Patrik Blomberg Books långfilmsdebut Düsseldorf, Skåne använder sig av ett tacksamt grepp för att berätta om hur Fredrik (spelad av Erik Svedberg-Zelma) tar sig genom och ur sina sena tonår i en svensk håla 1986. Han är syntare, han är med i ett band. Han gör musik på vinden och spelar in den på kassetter, liksom han på egen hand spelar in sina svar på de intervjufrågor han ännu inte har fått. Men han hoppas.

Musiken ska också göra att någon ser honom och frågar honom om vad han vill. Liksom många före och efter honom vill Fredrik genom subkulturen utföra det underbara reptricket, där det självvalda utanförskapet lyfter honom ur det påtvingade utanförskap han känner i sin familj. Syntmusiken och såren i själen ska göra honom vuxen.

Helt ensam är han inte: bandet och någon sorts större gäng finns i bakgrunden. Det finns en tjej också, Nina (Rebecca Plymholt). Hon är snygg, inflyttad från Stockholm. Villan hon bor i är större och finare, båda föräldrarna är på plats, och de har en merca. Nina har fotoskolan som mål.

Men får inte Rebecca Plymholt hålla kameran framför ansiktet lite för ofta, och liksom knäppa hela tiden? Filmrullarna var ju rätt dyra, tänker jag inom mig, och minns materialiteten i det. Ninas fotograferande blir dock inte endast en pose, hon vill också något med livet och sitt eget vuxenblivande. Och bilderna hon fångar med kameran, vare sig det är en övergiven tågvagn, ett öde hus eller en ung killes bleka överkropp och svarta lugg – de är helt trovärdiga.

Relationsskildringen är fin, och det är vilsamt att det är det lilla samhället som är spelplatsen. Samma cykelväg körs fram och tillbaka. Det är också konventionellt. Pojken från arbetarklassen blir rädd för att bli lämnad, säger elaka saker till flickan ur medelklassen, och ångrar sig. De gör slut, men ett annat drama – det är inte bara Fredrik som mår dåligt i Düsseldorf, Skåne – för dem samman igen. Kanske får deras ungdomliga narcissism en liten törn av sådant som rör sig i och drabbar andra.

Anna Blomberg är bra i rollen som Fredriks avtrubbade, småalkade mamma, men trots det får inte föräldragenerationen särskilt mycket konturer. Och världen utanför det lilla samhället är nästan helt osynlig. Detta framstår som rätt obegripligt för mig, som 1986 inte längre mest tänkte på mig själv som punkare, men fortfarande tyckte att synt var störigt, etablerat – och höger. Det kan jag mycket väl ha haft fel i, men hur som helst: subkulturer behöver något mer än föräldrar att avteckna sig mot. Någon borde väl ändå ha jagat dem, skrikit efter dem? Om inte annat världen själv. Balsam Hellströms film om Imperiet, Ett hjärta är alltid rött, rör sig i exakt samma tid. Den får bli ett slags bredvidläsning om tidsstämningarna och det politiska bruset.

Är Düsseldorf, Skåne den första svenska filmen som handlar om synt? Kanske det. Det kan synten i så fall vara värd. Men man ser liksom inget särskilt med just den subkulturen i filmen. Den blir tecknet på utanförskap, men berättar väldigt lite om gemenskap.