Framtiden för det svenska utvecklingsbiståndet är minst sagt osäker. Det fanns en tid när liberaler och kristdemokrater kritiserade svensk biståndspolitik för att vara för defensiv och i stället propagerade för höjda anslag. På den tiden identifierades delar av socialdemokratin, i synnerhet finansminister Gunnar Sträng, som den främsta bromsklossen för en mer ambitiös biståndspolitik. Detta visade historikerna Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén i sin stora studie av svensk biståndspolitik före 1975, En svindlande uppgift (2021).
Till slut blev Sverige ändå en av de internationellt ledande biståndsgivarna, både i absoluta termer och än mer så om man räknar per capita. Under kalla kriget sågs en aktiv utrikespolitik som en nödvändig del av svensk säkerhetspolitik. För det första låg det i ett litet lands intresse att verka för fredlig utveckling och erbjuda ett alternativ till västmakternas eller Sovjetunionens påstötningar, som ofta åtföljdes av vapenskrammel. För det andra såg regeringen möjligheter att stärka de bilaterala relationerna med länder som Sverige annars inte skulle ha haft mycket utbyte med. Världen vidgades. För det tredje gav den aktiva biståndspolitiken Sverige internationell goodwill i överflöd, och bidrog faktiskt även till att legitimera alliansfriheten i östs och västs ögon.
I stället för att ikläda sig rollen som humanitär stormakt tycks den nya regeringen helst av allt vilja agera som antihumanitär småstat.
I dag är läget ett annat. Genom medlemskap i EU och snart Nato (eventuellt så småningom om Erdogan och Orbán samtycker), så har Sverige befäst en ny utrikes- och säkerhetspolitisk linje. I stället för att ikläda sig rollen som humanitär stormakt tycks den nya regeringen helst av allt vilja agera som antihumanitär småstat. I stället för att verka för att stärka Sveriges anseende internationellt tycks strategin, åtminstone från de populistiska delarna av regeringsunderlaget, vara att utmåla Sverige som så eländigt att ingen ska vilja resa hit frivilligt. Dessvärre är detta en strategi som kan bli mycket kostsam i längden.
Men som vanligt är en annan värld möjlig. När Norge som första land i Skandinavien sjösatte en statlig biståndspolitik i slutet av 1950-talet var det delvis som kompensation för Natomedlemskapet. Norges anslutning till försvarsalliansen hade inte varit någon självklarhet, och i synnerhet var delar av vänstern skeptisk till att så tydligt närma sig en USA-ledd allians. En aktiv och oberoende biståndspolitik blev då ett sätt för den norska regeringen att blidka opinionen på hemmaplan och samtidigt försöka få till stånd en mer självständig utrikespolitik.
För några år sedan talade Sverigedemokraterna gärna om att det vore mer kostnadseffektivt att hjälpa människor i sina hemländer än att ta emot flyktingar. Men trots att möjligheterna att söka asyl i Sverige ständigt försvåras har regeringen ändå valt att skära rejält i biståndsbudgeten. Inte sällan framställs slöseri och korruption som skäl för nerdragningarna, men just därför är det obegripligt att regeringens senaste drag är att strypa Vetenskapsrådets finansiering av utvecklingsforskning. Det är ju just sådan kunskap som kan bidra till att öka biståndets effektivitet i framtiden.
