Medan inhyrda italienska brandflyg öste vatten över skogsbränder i Dalarna och Hälsingland slungade företrädare för regering och opposition anklagelser och förolämpningar mot varandra. Varför har Sverige inga egna brandflyg? Varför har vi inte fler helikoptrar? Och vems fel är det egentligen?

Vi var nog många som upplevde en känsla av déjà vu. Ungefär likadant lät det under storbranden i Västmanland 2014 – som också den råkade infalla under ett valår. Sedan blev det tyst igen.

Några som inte varit tysta är Brandmännens riksförbund (BRF). Under årets Almedalsvecka presenterades en enkätundersökning som gjorts bland landets brandmän som visar på stora brister i den operativa kapaciteten. ”Ju fler enkätsvar som kommit in desto mer oroliga har vi blivit”, säger förbundsordförande Peter Bergh.

En slutsats är att den officiella statistiken över antalet brandmän är missvisande eftersom kommunernas rapporter ofta bygger på handlingsplaner snarare än faktiska anställda. Totalt saknas i dag 2 500 deltidsbrandmän i Sverige, enligt BRF. De som faktiskt finns vittnar om allvarliga brister – allt från rökdykarutrustning som inte fungerar till att över hälften av personalen saknar utbildning. Av nästan 10 000 deltidsbrandmän i hela landet har 1 650 inte genomgått den sex veckor långa grundutbildning som tillhandahålls av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.
”Organisationen sätter våra liv på spel”, skriver en av brandmännen som svarat på BRF:s enkät, och jämför räddningstjänsten med ett vinstdrivande företag där ”inget får kosta pengar”. Delar av utrustningen är från 70-talet och börjar gå sönder eller har inte testats på många år. Brist på erfaren personal leder till att ”personer som precis har tagit sitt c-körkort sätts direkt bakom ratten för att nästan omedelbart köra blåljus”.

Efter den tragiska olyckan utanför Smedjebacken i juli 2012, då två brandmän avled efter en avkörning, konstaterade MSB i en utredning att den lokala räddningstjänsten inte hade någon särskild introduktionsutbildning i utryckningskörning. Den träning som fanns bestod av ”korta teoripass och körövningar i låg hastighet i körgård med koner”. Trots den debatt som då uppstod har nästan var tredje deltidsbrandman inte fått träning i utryckningskörning de senaste tre åren.

Prioriteringar – just det som Moderaterna i valrörelsen lyfter fram som den magiska lösningen som ska ge både sänkta skatter och mer välfärd. Men ’prioriteringar’ kan också kosta liv

Sverige har sannolikt aldrig i modern tid varit sämre rustat för brandbekämpning, skrev Magnus Sjöholm och Christer Nyberg från BRF i en debattartikel i Expressen i juli. Det är en varning som förtjänar att tas på allvar.
Samtidigt är det omöjligt att inte slås av hur välbekant allt detta låter. Brandmännens förtvivlan är som ett eko av alla de vittnesmål som de senaste åren strömmat från den offentliga sektorn.

Vi har hört poliser som inte längre känner någon mening med att gå till jobbet eftersom de inte upplever att de kan göra ett bra jobb. Barnmorskor som oroar sig över att personalbristen ska gå ut över barnens och de födande kvinnornas säkerhet – vilket redan hänt i flera tragiska fall. Förskollärare som slår larm om allt större barngrupper och en snabb ökning av stressrelaterade sjukskrivningar.

Medan politikerna bråkar om allt från brandflygplan till mobilförbud i skolan skriker de som utför det faktiska arbetet – inom skolan, sjukvården, polisen och brandförsvaret – förtvivlat efter en sak: mer resurser, fler kollegor och anständiga villkor. Ofta ber de om självklarheter, som att hinna gå på toaletten under arbetspasset, att livsviktig utrustning ska fungera eller att kunna sjukskriva sig utan att verksamheten faller samman.

MSB-utredarens kommentar till avsaknaden av träning i uttryckningskörning för brandmännen i Smedjebacken är talande: ”Särskilt i en liten organisation måste verksamheten prioriteras tämligen hårt”.
Prioriteringar – just det som Moderaterna i valrörelsen lyfter fram som den magiska lösningen som ska ge både sänkta skatter och mer välfärd. Men ”prioriteringar” kan också kosta liv.

Lika talande är det att den utredning om räddningstjänsten som regeringen tillsatte förra året har titeln ”En effektivare kommunal räddningstjänst”.

Eller att Stefan Löfven i sitt sommartal lovade 65 miljarder mer till i välfärden de kommande fyra åren, och presenterade det som en stor investering. Då ska man komma ihåg att det enligt SKL behövs uppemot 50 miljarder de kommande fyra åren bara för att behålla dagens bemanning.

Allt kan inte lösas med mer pengar. Men allt kan inte heller lösas med prioriteringar och effektivisering. Väldigt många av de problem som brandmän, förskollärare, sjuksköterskor och många andra yrkesgrupper vittnar om i dag borde faktiskt vara lätta att åtgärda för ett rikt land som Sverige. Det är en skam att vi inte gör det.