Samhällets postmoderna/nyliberala överbyggnad skapar en del märkliga missförstånd. ”Det ligger en oerhörd förminskning av enskilda människor i att klassificera stora grupper i vårt samhälle som ’svaga’”. Svenska Dagbladets ledarsida kritiserar inte bara arbetsmarknads- och invandrarpolitiken innan Reinfeldt utan också vårt politiska språkbruk. Att det skulle vara orden som skapar världen och inte tvärtom, är tyvärr en inte alltför ovanlig föreställning, bland både höger och vänster. Tänk bara på det nya tabut kring ordet offer. Det är idag politiskt inkorrekt att göra, som det brukar heta, kvinnor till offer. Det kan jag exempelvis bli skyldig till när jag tar förgivet att det finns en strukturell patriarkal verklighet som kan göra kvinnor maktlösa. Det handlar förstås om den liberala religionen som säger att vi väljer både identitet och livsstil själva. Att då hävda att någon inte klarar av/har förutsättningar eller resurser för att göra kanonbra val blir då inte en verklighetsbeskrivning utan en kränkning.

Svenska Dagbladet menar att i den mån grupper är svaga i Sverige beror det på att de gjorts beroende av staten via bidrag. Som vi alla vet använder högern bidragsordet även när det gäller exempelvis a-kassan, som ju är en försäkring som finansieras av avstått löneutrymme och egenavgifter. Det visar att det oerhört viktigt vilka ord vi använder eftersom det är nyckeln till vår förståelse av hur allting funkar.

Vår taskiga värld blir dock naturligtvis inte ett uns bättre av att vi byter ut ordet svag. Där­emot riskerar vi att samhällssikten fördunklas. En gång råkade jag in i en häftig och upprörd konflikt med en bekant då jag använde uttrycket ”dom nere på golvet”. Hon menade att jag inte kunde vara vänster på riktigt eftersom jag kränkte arbetarna genom att placera deras golv under någonting, antagligen då min egen position. Jag menade att det inte var jag som ställt dem där. Men att det var en bra beskrivning av det klassamhälle jag hatar men knappast kan göras ansvarig för genom ordval.
Även om alla människor började säga ”dom uppe på golvet” skulle det tyvärr bestå. För städarna fick knappast högre lön eller bättre villkor för att yrket började benämns lokalvårdare eller sanitetstekniker, inte ens ordet hygienkonsult skulle kunna göra skillnad.

Men ord speglar ju förstås vårt samhälle och hur det förändrats. Att politiker nuförtiden kallas ledare betyder att vi har övertagit EU:s överhetssyn, samtidigt som näringslivsideal spridit sig till politikens område. Det berättar att vi lever i ett nyauktoritärt samhälle och att demokratin urholkats. Men att kalla svaga grupper för svaga hur kan det vara fel? Enligt ledarartikeln i Svenskan är den korrekta uppfattningen att vi alla är svaga ibland och starka ibland, med rätt stöd kan vi bli det senare. Det går inte att invända emot. Det stämmer antagligen att till och med Fredrik Reinfeldt ibland är svag och måste ha hjälp och stöd för att kunna klara sig igenom vardagen. Men hur ska vi med den definitionen kunna urskilja de grupper som förhoppningsvis har större nytta av socialförsäkringssystemet än vad han har? Svag i ett samhälligt perspektiv är en förkortning av resurssvag. Det är emellertid inte Reinfeldt. Men han och hans klass har ändå i praktiken definierats av den borgerliga regeringen som en svag och utsatt grupp. Skattesänkningar är nämligen också en form av statligt stöd. Varför inte kalla slopandet av förmögenhetsskatten, fastighetsskatten med mera för statliga subventioner riktade till grupper regeringen anser har särskilda behov av försörjningsstöd?