Okategoriserade 16 maj, 2012

Syrien kan slitas sönder

– Vad Syrien behöver är en nationell enhetsregering som under ett år förbereder landet för ett mer demokratisk styre, säger Adb al-Aziz al-Khayr talesman för oppositionen Nationella koordinationskommittén till Flamman, på plats i Syriens huvudstad Damaskus.

Vi möter honom på ett kontor i Damaskus i början av maj. Våren har intagit staden och livet i områdena vi besöker pågår som vanligt. Valkampanjen inför parlamentsvalet är i full gång och överallt syns porträtt på kandidaterna och valbanderoller. De flesta vi möter uttrycker trots den lugna stämningen en oro över att Syrien ska slitas sönder av etniska och sociala spänningar. Alla är trötta på den nuvarande situationen och mer eller mindre kritiska mot president Bashar al-Assads regering, men ingen vill ha utländsk inblandning i landets konflikt. En sådan kan i värsta fall leda till att staten i Syrien kollapsar, varnar Adb al-Aziz al-Khayr som tar avstånd från allt väpnat motstånd för tillfället.
– Regimen är alltför stark. Den går inte att besegra militärt. Om staten i Syrien kollapsar har USA och övriga västländer skapat ett monster som de inte kommer att kunna kontrollera, varnar han.

På Costa Coffee Lounge som är en del av det luxuösa hotellkomplexet Four Seasons i centrala Damaskus sitter unga kvinnor och skrattar och röker vattenpipa. Där träffar vi Omar Abdjulaziz Hallaj som helst inte vill vara med på bild. Han leder Syria Trust for Development, en paraplyorganisation för syriska enskilda organisationer. Den instiftades av presidentens fru Asma Al-Assad 2007. Det var hon som lockade hem den USA-utbildade arkitekten Omar från ett välbetalt jobb som stadsutvecklare i  Yemen. Han är utbildad arkitekt i USA. Den vältalige Omar berättar raskt och vant om trustens verksamhet. Det handlar om att få den syriska befolkningen mer ”businessminded”. Trustens organisationer sysslar med allt från mikrolån och entreprenörsutbildning av unga människor till kurser för lokaladministratörer om vad det civila samhället är och hur myndigheter kan och får samarbeta med civilsamhället. Demokratiutveckling brukar sådant kallas i svensk biståndsdebatt. Ändå har bidragen från EU till trusten börjat sina. Kanske för att den till viss del associeras med Asma, tror han.
– Regeringarna inom EU är rädda för den inhemska opinionen och vågar inte stödja oss längre eftersom det kan ses som ett stöd för regeringen i Syrien, säger han.
Han har inte mycket till övers för det styrande Bathpartiet och framför allt inte för den del av partiet som fortfarande kanske kan kallas socialistisk. Ekonomin mår bäst när näringsliv, civilsamhälle och staten samarbetar utan att någon part dominerar, anser han.

När det gäller konflikten i hemlandet avfärdar han de vanliga västerländska narrativen om att den handlar om en diktator som slaktar sin befolkning.
– Våra medlemmar tillhör båda sidor i konflikten men våra medlemsorganisationer får inte ta ställning för den ena eller andra sidan, säger han.
Ändå har hans organisationer drabbats hårt på lokal nivå. Kopplingen till Asma al-Assad räcker för att delar av oppositionen ska attackera trustens medlemmar. Försöken att stå neutral ses å andra sidan av många regeringsanhängare som ett stöd åt oppositionen.
– Vi är de som kläms emellan två läger, säger han.
– Sådan är situationen för kanske 80 procent av Syriens befolkning, inflikar Rami Khalil universitetslärare och nationell samordnare i Syrien för Rehabilitation International, en internationell enskild organisation med högkvarter i New York.
De båda är överens om att det finns extremister på sidor i den syriska konflikten och att våldet i samhället har eskalerat och nu nått en mycket farlig nivå där våldet nästan är självgående. Väpnade delar av oppositionen som siktar på soldater när dessa börja skjuta i luften för att skingra demonstranter. När soldaterna besvarar elden leder det ofta till många dödsoffer bland civila som kommer emellan. Och ännu fler oskyldiga dödsoffer när armén senare attackerar vad de anser är tillhåll för terrorister eller väpnade oppositionselement. Syrien är ett intrikat nät sammanvävt av etniska, religiösa, klanmässiga och sociala spänningar till ett kompakt tyg där alla trådar överlappar varandra och där det varken finns början eller slut. Lägg därtill en påtaglig konflikt mellan stad och landsbygd och du kan börja ana komplexiteten i den syriska konflikten, menar både Omar och Rami.
– På några, inte många, ställen i Syrien råder det redan inbördeskrig, säger Omar och berättar om klankonflikter där ungdomarna gör uppror mot de äldre och klanens förstenade föreställningar.
– Det finns många sådana konflikter i Syrien, fortsätter han, och i de fall de klanäldsta står på regeringens sida stödjer ungdomarna oppositionen. I andra klanstrider är positionerna de omvända”.

