett parti med uppgiften att driva på de perspektiv och sakfrågor som socialdemokraterna inte anser sig ha råd att göra till profilfrågor. Man kan ifrågasätta om detta är bra, men det är så det ser ut. Och att forma ett s-parti med v-profil skulle förmodligen vara direkt dåligt. Utrymmet för en stormaktskritisk utrikespolitik, feminism, radikal miljö- och flyktingpolitik är vad vi kunnat se på den senaste s-kongressen begränsat i det partiet. Det tjänar föga att önska sig ett annat s-folk. Att bryta den borgerliga hegemonin i samhällsdebatten och stärka progressiva krafter handlar mer om medvetet, långsiktigt arbete från krafter inom arbetarrörelsens partier och fackföreningar, än att sätta vänsterfigurer på toppositioner. Men det hjälper naturligtvis att ha någon som inte direkt motarbetar en vänsterdagordning.
Det andra skälet är att det på många sätt är viktigare att socialdemokratin ser till att resa sig som politiskt parti, än att det ligger så långt till vänster som möjligt. S har tappat hälften av sina medlemmar sedan 1993, och tappat mycket av den viktigaste kraften i sina lokalföreningar. Siffrona just nu är inte sanningsenliga – utan LO skulle s vara ett direkt svagt parti i dagsläget.

På samma sätt måste det vara viktigare att SSU inte återgår till sitt traditionella inbördeskrig med kongressombudsfiffel, än att vänsterfraktionen vinner.
Det är ett faktum att SSU historiskt varit oerhört viktigt för återväxten i socialdemokraterna, men att förbundet på senare år inte lyckats skola speciellt starka företrädare. Faktum är att Anna Sjödin, ur förbundets högerflank, varit den första riktigt starka profilen på länge, och dessutom verkar ha lyckats hyggligt med att läka ihop SSU. Att hon nu avgår är riktigt – när hon inte får omprövning är saken avgjord – men synd för SSU.