Den 30 oktober sprängdes en bil bara några meter från de världsarvsskyddade ruinerna i libanesiska Baalbek. Här står välbevarade rester av templen för att tillbe Jupiter, Bacchus, Venus och Merkurius, och den religiösa platsen är sedan 1984 ett världsarv.

Samma dag dödades 60 personer i israeliska luftattacker.

I en video från attackerna syns högresta cypresser svaja i vinden, täckta av damm från alla hus som förvandlats till tragiskt välbekanta högar av armeringsjärn, grus och orientmattor. I attacken raserades ett flerhundraårigt hus, och experter pekar på den överhängande risken att betydligt äldre kulturarv ska förstöras både av fallande bomber och av de seismiska störningarna som attackerna leder till. Omfattningen av skadorna är delvis okänd, eftersom att den israeliska militären (IDF) två dagar efter attacken utfärdrade evakueringsorder för hela Baalbek.

Omedelbart efter attackerna kallade Unesco till ett krismöte den 17 november, för att diskutera Israels ”brott mot världsarvet”.

Det är inte första gången arkeologerna i Mellanöstern håller andan – eller tappar den.

För tjugo år sedan dök en sandsten upp i Jerusalems antikvitetsmarknad, en värld av urgamla oljelampor, mynt, skålar och smycken som inte sällan kommer från illegala utgrävningar i trakten. På stenens skrovliga yta fanns en inristning: svaga men tydliga instruktioner om hur Salomos tempel ska skötas. Den första i sitt slag som hade hittats.

Stenen var sprängstoff i den infekterade striden om Tempelberget – den plats i Jerusalem där det judiska templet en gång i tiden ska ha stått, och där Klippdomen och al-Aqsamoskén står i dag. Bara ett år tidigare hade ett annat märkvärdigt fynd dykt upp, även det i den privata handeln. Det var ett ossuarium, en ask med skelettdelar. Den arameiska inskriptionen förbryllade. Texten antydde att Jesus skulle ha haft en bror och att det var dennes ben som hade bevarats i lådan. Det sensationella fyndet blev internationell nyhet och visades upp på museum.

Det fanns bara ett bekymmer: det var fejk. Spåren ledde till en samlare i Tel Aviv i vars hem polisen hittade en verkstad belamrad med verktyg och material som behövs för att skapa trovärdiga förfalskningar. De hittade också spår som antydde att ”samlaren” i själva verket organiserade ett avancerat nätverk av förfalskare och antikvitetshandlare.

I den etniska nationalism som styr Israel är arkeologin central. Antika skärvor av keramik och stenstoder med inskriptioner är just den typ av bevis de bokstavstroende söker, vilket har lett till att Netanyahus regering har storsatsat på kulturarvet – och sakta men säkert fört över inflytandet över det till den extremistiska bosättarrörelsen.

Söder om al-Aqsamoskén ligger Davids stad. Den israeliska oberoende organisationen Emek Shaveh menar att arkeologerna här ägnar sig åt falsk arkeologi (bogus archeology), som ska gräva fram en judisk berättelse på bekostnad av den myriad av kulturer som format platsen.

Davids stad är en påkostad arkeologisk turistattraktion med 650 anställda, linbana, sprakande ljusshower om kvällarna och dramatiskt upplysta, vindlande tunnelsystem som skyddas som nationalpark av israeliska myndigheter. Här ska Jerusalems äldsta kärna, inklusive kung Davids palats, ha legat. Internationella forskare ifrågasätter dock det arkeologiska stödet som förts fram för just den här perioden – som yehoash-tavlan i sten som sades bekräfta bibelns beskrivning av hur ett tempel fördes upp, men som tros vara en förfalskning.

Platsen skyddas av israeliska myndigheter, men utgrävningen sköts och kontrolleras av, just det: en bosättarorganisation med namnet Elad.

Davids stad ligger mitt i den palestinska stadsdelen Silwan som varit utsatt för Elads bosättare sedan 1990-talet. Här har somliga hus rasat till följd av underjordiska utgrävningar medan andra har ockuperats av bosättare. Silwan – och det palestinska livet – är dock inget som en vanlig besökare behöver se eftersom ingången är konstruerad för att undvika sådan kontakt. Den som besöker Davids stads hemsida får inte heller veta att utgrävningen finns i en levande och komplex samtida mosaik av palestinskt liv. Museets tidslinje slutar 1948.

