Inrikes 29 juni, 2008

Talet

Tack svenska folket för att ni har röstat på mig
lång paus
jag och KFSPR har kämpat hårt för att komma så här långt
och vi kommer inte ge oss förrän vi har nått toppen
vi ska bli störst, bäst, vackrast och vi kommer inte nöja oss med att vinna Idol
eller vara med på TV ibland
vi vill bli normala
för det är det vi e
med KFSPR ska vi nu göra saker som visar det

En sak vi ska göra är som planka
Fast vi ska planka in på arbetsplatser
Med massa människor
massa svartskaller
Så ska vi gå in på arbetsplatser
Och vägra gå därifrån förrän de har gett oss jobb
Vi ska gå in
Säga vi kan det och det och det
Vi ska säga att vi är det som ni i era jävla reklamtexter säger att ni söker kompetenta, med hög utbildning, kan flera språk och är utåtriktade
Ändå anställer ni aldrig oss
Så nu e vi här
Och vi går inte förrän vi har jobb
Vi är KFSPR
And you better take us seriously

En annan sak vi ska göra är att slänga ut socialpartiet från förorten
De gör invandrarföreningar
Ge dem pengar
Utser klanledare
Sen klagar de över att det inte finns tillräckligt med integration
Vi ska styra förorten och vi ska göra det bra, inte som socialpartiet som mutar invandrarföreningar.

Sen ska vi slänga ut alla som vill sälja våra bostäder.
Vi gillar att bo där vi bor.
Ingen verkar acceptera det.
Vi ses som helt onormala när vi säger det.
Men vi e normala och vi vill bo i förorten.
Vill ni integrera oss ska ni inte lyxsanera utan se till att folk får jobb och slutar ses som konstiga.

Och vi ska slänga ut alla som pratar säkerhet och sätter upp kameror och vakter
och vi ska slänga ut de som gör kriminalitet och våld.
Fattiga människor utsätter andra fattiga människor för brott för de är så slöa att de inte orkar åka någon annanstans och göra det.
Och då gör korkade människor teorier om etnicitet och kriminalitet.
UT

Och nästa gång ni påstår att det är kravaller i förorten hoppas jag att ni har rätt.
För vi e trötta på att bestraffa kollektivt.
Vi är trötta på att t-banestationer stängs och busslinjer stoppas när någon sabbar.
Tänk om nån skulle sabba nära Medborgarplatsen.
Då skulle man inte stänga den stationen.
Eller om nån skulle kasta sten nära stadshuset.
Då skulle man inte ställa in den busslinjen.
Men i förorten går det bra.

Någon kastar sten på en buss och polisen skickar hit
bilar, bussar, hundar, helikoptrar
vi behandlas som vildar bara för att de har bestämt sig för att det är det vi e men det är vi inte
vi e normala

De som inte tar tag i problemet med tjejer som inte får frigöra sig ska sättas i orgonlådor.
Vi accepterar inte att alla skyller på någon annan istället för att ta tag i problemet.
De som skyller på hederskultur borde man också sätta i orgonlådor.
Och drottning Silvia för det hon sa om barnen i Palestina.
Hur kunde hon säga att de inte älskar sina barn när de låter dem springa ute och
kasta sten?
För det första
Vad vet hon om palestinska föräldrar?
För det andra
Va tyst
In i orgonlådan
Och alla de som frågar
Var städar du någonstans?
Så fort en svartskalle kommer in på deras arbetsplats.
Och alla de som frågar min mamma om hon trivs i Sverige trots att hon har bott här i 30 år nu.
Och alla de som säger till mig att jag pratar bra svenska
In i orgonlådorna.
kort paus
Problemet är bara att jag inte orkar bygga så många lådor
lång paus
Idol-Aisha och KFSPR vill ha ett slut på hur man uppmuntrar klanstrukturer och
ser till att klanledarna lierar sig med de styrande.
Vi vill ha ett projekt-stopp.
Vi är trötta på alla projektledare som kommer och vill göra projekt.
Vi är trötta på alla missionärer som vill frälsa oss från segregation.
Åk och missionera någon annanstans.
Vi är trötta på att den reaktionära kultur som uppstår när folk inte utvecklar sin egen kultur.
Vi vill inte vara mångkultur.
Vad är mångkultur?
Idol är svensk kultur.
Böneutrop är mångkultur.
Spagetti och kebab är svensk kultur.
Etiopisk mat är mångkultur.
USA:s utrikespolitik är svensk kultur.
Irakiernas motstånd är terroristig mångkultur.
kort paus
Orgonlådor
De kommer ju från en tysk så det måste vara svensk kultur
kort paus
Jag hatar mångkultur
Vi är svenskar och normala och vill vara svensk kultur.
Vi kollar på Idol och äter kebab lika mycket som alla andra.
kort paus
Vi är trötta på etnicitetspornografi.
Vill ni göra etnoporr – åk någon annanstan.
Det går inte en dag i förorten utan att ett tv-team är där för att leta
stenkastare
självmordsbombare
skolbrännare
klottrare
kravallbenägna ungdomar
knarklangare
slöjbeklädda barn
religiösa skolor
De tjänar pengar på sin etno-porr och på att leta offer i förorten.
Man letar offer och visar upp dem.
Tjejer som är offer för hedersvåld.
Soc tanter som är offer för jobbigt jobb.
Kvinnor som är offer för jobbiga soc tanter
Vi är inga offer.
kort paus
Jag är normal.
Vi vill vara normala
Det här är Idol Aishas och KFSPR budskap till er