Han misstror regeringens intentioner med den nationella dialog den säger sig eftersträva och är lika skeptisk mot oppositionen.
– Oppositionen saknar en politisk handlingsplan och ett ekonomiskt program. Dessutom kan man inte tala om en opposition. Det finns åtminstone fem stora oppositionsgrupper som inte bara slåss mot regeringssidan utan också inbördes. Oppositionen måste börja med att enas, slår Omar fast.
Trots sina pessimistiska utsagor tror han på den fredsplan som lagts fram av Kofi Annan.
– Men Syrien behöver också en Marshallplan. Det fungerar inte med bara piskan, det behövs en morot också, säger han och uttrycker plötsligt hur orättvist landet behandlas.
– Titta på Tyskland. Det tog minst tio år innan öst integrerades i väst trots Västtysklands enorma resurser. Av Syrien kräver man att landet efter 40 år av auktoritärt styre nästan ska förändras över en natt.
När vi lämnar Costa Coffee faller ett stilla eftermiddagsregn som rensar Damaskusluften. Ett fint sandstoft lägger sig på kläder, bord, bilar och vattenpiporna som kvinnorna lämnat kvar. Bortom helgfriden i Damaskus pågår alltså någonstans ute i landet enligt Omar ett inbördeskrig.

När vi kommer tillbaka till hotellet sitter Bassam al-Quad och väntar på oss. Han företräder ett nätverk som arbetar mot hedersrelaterat våld mot kvinnor i Syrien. Men han är också medlem av ett litet kommunistparti som brukar kallas Kommunistiska arbetarpartiet. Han berättar om den misstänksamhet som myndigheterna har mot hans nätverk. För några år sedan vägrades han och några andra företrädare utrikestillstånd när de skulle delta i en internationell konferens mot hedersrelaterat våld i Sverige.
– Man var rädd för att vi skulle konspirera med den syriska opposition som finns i Sverige”, säger Bassam halvt på allvar.
Han har heller inte mycket till övers för oppositionen. Om den tog över skulle snart extrema salafister och Wahabister komma till makten, fruktar han, och det skulle knappast innebära ett framsteg för de frågor om hedersrelaterat våld som han nu arbetar med. När vi invänder att dessa grupper för närvarande inte utgör någon stor del av den nuvarande oppositionen håller han med men tillägger:
– Men för några år sedan fanns det nästan inga extrema företrädare för dessa grupper i Syrien. Nu finns det hundratusentals.
Han kan inte stödja den opposition som nu finns i Syrien eftersom han tror att extremt reaktionära grupper snabbt skulle tillskansa sig makten om den skulle segra.
– De skulle stänga alla sekulära skolor och bara tillåta religiös undervisning och återinföra niqab, säger han.

Berättelserna i dagens Syrien skiljer sig åt. Nadja och hennes man Yasin, som bara vill uppge sina förnamn, har flytt från det krigsdrabbade Homs. De berättar om arméns övergrepp mot befolkningen i Homs och är övertygade om att det var soldater som plundrade deras hem. Ghanim låg gömd bland ruinerna i stadsdelen al-Qusur i samma stad när striderna var som värst i
början av april. Han menar att det var beväpnade grupper som använde sig av stadsdelens civila befolkning som mänskliga sköldar som gjorde att många människor dödades. Han berättar också att hans fru till slut ringde en av motståndsmännen, som familjen kände, och bad honom rädda hennes man. Så skedde också och några ungdomar som han kände igen som grannarnas barn skjutsade sedan Ghanim över till de delar som kontrollerades av armén. Därifrån kunde han ta sig till Damaskus och förenas med familjen. Grannens barn visade glatt upp sina vapen och nya identitetskort som sade att de nu tillhörde den Fria syriska armén.

Munir al-Hamish är professor i ekonomi vid universitet i Damaskus och har skrivit många böcker om syrisk ekonomi. Han har Gunnar Myrdal som andlig guru och en bok till försvar av Stalin på skrivbordet när vi träffar honom. Han förutsåg tidigt att den ekonomiska politiken i Syrien skulle leda till stora sociala spänningar.
– På 1970- och 1980-talen, när landet skulle moderniseras, strömmade det in pengar från Världsbanken och Gulfstaterna. En allians uppstod mellan en entreprenörklass och den politiska eliten och oliktänkande rensades ut, förklarar han.
Sovjetunionens fall förvärrade situationen för Syrien. Under 1990-talet ökade pressen på Syrien för att landets integrering i den globala ekonomin skulle påskyndas. När Bashar al-Assad tillträdde 2000 hade globaliseringen medfört att småindustrin i Syrien till stora delar slagits ut. Det blev grunden för ett socialt missnöje mot regeringen och den liberala politiken. Ändå fortsatte Bashar al-Assad med liberaliseringar och fick mycket beröm av Världsbanken och Väst. Så sent som 2009 förklarade Världsbanken att den var nöjd med politiken men att momsen och bränslepriserna måste höjas, vilket också skedde. När protesterna startade förra året handlade det därför framför allt om krav på arbete och bröd. Säkerhetstjänstens brutala bemötande av protesterna och religiösa extremister som tog över har lett fram till dagens situation, menar Munir al-Hamish som också anser att presidenten får ta på sig en del av skulden.
– Han litade på kapitalisterna. Det ska man aldrig göra, säger Munir al-Hamish.
Innan vi lämnar honom säger han att sanktioner mot Syrien inte kan lösa situationen, bara förvärra den.
– Det stämmer inte att det bara är eliten som drabbas. Det är folket som drabbas. Sanktionerna spär på den sociala oron och skapar grogrund för en smuggel- och spekulationsekonomi som ytterligare förvärrar läget i landet.
På hotellet får vi reda på att en bilbomb har exploderat bara några kvarter bort. Vi har inte sett eller hört något.
– Det var bara en liten bomb, säger någon.

Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.