I den etniska nationalism som styr Israel är arkeologin central.

Samarbetet mellan staten och bosättarna är inte ovanligt. Den israeliska kulturarvsministern Amihai Eliyahu är samma person som i juli hetsade sina anhängare att storma militärbasen Sde Teiman till försvar för de soldater som åtalats för den uppmärksammade våldtäkten mot en palestinsk fånge. Ministern deltog senare själv i stormningarna. Säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir, som i sin roll som polisminister sett till att beväpna bosättarna, har också gett sig in i kulturarvet. Förra året lovade hans högerextrema parti Judisk makt att avsätta 400 miljoner kronor för att ”säkra judiskt kulturarv” på Västbanken.

Satsningen, som delvis verkar vara frukterna av den arkeologispecialiserade bosättargruppen Evighetens väktares lobbyarbete, har under vår och sommar godkänts av regeringen.

Arkeologi på Västbanken är både en militär angelägenhet och en ljusskygg affär. Den israeliska arkeologen Rafi Greenberg har en gång jämfört arkeologin på Västbanken med Mörkrets hjärta, författaren Joseph Conrads roman om kolonialismens hänsynslösa rovdrift i det sena 1800-talets Afrika. Här är det Civiladministrationen som styr, alltså den militära enhet som ligger under bosättarledaren och finansminstern Bezalel Smotrichs vingar. Här ligger ansvaret för utgrävningar hos en person med den militära titeln stabsofficer för arkeologiska avdelningen. Stabsofficeren har fria händer att utföra utgrävningar, konfiskera land och flytta objekt utan att någon vet vart allting tar vägen.

Stabsofficeraren, Hananya Hizmi, har arbetat för enheten i många år och hans fru arbetar på Israelmuseet i Jerusalem. När Israel drog tillbaka sina bosättningar från Gaza 2005 var den palestinska oron stor att israelerna skulle ta med sig värdefullt kulturarv. Hizmi, då vice stabsofficer, intervjuades av den konservativa israeliska tidningen Jerusalem Post och bekräftade skäl till oro, men underströk att det i så fall var för att skydda värdefullt arv från att förstöras eller stjälas. De palestinska farhågorna bottnar delvis i en händelse från 1974 då en stor mosaik från bysantinsk tid, som visar en harpspelande kung David, konfiskerades av israeliska myndigheter och placerades på Israelmuseet i Jerusalem. Mosaiken hade utgjort golvet i en byggnad som arkeologer först tolkat som kyrka, men som i och med de hebreiska bokstäverna i mosaiken omdefinierades till en antik synagoga.

Israelmuseet innefattar också Rockefellermuseet som öppnade 1938, då under namnet Palestinska antikvitetsmuseet och fick sitt nuvarande namn först efter Israels ockupation av östra Jerusalem 1967. Museets samlingar innehåller fynd från utgrävningar under det brittiska mandatet (1919–1948) då intresset för det heliga landet exploderade. I samband med namnbytet flyttades Dödahavsrullarna till Israelmuseet och den israeliska flaggan hissades över ingången.

Visst finns judisk historia i Palestina men här finns också bahaistisk, kristen och muslimsk historia.

Israelmuseet innehar också en samling som en gång tillhört den tidigare utriksministern Moshe Dayan – en ökänd israelisk politiker, militärledare och krigshjälte, känd för sin svarta ögonlapp och hyllad för sina framgångar under sexdagarskriget i juni 1967. Dayan var även intresserad av arkeologi, och efter kriget och den påföljande ockupationen genomförde han ett stort antal utgrävningar i Gaza och på Västbanken. Till sin hjälp hade han både militärens utrustning och personal.

Trots att det enligt internationell rätt är olagligt för en ockuperande makt att flytta arkeologiska fynd, donerades samlingen till Israelmuseet efter att först ha förvärvats av det amerikanska miljardärparet Laurence och Wilma Tisch. I samlingen finns bland annat ett offeraltare från Tell es-Safi, en palestinsk by nordöst om Hebron vars invånare fördrevs 1948 av israeliska styrkor. I dag är området israelisk nationalpark. Där har arkeologiska utgrävningar pågått sedan 1990-talet då man tror att platsen är densamma som staden Gath, hemort för den bibliska jätten Goliat.