Och om ni inte passar er bygger vi orgonlådefabriker i förorten.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Kultur 15 juni, 2024

I Downtown delar man alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift

Jennifer Clement tecknar i sin självbiografi hur det var att växa upp bland bohemer i New York under 1980-talet. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Med sin bohemiska överklassbakgrund som motor målar författaren Jennifer Clement upp en ungdom i 80-talets hippa men destruktiva New York.

När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.

I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hedvig Ljungar
Litteraturvetare och kritiker.
Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 14 juni, 2024

Maskinen som kapade ojämlikheten

Bild: Mirazooze/Adobe Stock, Wikimedia.

Giljotinen var det redskap som skulle jämna ut samhällspyramiden. I stället skrämde maskinen självaste Marx från att ta ordet jämlikhet i mun.

På den tiden tog färden över Atlanten minst en månad. Vanligtvis strök en och annan matros med under färden, föll överbord eller dog i sjukdom, men det var inte för besättningsmännen som giljotinen var avsedd. Det var av helt andra anledningar som denna rätt otympliga tingest, bland andra livsnödvändigheter, packats ombord på skeppet.

I oktober 1789, bara några månader efter stormningen av Bastiljen, stod den första upplagan av giljotinen färdig att användas. Sitt namn hade den fått av uppfinnaren själv, doktor Joseph-Ignace Guillotin, som för övrigt var motståndare till dödsstraffet. Han tänkte, något optimistiskt kanhända, att avrättningar medelst giljotin var så tekniskt effektiva att själva underhållningsvärdet skulle gå förlorat. Utan publik inga avrättningar, tänkte han enligt läran om konsumtionsetik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Carl Cederström
Docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.
Nyheter/Utrikes 14 juni, 2024

Macrons kris kan föra vänstern till makten

Manon Aubry jublar vid ett valmöte den 25 maj. Hennes parti Okuvade Frankrike är ett av de största partierna i den nya vänsteralliansen. Foto: Aurelien Morissard/AP.

Macrons extraval har satt fransk politik i gungning. Men medan flera högerpartier imploderar inför öppen ridå har vänstersidan lyckats samla sig oväntat snabbt i en ”folkfront” för att stoppa Le Pen.

I söndags kväll gick den välkammade 28-årigen Jordan Bardella – som Marine Le Pen kallar ”Lejonungen” – upp på en scen i Paris. Publiken som skanderade hans namn viftade med trikoloren i takt med den pumpande syntbasen i ”March of progress” av Malo.

Något progressivt framsteg var det dock inte som den nyblivne EU-parlamentarikern beskrev i sitt tal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter/Utrikes 12 juni, 2024

Ökänd polsk antisemit tar plats i EU-parlamentet

Braun-fans i september 2023. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

En judisk ljusstake fick högerextremisten Grzegorz Braun att balla ur. Nu ska han representera Polen i EU.

Under tisdagen stod det klart att den högerextrema politikern Grzegorz Braun tar en av de polska platserna i Europaparlamentet. 

I vintras väckte den ultrakonservativa Braun internationell uppmärksamhet efter att han med hjälp av en brandsläckare blåst ut en menora, en judisk ljusstake, som ställts upp i det polska parlamentet för att uppmärksamma den judiska ljushögtiden chanukka. I samband med den antisemitiska aktionen beskrev han parlamentets övriga ledamöter som deltagare i en ”satanisk, talmudisk kult” och menade att de borde skämmas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar 12 juni, 2024

En israelisk missil landar i närheten av Khan Younis, långt innanför gränsen för den ”humanitära zonen” så som den definierades den 6 maj. Foto: Forensic Architecture.

Lägret Tal al-Sultan ingick i det som IDF beskriver som en ”säker zon”. Ändå föll bomberna.

Den 26 maj bombade Israels armé ett tältläger i Tal al-Sultan dit människor tagit sig för att de trodde att det var en säker zon.

Människor i hela världen gav uttryck för en ny dimension av sorg. Vi gick till jobbet eller gjorde det vi var tvungna men något svart satt som en rovfågel runt våra axlar och våra huvuden. Man börjar sortera i sitt inre om det är värst att se lemälästningarna eller sorgen, en mammas tysta mun eller små barnfingrar som lite försiktigt vilar mot en vit säck med ett namn på. Eller när säckarna körs iväg på en kärra.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.