Med sin podd “Kulturmännen” vill Sveriges Museer ge branschen sexigare image.
Nyheten om den nya podden Kulturmännen träffar mig med avsedd effekt – som en trigger. Men det stöddiga namnet visar sig vara organisationen Sveriges Museers tidsmedvetna poddsatsning. Männen i fråga är Andreas Rydell, journalist och författare till populärvetenskapliga böcker i spännande ämnen som konstplundring och historia utifrån ett marxistiskt perspektiv samt Gunnar Ardelius, som skriver självutforskande romaner där jag inte är målgrupp. Men som gammal kulturstjänsteperson engageras jag desto mer av hans ordförandeskap för museernas branschorganisation. Hyfsat mitt i prick, således, även om paketeringen är behagsjuk för min smak.
Första avsnittet utlovar samtal om kultur och politik ”och allt där emellan”, men första halvtimmen handlar enbart om hur det är att ta kritik. I synnerhet Ardelius egna upplevelser, vilka redan är bekanta för den som läser kultursidor. Det är en bekännelse i självplågeri, hämndfantasier och välkända beskrivningar av kritikern som medelmåttig pamp.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag kan förstå våndan att exponeras för omdömen i dagens magnifierade offentlighet, där elakheter sprids med ett hjärtslags hastighet trots att det likt förbannat är precis lika svårt att skriva en bra bok som under hästdroskornas och Balzacs tid. Men ärligt talat är det svårt att tycka synd om dem, och ämnet känns smalt för en podd om kulturpolitik. Med ett Nationalmuseum som kanske behöver stänga, ett mästerverk av Rembrandt som av ekonomiska skäl står i begrepp att säljas utomlands, ett Medeltidsmuseum som slår igen på obestämd framtid, slakt av skolbibliotek och ett dominerande regeringsstödjande parti som inte gör hemlighet av att hata den fria konsten, kan man utan överdrift påstå att det finns gott om ämnen som är angelägnare än anekdoter från senaste Bokmässan.
Rydell håller dock stabilt i samtalstyglarna, och efter en halvtimme är det faktiskt dags för den utlovade kulturpolitiken. Han konstaterar att det för första gången i modern tid råder radikal splittring mellan blocken. Nu kanske det blir spännande? Men nej, i stället fastnar de i branschmässigt tjänsteprat om regionernas kulturplaner.
Först när Rydell tar upp ämnet ”delaktighetsmål” bränner det till. ”Varför pratar vi inte om klass i kulturplanen?” År efter år visar uppföljningar att det är samma högutbildade medelklass som tar del av kulturen, medan tyngdpunkten i politiken i stället ligger på utövarnas villkor. Inget händer. Stillsamt föreslår han en haverikommission. När han tar upp skolbiblioteken som ett explosivt exempel, avbryter Ardelius och byter ämne. Synd.
Mest intressant blir det när Rydell tar upp mediestödet och ringar in den onda cirkel som blir följden av döden bland landets regionala kulturredaktioner. När kritiken dör ut drabbar det ortens konsthall. Med en nedlagd kulturredaktion blir det svårt att förklara för offentligheten vad konsten handlar om och vilket sammanhang den rör sig i. Extra infekterat kan det bli i konflikter som uppstår om offentlig konst. Lokala kritiker har kunnat vara del av ett sådant folkbildande samtal. Nu fortsätter det i stället på nätet, och vid utloppet (i kommunfullmäktige) ställs kultur mot sjukvård och simhall. Kritiken får utanför storstäderna en mycket större betydelse för det demokratiska ekosystemet. Hans slutsats blir att kritiken i princip är irrelevant i storstäderna eftersom de alltid kommer att ha ett ambitiöst kulturliv.
Det är inte vad Ardelius verkar vilja höra, men om han vill fylla sin roll i podden som Sveriges museers representant, så behöver han ta några steg utanför sig själv och våga stå upp för andra och ta en och annan kula – som en man.
