Kommer ni ihåg sommarens debatt om förorten? Jag gör det. Det var då vi i vänstern sköt oss själva i foten gång på gång. I debattartiklar och i sociala medier. Själv blev jag benämnd islamofob, islamkramare och sionist. Det gick undan. Att placera varandra i olika åsiktsrutor och svartmåla varandra skapar ingen bra debatt. Vi har allt svårare att stå ut med varandras olika ingångar till glädje för Arpi och de övriga i högergänget. Jag anser att vi i vänstern tenderar att ha en förbarnsligad debatt. Vi klarar inte av att lyfta parallella frågor. Vi riskerar att bli endimensionella.
Jag bor inte i förorten (vad det nu är: Äppelviken, Tensta Farsta?), har bott där men det är inte relevant nu. Men självklart är att de kvinnor som bor i förorten/orten har sina bilder av vad som händer i närsamhället. De bilderna skiljer sig åt. Men att förminska Zelia Dagli som i decennier jobbat med kvinnofrågor utifrån sin position i Husby fungerar inte. Hennes bilder av förtryck och kvinnors underordning är värda lyssnas på och tas på allvar. Diskuteras och analyseras tillsammans med andra som har helt andra åsikter och bilder. Vetenskapligt. Inte allmänt tyck. Det borde vi orka. Ett seminarium om kvinnors förutsättningar i ”förorten”, ”orten” och vad som behöver göras. Ett öppet seminarium. Jag hoppas att vi inom vänstern kan arrangera ett seminarium/öppet möte utifrån forskning på temat.

Just nu funderar jag mycket på identitetspolitiken. Om hur identitetspolitiken påverkar samhällsdebatten. Om identitetsdiskussionen leder till att klassbegreppet försvagas och därmed även klasskampen? I stället för att fokusera på frågor om jämlikhet och kvinnors underordning fokuserar debatten på identitet. Individens. Den kollektiva kampen tenderar att bli individens utifrån svart eller vit. Klass och kön borde gå att förena med antirasism. Vi i vänstern måste börja tala om bristen på makt; utbildning, arbete, pengar, bostad och vad den underordningen leder till i fråga om livschanser. Vi behöver tydliggöra vad skillnader i livschanser kostar. Samhället – kollektivet och individen. Det gäller att vi som parti tar fasta på vår grundlinje: klass och kön och integrerar arbetet mot rasismen i det. Ska vi tala om ekonomiskt utsatta områden räcker det inte att enbart tala om heder: Det måste sättas in i en kontext om ekonomiskt förtryck och utsatthet som lägger sin skugga över en mängd områden:

• Utbildningsfrågan. Att så många inte går vidare till gymnasiet – skamligt. Så många saknar utbildning och därmed chanser. Mycket snack om läxor men inte om att så många inte ges en enda chans. Utbildning. Nyckeln till uppror och bättre livsvillkor. Ingenting gör mig så upprörd som nedmonteringen av den skola som en gång var hyfsat jämlik. Ett totalt svek mot arbetarklassens barn. Inom vänstern finns ibland ett ganska svalt intresse för utbildning och bildning. Kan det bero på att många inom vänstern kommer från medelklassen? Många har kanske aldrig behövt känna skolan som en nödvändig språngbräda för bättre livsvillkor.

• Den höga arbetslösheten i vissa områden. Den kan bara bemötas med utbildning och jobbchanser där arbetsgivaren inte ges fler chanser till att tjäna pengar på arbetslösa utan chanserna ska ges till de arbetslösa. Det behövs riktade insatser.

• Förstärkt arbete mot rekrytering in i kriminaliteten i områden som utarmas ekonomiskt. Utbildning, arbete och bostad är nycklar. Att familjer får hjälp råd och stöd och känner förtroende för dem som ger det.

• I Stockholm och på andra orter flödar narkotika. Tittar vi på drogvaneundersökningar är det uppenbart att det är de som lever i ekonomiskt utsatta områden som i väldigt hög procent ”åker dit”. De” testar” inte bara narkotika, de missbrukar. De tydligaste riskfaktorerna under uppväxtåren är ekonomisk utsatthet i familjen, kriminalitet i familjen och föräldrars  missbruk, psykiska ohälsa eller bristande tillsyn.

• Att kvinnor och flickor i vissa fall utsätts för hedersrelaterat våld av sina familjer, släkter och i vissa fall religiösa samfund, (då talar vi om samtliga religioner). När det gäller sexualbrott uppger 40 procent fler av andra generationens invandrare – i princip uteslutande kvinnor – att de drabbats jämfört med andra. Och det är inte de som kommer nya till landet som är hårdast drabbade utan deras barn. Det finns en del politik att göra. (BRÅ-DN.)

Vänstern borde tala mer om fördelningen av resurserna och vad som behöver göras. Vi borde även lyfta överseendet med för misär på de orter där ekonomisk fattigdom är ett signum. Det behövs riktade insatser. Men framför allt lyft blicken. Dags för vänstern att bli än mer relevanta.