Om någon för tre månader sedan hävdat att Nordafrika skulle sköljas av en demokrativåg, skulle de avvisats som önskedrömmare. Om någon för en månad sedan skulle påstått att Egypten skulle vara det närmaste landet någonsin varit till demokrati, skulle de avfärdats som smått galna. Två månader senare har önskedrömmen besannats. Månadslånga protester i Tunisien fick president Zine al-Abidine Ben Ali att fly landet. På liknande sätt har Hosni Mubaraks diktatur kommit till ända och Muammar Gaddafis dagar vid makten tycks vara räknade. Folkliga protester pågår i många länder i regionen och Sudan, som inte är främmande för framgångsrika folkliga uppror, har inte varit sena att inspireras av sina nordafrikanska grannar.
Demonstrationerna
Upptakten till södra Sudans självständighetsförklaring och perioden under och efter folkomröstningen i mitten av januari har det skett en rad demonstrationer och protestaktioner i ett tiotal städer runt om i landet. De fredliga protesterna, som hade sin start i oktober 2010, har fått ett uppsving efter att ha inspirerats av händelserna i Tunisien och Egypten. I den största demonstrationen som hölls den 30 januari tog uppemot 2 000 sudaneser till gatorna i huvudstaden Khartoum. Bland de som deltog fanns allt från jurister till målare men majoriteten var universitetsstudenter. Demonstrationerna följdes av fängslandet av en rad oppositionsledare, studenter och journalister. FN har dokumenterat över 100 arresteringar och många demonstranter har efter demonstrationerna blivit föremål för olika typer av trakasserier och hot efter att de identifieras av säkerhetstjänsten på olika internetforum. Gemensamt för de som deltog i demonstrationerna var att man ville uttrycka sitt missnöje med den omfattande ungdomsarbetslösheten, frånvaron av politiska rättigheter, och de höga levnadskostnaderna. Sudan genomgår enorma ekonomiska svårigheter och tidigare i år började staten att skära ned på de offentliga utgifterna. Subventioner på en rad basvaror såsom olja och socker drogs tillbaka.
Utsikten för revolution
Många demonstranter delar uppfattningen att en förändring inte kommer att åstadkommas på en månad.
”Vår resa kommer att vara mycket längre än egyptiernas”, menar en aktivist. Men tillägger hennes kamrat, ”om våra grannar kan göra det, varför skulle inte vi?” Det finns några skäl till varför sudaneserna har anledning att vara mindre optimistiska än sina tunisiska och egyptiska grannar. Den kanske viktigaste skillnaden mellan Sudan och övriga nordafrikanska länder är att Sudans befolkning är betydligt mindre urbaniserad. Sudan är Afrikas fortsatt största land (fram till juli i år då södra Sudan formellt får sin självständighet). Att organisera större massor som man gjort i grannländerna ter sig därför svårare. Under mer än ett decennium har politiken dessutom blivit allt mer polariserad längs regionala och etniska linjer. Här finns inte bara en fiende att bekämpa, nämligen centralregeringen, utan även en besvärlig grannregion eller rent av granne i huset intill som måste övervinnas.
Därtill är regeringen i Khartoum väl invigd i hur man förtrycker sin egen befolkning. Undantagstillstånd och ständiga inskränkningar i fri- och rättigheter är regel snarare än undantag. Presidenten har under de senaste månaderna tydligt visat att man inte kommer att acceptera några aktiviteter som kan hota regimen. Till sin hjälp har han säkerhetsstyrkor och militär, som det inte lider någon direkt nöd på. Slutligen är Sudan på många sätt redan en internationell pariastat. Det internationella samfundet har sedan länge försökt pressa regeringen i Khartoum. Trots omfattande sanktioner, terrorlistning och internationella åtal mot ledande regeringsmedlemmar, kvarstår al-Bashirs vid makten. Det brukar sägas att det därför finns få piskor kvar för det internationella samfundet att bruka. Men detta är endast ena sidan av myntet. Den politiska isoleringen av Sudan tycks i vissa fall endast vara ett spel för den inhemska opinionen i västländerna. Samtidigt som exempelvis Frankrike driver på om hårda EU-uttalanden mot Sudans kränkningar av de mänskliga rättigheter, träffar franska ministrar sudanesiska motparter för att säkerställa rättigheter för franska företag att bryta guld i norra Sudan. Exempel på detta dubbelspel är många. En rad omständigheter talar alltså till sudanesernas nackdel. Trots detta vill många tro att en folklig revolution är möjlig. ”Det finns inget sådant som en idealisk miljö för revolutioner” berättar en sudanesisk aktivist.
Återta arvet
”Vi har bara att förhålla oss till hur sakernas tillstånd ser ut i dag och hur vi önskar att de ska vara i morgon”. En annan aktivist påminner om att Sudan för två månader sedan var det land i Afrika som senast genomförde en folklig revolution, nämligen i 1985 då man störtande president Jafar Nimeiri. Inspirerad av tunisierna och i kölvattnet av händelserna i Egypten, är det kanske möjligt för sudaneserna att en dag återta detta arv.
FOTNOT: Skribenten vill vara anonym av säkerhetsskäl.