Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO, publicerade nyligen en rapport om vad det är att vara ung och svart i Sverige. Det är första gången en sådan studie görs i Sverige. Studien byggs upp av intervjuer med ungdomar om deras upplevelser av rasism och diskriminering i mötet med skolan, rättssamhället, arbetslivet, sjukvården och krogen.
Rapporten öppnar upp med en skymmande skog av akademisk jargong, ett störande moment som läsaren dock snabbt kommer igenom. Efter inledningen ljusnar det. Texten börjar kommunicera med målgrupper utanför den akademiska världen. Till exempel journalister, lärare, tjänstemän och beslutsfattare som behöver använda sig av studien för att få en bild av den specifika rasism som drabbar svarta i Sverige. Styrkan med texten är de ungas personliga berättelser om rasism och diskriminering samt deras motståndsstrategier för att handskas med rasism i vardagen.
Vad innebär det att som ung bära på den kusliga känslan – som en intervjuad beskrev det – att sannolikt även i framtiden komma att bli behandlad rasistiskt? Vad betyder det att leva med den insikten om framtiden? Hur påverkar det ens drömmar, identitet, och livsval? Hur präglar det ens förutsättningar och villkor i samhället? Anpassar man sig? (Så har det alltid varit, lika bra att lära sig leva med det.) Eller gör man motstånd? (Jag tänker aldrig finna mig i det här, rasismen är ett fängelsesystem.)
Forskarna bakom rapporten hävdar att det finns en etnisk hierarki i Sverige. Asiater och afrikaner befinner sig lägst på värdeskalan. Det är en rangordning som är levande och påtaglig för människor med asiatisk och afrikansk bakgrund. Vid sidan av klassamhället och patriarkala strukturer finns det en maktordning som bygger på etnisk ojämlikhet.
Idag viftas upplevelserna av rasism lättvindigt undan. Som om det fanns en rädsla för konsekvenserna av ett erkännande. Men var inte rädda. Lyssna istället. Ge plats åt de här ungdomarnas berättelser och erfarenheter.