#MeToo öppnade våra ögon. De vittnesmål som publicerats under hashtagen fick oss att inse att det sexuella våldet är mitt ibland oss, att ingen plats i samhället är fredad. Att älskade infödda fäder och söner deltar i det manliga våldsmonopolet.
Klipp till: 45% av svenska män tycker att #MeToo är överdrivet. 30% av svenska kvinnor.
En manifestation i Malmö för solidaritet med offret i Fittja-våldtäkten, besöks av politiskt bruna som vill göra poäng av händelsen för sin sak.

Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson gör ett utspel om att vi måste skola nyanlända i svenska värderingar, där jämställdhet sägs vara en av de värderingar på vilka det svenska samhället vilar.
I SVT:s Opinion Live följs en debatt om Fittjadomens misslyckande av ett samtal mellan åtta ögon, där man är rörande överens om svenska värderingars förträfflighet. Självklart ska nyanlända anpassa sig till dem.

Män får våldta. Det är en svensk värdering, om man med värderingar menar värden satt i verket

#MeToo bär på vittnesmål om strukturer. Patriarkala strukturer, inhemska, som gör talet om värderingskonflikter i nationalchauvinistiskt namn milt uttryckt förljuget. Det sexuella våldets problem är rotat i själva vårt samhälles fundament. Män får våldta. Det är en svensk värdering, om man med värderingar menar värden satt i verket. Annars får vi kalla det något annat; lösa fantasiideal?

Det är en gammal sanning att den svenska nationalismen är en ”antinationalistisk” nationalism, en stolthet över den egna icke-stoltheten. Kanske håller det på att förändras. I takt med att det politiska samtalet glider åt höger, så öppnas det upp för att det självgoda som har puttrat på insidan kommer upp till ytan. Låt oss bemöta det. Vittnesmålen från #MeToo är ett utmärkt motgift till den nationalistiska masspsykos som hela tiden tycks hota med sitt fullständiga övertagande. #MeToo splittrar det svenska Vi:et, och det är nödvändigt.