Populistiska manifestet

Göran Greider och Åsa Linderborg.
Natur & Kultur.
Under 1900-talet var den världsomspännande kommunismen den största vänsterpopulistiska rörelsen. ”Kärnan i den populismen, att det är folket som ska bestämma, kommer att uppstå i ständigt nya former och under nya namn”, skriver Göran Greider och Åsa Linderborg i Populistiska manifestet. Boken bygger på 150 uppställda teser kring hur en samtida vänster bör resonera och agera.

Greider och Linderborg talar till en vänster som i dag definierar sig utifrån att reflexmässigt positionera sig tvärtemot Sverigedemokraterna, vilket tar sig antingen tragiska eller farsartade uttryck. Tragiska, som när vänstern bedyrar att ”Sverige går bättre än någonsin”, hänvisar till högkonjunkturer och därigenom träder fram som kapitalismens främsta systembevarande kraft. Farsartad, som när företrädare känner sig tvingade att gå ut och relativisera frågan om barnäktenskap med befängda liknelser till hur de själva hade en äldre partner i tonåren. Båda dessa former av snedvriden ”välmening” är i själva verket uttryck för den totala brist på förankring i en socialistisk analys och kritik av kapitalismen som produktionssystem som råder, men också på en total frånvaro av självförtroende till att formulera en självständig analys eller kritik överhuvudtaget.
En sådan vänster gör sig själv ofarlig. Vem behöver kleta ”Sovjet” på någon, potentiellt farlig, fiende när man kan ofarliggöra den så mycket enklare: Genom att fienden förlöjligar sig själv.

De motsättningar som kapitalismen genererar går inte att bygga – och framförallt inte att tänka – bort. Kriserna är och kommer fortsätta att vara återkommande och konflikter att blossa upp igen och igen, ”organiserade av människor som etablissemanget kommer stämpla som populister, extremister och terrorister”, som Greider och Linderborg skriver. Populismen är således – och här parafraserar författarna Lars Norén – ”en termometer i samhällets röv”.

Sen är det för all del skillnad på högerpopulism respektive vänsterpopulism. Högerpopulisterna bygger inga folkrörelser utan på auktoritär toppstyrning och nöjer sig med folket som röstboskap, medan vänsterpopulisterna ser folket som ”en verkligt förändrande kraft” som man vill använda för att få politiken att ändra riktning på riktigt.

Men även om en sådan särskiljning fungerar som en generalisering är den vansklig så snart vi börjar studera enskilda exempel. Såväl ungerska Fidesz som polska Lag och Rättvisa är givetvis ”höger” i den meningen att de förespråkar låga, platta skatter, moralkonservativa värderingar och använder ”socialister” som synonym till ”idioter”. Samtidigt lockar man med höjda pensioner, låga energipriser och tar – i alla fall retoriskt – kampen mot IMF:s krav på sparpaket samtidigt som man lovar att återuppbygga och nationalisera den ekonomiska infrastrukturen (vilket tenderar att irritera liberaler mycket mer än eventuella demokratiska underskott).

Det är således farligt att tro att högerpopulism alltid kommer ”uppifrån” och bygger på att folket är fört bakom ljuset. Lika farlig är den så kallade ”myten om uppviglaren”: att missnöje i samhället i själva verket är iscensatt av en främmande makt. Såväl medborgarrättsrörelsen som nationella befrielserörelser i tredje världen påstods ständigt vara styrda av Sovjet. I dag är det Putin som styr allt från fredsaktivister till Aftonbladets kultursida och stör friden i våra västerländska samhällen där det egentligen inte finns några anledningar till att protestera. Som Greider och Linderborg skriver: ”Putin har allt att vinna på att EU destabiliseras men det var trots allt inte Kreml som fick 1 300 000 fler britter att rösta för att man ska lämna EU istället för att stanna kvar”.

Putin har allt att vinna på att EU destabiliseras men det var trots allt inte Kreml som fick 1 300 000 fler britter att rösta för att man ska lämna EU istället för att stanna kvar

Bokens upplägg gör den väldigt enkel att ta till sig med hjälp av de korta, koncisa teserna, och det pedagogiska anslaget förtjänar verkligen att tjäna som ett föredöme. Däremot är teserna inte befriade från en ständigt uppdykande (över-)tro på socialdemokratin, Corbyn, Sanders, och ett reformerat EU (!). På något vis hänger sig föreställningen kvar om att socialdemokratin egentligen är en progressiv kraft men som hela tiden misslyckas med sin strävan mot socialism på grund av att de är ”fega”, ”naiva” eller ”lurade” av den, ständigt allsmäktiga, ”nyliberalismen” (jämför med hur försäljningen av Mitt Alby beskrivs som ett resultat av sossarnas godtrogenhet).

EU har, efter Brexit, ”alla möjligheter att inte göra folk besvikna – om de bara lyssnar och lär”, skriver författarna utan att vilja öppna ögonen och erkänna EU som ett kapitalets organ i grunden, som en socialistisk rörelse inte har några som helst intressen av att göra konstgjord andning på.

Det gör att den vänster Greider och Linderborg i slutändan fortsätter att hoppas på är lika systembevarande och som den postmoderna, identitetspolitiska borgerliga nidbild av en vänster som de riktar in sig på att göra upp med.

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.