Rockefellermuseet är en påfallande vacker vit kalkstensbyggnad. Huset är byggt på mark som tillhörde den berömda palestinska familjen al-Khalili och platsen kallades därför Karm al-Khalili, eller Khalilis fruktträdgård. Museet är för tillfället stängt och den israeliska antikvitetsmyndigheten, som haft sitt kontor här, har flyttat till andra lokaler i Jerusalem. Myndigheten anordnar bland annat regelbundna dig-ins, evenemang där allmänheten får delta i utgrävningar. Hackor, spadar och skrapor tillhandahålls av myndigheten. Kvaliteten på arbetet lämnas bäst okommenterad, men man kan konstatera att det är en ovanligt handgriplig metod att förankra kulturarvet i folkkroppen.

Just nu utreder en enhet inom Bezalel Smotrichs finansdepartement tänkbara vägar framåt för museet. Ett av alternativen är att föra över ansvaret för delar av verksamheten på just ovan nämnda Elad, samma bosättarorganisation som kontrollerar utgrävningarna i Silwan.

I januari listade den oberoende arkeologiorganisationen Emek Shaveh inte mindre än tre fall där kulturarv och arkeologiska utgrävningar använts för att annektera land eller radera palestinsk historia. Ett av fallen är en ny utpost som byggs mitt i den Unesco-skyddade byn Battir. Ett annat är militär närvaro i den palestinska byn Bani Na’im, där den bibliska karaktären Lot (som flyttade till Sodom och vars fru blev en saltstod) ska vara begravd. Det finns fler fall. Fenomenet att genom tingeltangel, kaféer, vandringsleder och annat turistmys gömma en politisk verklighet, är ett återkommande sätt att normalisera utplåningen av palestinsk historia.

Mazin Qumsiyeh är professor och föreståndare för Palestinas naturhistoriska museum och Palestinska institutet för biodiversitet och hållbarhet i Betlehem. Vi samtalar en eftermiddag i september. Han skräder inte orden.

– Visst finns judisk historia i Palestina men här finns också bahaistisk, kristen och muslimsk historia. Alla har lämnat spår efter sig. I stället för att låta arkeologin berätta om platsens rika förflutna, är det bara den judiska berättelser som får komma fram. Israels myndigheter skapar falska sagor med lögner och överdrifter.

Qumsiyeh säger att det finns flera exempel på fall där falska fynd har planterats på känsliga områden. Påståendet som dementeras så snart syftet med falsariet är uppnått.

För Mazin Qumsiyeh är mönstret glasklart:

– Låt oss tala klarspråk. Arkeologin är en mycket viktig del av myten om ett land utan folk, åt ett folk utan land. Det är en del av israelisk hasbara.

Hasbara är ett hebreiskt ord som saknar direkt översättning. Propaganda eller pr kommer närmast. Det handlar om att skapa trovärdiga förklaringar för handlingar utförda av den israeliska staten.

Utan kulturarv som minner om Gazas rika historia får de extrema bosättarna ett till synes tomt ark att bygga sina bosättningar på.

Möjligen ser staten kulturarvet som ett sätt att mjuka upp bilden av bosättare som fundamentalistiska råskinn. Klart är att den arkeologiska krigföringen accelererar. I mars i år, medan dödssiffran steg i Gazas helvete, anordnades för första gången en gemensam utgrävning i närheten av den palestinska ökenstaden Jeriko mellan den israeliska antikmyndigheten IAA och Civiladministrationens stabschef. IAA, som formellt inte verkar på den ockuperade Västbanken, bjöd in allmänheten på sin Facebooksida.

I skuggan av Israels krig mot Hizbollah i södra Libanon har de massiva bombningarna av Gaza hamnat i skymundan, alltmedan rykten om ”generalernas plan” på att tömma norra Gaza genom att blockera leveranser med medicin och mat pyr i ruinerna.

Utrikes • 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

I september i år analyserade Unesco kulturarvet i Gaza med hjälp av satellitbilder. Av de 120 platser man lyckades identifiera med särskilda arkeologiska, kulturella, religiösa eller konstnärliga värden var 69 skadade eller förstörda.

Utan kulturarv som minner om Gazas rika historia får de extrema bosättarna, som redan tältar vid gränsen, ett till synes tomt ark att bygga sina bosättningar på. I ljuset av det politiska arbetet med att skapa ett ensidigt judiskt arv i regionen får världen inte glömma att med ett förstört kulturarv återstår bara sagor, lögner och överdrifter.

Johanna Adolfsson

Kulturgeograf och forskare.