En god vän till mig arbetade som högstadieläraren på åttiotalet. Då fanns ännu pengar till teaterbesök för eleverna, och ofta handlade det om socialrealistiska pjäser. En gång efter ännu en pjäs där en bakfull mamma stapplat runt i nattlinne och spytt sa en av eleverna: ”Kan vi aldrig få se något annat?”
Min goda vän visste att just den flickan levde med två blandmissbrukande föräldrar. Vi behöver inte bara igenkänning, vi behöver andra världar, andra tankesätt, just för att i det helt annorlunda bli varse det allmänmänskliga och oss själva.
Min goda vän läraren lyckades driva igenom att nästa pjäs blev Shakespeare.
Jag är inte emot socialrealism, tvärtom. Jag är inte emot litteratur som vänder sig till lesbiska eller muslimer eller samer. Men jag tror på inlevelsens möjlighet. Gunnar Ekelöf skriver: ”Det som är botten i dig är botten i andra”.
Baptisterna var de första som tog strid för individens rätt att välja tro och livsstil. På femtonhundratalet blev de dödade. I artonhundratalets Sverige blev det fängelse på vatten och bröd. Så småningom, efter 1850, fick vi en viss religionsfrihet. Full religionsfrihet fick Sverige först 1951. Du läste inte fel, nittonhundrafemtioett.
Länge härskade en massiv ”identitetspolitik”, där en svensk var en god lutheran.
Den tidiga arbetarrörelsen kämpade för att tillgodogöra sig den borgerliga kulturen. Just ur detta växte den unika svenska arbetarlitteraturen fram.
Det är mycket fokus nu på klass, kön, etnicitet och sexuell läggning. Så länge det handlar om att alla ska få bli synliga och komma till tals är det viktigt och nödvändigt. Många grupper, alltifrån tornedalingar till hbtq-personer har en tung historia av osynliggörande.
Vi som har hjärtat till vänster tycker nog oftast också att det är viktigt att slå hål på den liberala myten att alla skulle ha samma möjligheter. Men det finns risker med ”identitetspolitiken”. Delar av vänstern kan glida in i samma fålla som de som kritiserar den västerländska individualismen från höger. Biologi och härkomst betyder allt, tillgång till kultur och egna livsval allt mindre.
Vi behöver ställa de svåra frågorna om gruppens och individens rättigheter och möjligheter. Vad menar vi med mångkultur? Accepterar vi något annat än västerländsk individualism – och bör vi göra det? Eller för att vara konkret: Hur ställer vi oss till religiösa friskolor, resonemangsäktenskap, niqab … Ingen fråga är okomplicerad och de går att se från olika håll.
Men samtalet om gruppen och individen får inte tystna utan måste fördjupas.
För vi är alla människor, det är den underbara utmaningen.
