Äntligen erkänner Liberalerna att avregleringarna har gått för långt. Synd att det behövdes några år av gängskjutningar innan de förstod.
Det är tjatigt med människor som återkommande måste påpeka att varje livsform – hur slemmig, blodsugande och sjukdomsspridande den än må vara – minsann har en nyttig roll att spela i den stora biosfären. Brännmaneten, får man höra, reglerar planktonpopulationen, medan bromsen blir föda åt fåglar och grodor. Tack, jag ska tänka på det nästa gång det brinner på smalbenen.
Nu har det även uppenbarats vad de kriminella gängen har för oväntad nyttofunktion i samhällssfären (vi väntar fortfarande på motsvarande uppenbarelse avseende miljardärerna): De har visat sig att de, och endast de, kan få liberaler att omvärdera Sveriges alla misslyckade avregleringar.
För 15 år sedan publicerades Laura Hartmans rapport ”Konkurrensens konsekvenser”, som visade att det inte gick att belägga ens en ökad effektivitet i de nyprivatiserade verksamheterna. Sedan dess har har rapporterna fortsatt komma. Skandalreportagen från vinstdrivna åldersdomshem och förskolor, med allt från överfulla blöjor till köttätande larver, är så många att de har bildat genre.
Vidareförsäljningen av skolkoncerner har gjort det svårt att fastställa vem som äger en skolkedja som ansvarar för tusentals svenska elevers utbildning (ett riskkapitalbolag med ett gäng brevlådor på Jersey, exempelvis). Lägg därtill att den politiska opinionen, inklusive de borgerliga väljarna, åtminstone sedan 2021 velat stoppa vinstuttag ur skolväsendet.
Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de gängkriminella tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.
Och ändå, trots att till och med de egna väljarna blivit allt mer skeptiska, har borgerliga partier stått surrade vid sin mast med ett enda svar på varje rapport och skandalreportage: ”Det behövs fler kontroller för att granska oseriösa utförare.” Det har blivit privatiseringshögerns Ave Maria, ständigt spelande på läpparna.
Den som sätter sig ned och räknar inser snart att en tillräcklig mängd kontroller sannolikt betyder 1:1-kontroller: en mindre armé av inspektörer som befolkar varje mottagningsrum, varje gruppboende och varje Kry-chatt på heltid. En tandläkare som konsekvent överbehandlar med onödiga rotfyllningar för ersättningens skull, ett gruppboende som påstår sig ha två utbildade personal på natten men bara har en enda stackare som knappt talar svenska – hur ska man kunna kontrollera bort sådant på annat sätt? Men Liberalerna har framhärdat.
Fram tills nu då, när det blivit uppenbart att de kriminella gängen är skickliga entreprenörer, som lärt sig att nyttja avtal med det offentliga för sina brottsupplägg. Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.
Då händer det äntligen, det absolut enda som vi har att tacka de gängkriminella för. På Liberalernas riksmöte i Karlstad nyligen säger Johan Pehrson rakt ut: ”Vi har haft en för naiv inställning till en hel del avregleringar.”
Det är välkommet. Man frestas att utropa ett halleluja, och tacka både Jordgubben och Räven. Samtidigt är det tydligt att borgerligheten egentligen inte har något emot att skolpeng och assistansbidrag genererar vinster som omvandlas till travhästar och oändlighetsbassänger i Dubai. (Eller, som i fallet makarna Bergström, till ett par miljoner till Trumps valkampanj.) De är bara emot att pengarna landar hos fel sorts vinnare.
