Irene Wennemo, utredningschef på LO, säger sig inte själv vara någon genomgående expert på de små detaljerna i frågan, men att genomgripande förändring har skett i personbeskattningen de senaste tjugo åren kan hon utan tvivel bekräfta.
Det hela tog sin början i ”århundradets skattereform”, som kom till stånd efter en överenskommelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet kring årsskiftet 1989/90. I och med denna överenskommelse gick inkomstskatten ner till max 50 procent. Inkomstskatten hade tidigare kunnat nå upp till 80 procent, men det var slut med det nu. Detta innebar en klart minskad progressivitet i det svenska skattesystemet. Tanken med ”ju högre inkomst, desto högre skattesats” förlorade väsentligt i betydelse.

Nästa steg kom under den borgerliga regeringens tid. Borgarna tog bort en rad skatter, vilka till viss del var meningen att åter höjas när socialdemokraterna återvunnit regeringsmakten 1994. Resultatet var emellertid än mer minskad progressivitet i skatten. Till att börja med infördes den så kallade ”värn-skatten”. Den innebar att statsskatten höjdes från 20 till 25 procent. Därtill förändrades systemet med egenavgifter till sjukförsäkringar. Här sattes ett tak vid cirka 20 000 kronors inkomst. Alla som tjänade mer än så betalade lika många kronor i skatt. Detta var ytterligare en negativ förändring för progressiviteten.
Under senaste mandatperioden har ytterligare förändringar genomförts.
Den 3 april i våras togs egenavgifterna bort, vilket kan ses som ett led i ett återställande av progressiviteten.
Dessutom har man återställt värnskatten till 20 procent för alla utom dem med högst inkomst. För dem med en inkomst på 30 000 eller mer i månaden ligger värnskatten kvar på 25 procent.
– Man kan säga att progressiviteten sjönk, och har sjunkit igen för att på sistone stiga en smula, menar Wennemo.

Irene Wennemo är dock noga med att påpeka att skatterna på kapital och förmögenhet ändrats till fördel för dem med hög inkomst, och att detta inneburit att klyftorna ökat, trots de steg mot återställande av progressiviteten som visats upp på senare år.
Därtill är inte progressiviteten uppe på samma nivåer som innan ”århundradets skattereform”.
– Skillnaden mot då är inte jättedramatisk ifall man betraktar inkomstgrupperna upp till 30 000 kronor. Där funkar progressiviteten fortfarande rätt bra. Men kommer man till högre löner, då är progressiviteten satt ur spel.

Detta kan man betrakta som positivt. I alla fall om man heter Henrik Olsson, och är nationalekonom på Skattebetalarnas förening.
– Jag har svårt att se värdet i ett progressivt skattesystem. Med ett sådant blir det attraktivt att jobba på marginalen, anser Henrik Olsson.
Med detta menar Henrik Olsson att människor inte vill jobba mer, när en högre inkomst innebär högre andel skatt.
– Det ska finnas incitament till att jobba. Det ska vara lika lönsamt oavsett inkomst.

Stefan de Vylder, nationalekonom, menar att vad som hänt med det svenska skattesystemet ingalunda är någon utpräglad svensk företeelse. Sverige följer helt enkelt med i de trender som är gällande internationellt.
– Det hela har samband med globaliseringen. I land efter land blir skattesystemet alltmer orättvist, och det talas om att skatterna på kapital, förmögenhet och företag måste sänkas, för ”annars sticker företagen, och dom rika placerar sina pengar utomlands”, menar Stefan de Vylder.

de Vylder tycker att skattesystemet på senare år varit på väg åt fel håll, men han är noga med att understryka att han inte alls är någon anhängare av det system som gällde innan ”århundradets skattereform”.
– Någon kallade det gamla systemet ”perverst”, och det håller jag med om. Skattesystemet var fullt med luckor och kryphål. Det lönade sig att fixa och trixa, och det var orättvist till de välbärgades fördel. Ett bisarrt system, anser de Vylder.