Författaren Tariq Ali berättade en gång om en föreläsning i Pakistan nyligen, då några unga muslimer kommit fram till honom och frågat: ”Varför tycker du så illa om oss, vi är de enda som motsätter oss kriget här?” Tariq Ali hade hållit en av sina föreläsningar mot USA:s krig, utifrån en sekulär vänsterståndpunkt. Någon sådan, menade ungdomarna, fanns inte i Pakistan. De själva var krigsmotståndarna i landet. Historien kom upp i ett samtal om vad som händer när vänstern sviker. För om att ge upp krigsmotståndet inte är att tänka på och det inte finns en sekulär vänster som motsätter sig kriget – vart ska då en ung muslim vända sig?
Det är inget svek, kan någon hävda, att driva linjen att irakierna inte ensamma klarar av att bestämma över sitt land, att FN borde ta över, och därmed bli en ockupationsmakt, och att vilja skicka svenska trupper dit. Det är sant. Det är i sig inget svek när en vänsterledare driver en sådan linje. Men det uppfattas som ett svek, när linjen inte är förankrad. För Irak är ett ockuperat land, och blir det inte mindre under FN-flagg med svenska trupper. Irak är ett ockuperat land där motståndet stegvis ökar och är jämförelsevis framgångsrikt. Irak är ett ockuperat land som inte står på randen till ett inbördeskrig. Det bevisas ju dagligen av att olika muslimska grupper samarbetar mot ockupationsmakten. Naomi Klein berättar efter en resa till Bagdad (www.nologo.org) om en irakisk intifada.
Ockupationsmakten, som nu tydligen ändå ska behålla all väsentlig makt efter 30 juni har inte ens fått irakierna övertygade om sin befrielse.
Undrar just om de fattiga barnen i Sadr city skulle bli gladare av att svenska soldater ockuperade deras lekplatser?
Irak är idag ett praktexempel på vad som händer i ett land som är ockuperat. Och dit vill vänsterpartiets partiledare skicka svenska trupper. Vad är syftet? För konsekvensen skulle bli ytterligare död utöver de nordamerikanska arbetarklasskillar som dödas nu, och ”svensk hjälp” till en nykolonial ockupation som ömsom dödar ömsom privatiserar. Vad är syftet? Att bli accepterad av etablissemanget? Samma fråga ställer jag mig när vänsterpartiets ledamot i utrikesutskottet ställer en obegripligt ointressant lismande fråga till ministern om Kuba, och när Ordfront Magasin rensar tidningen på en linje i en fråga som splittrade vänstern för många år sedan – Natos bomber över Bosnien – och därtill avskedar oliktänkare. Vad är syftet? Ministerposter, fler läsare, beröm från utrikesministern, en fin recension av Zaremba? Det är saker som många önskar sig, så det kanske inte heller är svek.
Sedan finns dock andra, som önskar sig andra saker. Som ett fritt och demokratiskt Irak, en offensiv utrikes-politik och ett vänstermagasin som inte duckar.
