I en video som nyligen blev viral ber Dalai Lama under en offentlig ceremoni en sjuårig pojke att ge honom en kram, och sedan att ”suga min tunga”. Den omedelbara reaktionen från många i Väst var att fördöma Dalai Lama för att ha betett sig olämpligt, och många har spekulerat i huruvida han är senil, pedofil, eller bådadera. Andra har gjort en mer välvillig tolkning och påpekat att det är vanligt att sticka ut tungan i tibetansk kultur för att visa att ens tunga inte är mörk, vilket betyder ondska. Men att be någon suga på den har inget stöd i traditionen.
Faktum är att den korrekta tibetanska frasen är ”Che Ie sa”, vilket ungefär kan översättas till ”Ät min tunga”. Mor- och farföräldrar använder ofta uttrycket för att reta barnbarn, liksom för att säga: ”Jag har gett dig allt, det enda som återstår att göra för dig är att äta min tunga”. Det behöver knappast påpekas att denna betydelse gick förlorad i översättningen. Även om engelska är Dalai Lamas andra språk, behärskar han det inte som modersmål.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Att någonting är en del av en tradition betyder visserligen inte nödvändigtvis att det inte bör granskas eller kritiseras. Könsstympning för att avlägsna flickors klitoris är också en del av gammal tibetansk tradition, men vi skulle inte försvara det i dag. Och till och med seden att sticka ut tungan har genomgått en märklig utveckling under det senaste halvseklet. Som Wang Lixiong och Tsering Shakya skriver i boken The Struggle for Tibet:
”Om en gammal godsägare under kulturrevolutionen stötte på frigivna livegna på vägen var det vanligt att han gick åt sidan, drog ned ärmen över axeln, bugade och stack ut tungan – en hövlighet som de lägre klasserna brukade visa sina överordnade – och han vågade bara fortsätta sin färd efter att de tidigare livegna hade passerat. Nu [efter Deng Xiaopings reformer] har situationen vridits tillbaka: de tidigare livegna går åt sidan på vägen, bugar och sticker ut sina tungor inför sina gamla härskare. Detta har varit en subtil process som skett helt frivilligt, utan att påtvingas eller förklaras av någon.”
Att sticka ut tungan betyder i detta sammanhang självförnedring, inte kärleksfull omsorg. Efter Dengs ”reformer” förstod tidigare livegna att de återigen befann sig längst ned i den sociala hierarkin. Ännu intressantare är det faktum att samma ritual överlevde sådana våldsamma sociala förändringar.
För att återgå till Dalai Lama är det troligt – och i allra högsta grad möjligt – att de kinesiska myndigheterna har orkestrerat och möjliggjort spridningen av ett klipp som skulle kunna besudla den figur som tydligast förkroppsligar det tibetanska motståndet mot kinesisk dominans.
Varför kan njutning, i vissa sammanhang, bara nås genom smärta?
I vilket fall har vi alla nu fått se Dalai Lama som vår ”granne” i ordets lacanianska bemärkelse: en Annan som inte kan reduceras till någon som vi, vars annanhet representerar en ogenomtränglig avgrund. Västerländska kommentatorers extremt sexualiserade tolkning av hans beteende avspeglar den oöverbryggbara klyfta som råder i interkulturell förståelse.
Men liknande fall av ogenomtränglig annanhet är lätta att finna i den västerländska kulturen.
För flera år sedan, när jag läste om hur nazisterna torterade fångar, fick jag traumatiskt nog veta att de till och med använde sig av industriella metoder för att krossa fångars testiklar, för att åsamka obeskrivlig smärta.
Trots det stötte jag nyligen på samma produkt i en reklam på nätet:
”Välj ditt njutningsgift… PUNGKROSSARE I ROSTFRITT STÅL, TORTYRREDSKAP: ROSTFRI PUNGKLÄMMA, TORTYRLEKSAK: BRUTAL KUKSKRUV, HÅRD ROSTFRI PUNGTORTYR… Så om du ligger i sängen med din partner, melankolisk och trött på livet, är tiden kommen. Din slavs pungkulor är mogna att krossas! Det är ögonblicket du har väntat på – att hitta rätt redskap för att misshandla hans kulor!”
Låt säga att jag går förbi ett rum där två män njuter av denna uppfinning. När en av dem stönar och gråter av smärta skulle jag förmodligen misstolka vad som pågår. Borde jag knacka på dörren och, med risk för att framstå som en idiot, artigt fråga: ”Sker detta verkligen med samtycke?” Om jag bara hade fortsatt gå finns ju risken att jag skulle ha ignorerat ett fall av tortyr.
Eller föreställ er ett scenario där en man gör något liknande på en kvinna – han torterar henne med samtycke. I vår tid av politisk korrekthet skulle många automatiskt utgå ifrån att det rörde sig om tvång, eller så skulle de dra slutsatsen att kvinnan har internaliserat manligt förtryck och börjat identifiera sig med fienden.
Det är omöjligt att beskriva denna situation utan tvetydighet, osäkerhet eller förvirring, eftersom det faktiskt finns män och kvinnor som genuint njuter av ett visst mått av tortyr, särskilt om det utförs som om det skedde utan samtycke. I dessa sadomasochistiska ritualer är bestraffningen ett uttryck för ett underliggande begär som motiverar det.
I en kultur där våldtäkt bestraffas med piskrapp kan en man be sin granne att piska honom hårt – inte som något slags botgöring, utan för att han hyser ett starkt begär att våldta en kvinna.
På ett sätt kan utvecklingen från nazistiska pungkrossare till den erotiska varianten som används i sadomasochistiska lekar ses som ett uttryck för historiens framsteg. Men det sker parallellt med det ”framsteg” som får vissa att rensa ut innehåll i klassiska konstverk som kan såra eller uppröra någon.
Kvar har vi en kultur i vilken det är okej att hänge sig åt konsensuellt obehag ifråga om kroppslig njutning, men inte ifråga om ord och idéer. Det ironiska är så klart att ansträngningarna att förbjuda eller beivra vissa ord och idéer bara kommer att göra dem starkare och mer attraktiva i form av hemliga, profana begär. Det faktum att ett överjag har hyst dem förser dem med en typ av njutning – och njutningssökare – som de annars inte skulle ha haft.
Varför tycks ökad tolerans medföra ökad impotens och sårbarhet? Och varför kan njutning, i vissa sammanhang, bara nås genom smärta? I motsats till vad Freuds kritiker länge har hävdat har psykoanalysens betydelse för vårt samhälle bara börjat, för det är den enda teorin som kan synliggöra den stora, osammanhängande röra som vi kallar ”sexualitet”.
Översättning: Jonas Elvander.
