Vinden viner på Riddarholmen och vassa snöflingor piskar den gamla förlagsbyggnadens solida fasad denna arktiska måndag. Vädret har kommit till Stockholm på ett ovanligt påtagligt sätt.

”Det är så fint, det ska blåsa!” säger författaren Elin Anna Labba. Vi ska ses för att prata om Far inte till havet, hennes första roman. Debuten Herrarna satte oss hit vann Augustpriset 2020 i kategorin årets fackbok.

I dagarna var det premiär för teateradaptionen av boken, som samlat in vittnesmål, fotografier och urklipp från det svenska 1920-talets tvångsförflyttningar av samer i spåren av industrialiseringen av Norrbotten och vattenkraftsutbyggnaden i synnerhet.

Tillsammans med författaren Linnea Axelsson, serietecknaren Mats Jonsson och konstnärer som Katarina Pirak Sikku och Anders Sunna har Elin Anna Labba bidragit till att täppa igen ansenliga luckor i den gängse berättelsen om Sverige. Den där samer skrivits ut ur sidorna i boken om världens modernaste land.

Elin Anna Labba föddes själv i en familj med en renskötande morfar som pratade samiska, ett språk som hon både omgivits av (”som en porlande bäck i bakgrunden”) och i vuxen ålder sökt sig till och fördjupat kunskaperna i. Den nya boken kommer ut på svenska och samiska samtidigt.

– Det gör att jag kan sälja den mer internationellt på en gång, både i Norge och Finland, där det talas nordsamiska.

Försäljningen ska ske på Jokkmokks marknad om någon vecka.

Elin Anna Labba är klädd i en gråblå klänning som jag först misstar för en kolt. Hon har näbbskor och ett vackert smycke snidat i renhorn i halsgropen. Men det jag lägger märke till först är silverörhängena med de tre bokstäverna CSV staplade på varandra i ett abstrakt mönster.

– Den som vet, den vet, skrattar Elin Anna Labba.

”CSV” är en hälsningsfras som kan förklaras ungefär som ”Heja Sápmi!”. Den började användas i samband med den samiska aktivismvågen i slutet av sjuttiotalet som ett tecken på samförstånd och stolthet. Eller snarare något mer – ett kampord. Men det är en anda som slår igenom först när den nya boken slutar.

Far inte till havet tar sin början under 1940-talet och kretsar kring den medelålders Rávdná, hennes jämnåriga syster Ánne och tonårsdottern Ínga. Det är långt före aktivismens och massprotesternas tid, men med tvångsförflyttningarna från generationen före färskt i minnet. Läsaren möter den lilla familjen just när de, för sent, anländer till sommarlandet. Vistet har hamnat under vatten på grund av den snabba utbyggnaden av vattenkraften. Den som i juridisk mening inte äger något kan heller inte göra några anspråk. De blir hemlösa.

Rávdná, med sin sega och tjuriga personlighet, bestämmer efter att ha fått avslag på banklån för det nyligen lanserade folkhemska så kallade egnahembygget, att bygga ett hus ändå. Ett olagligt projekt med räta vinklar, knutar och glasfönster. Hennes beslut går tvärt emot den förhärskande doktrinen om att samer inte bör vara bofasta, den så kallade ”lapp ska vara lapp”-politiken. Så klart börjar pratet gå i byn.

Vem är Rávdná och var hittade du henne?

– Jag famlade ganska länge innan jag hittade personerna. Det skulle bli en fackbok från början. Jag är uppvuxen med starka och arga kvinnor runt mig och från början var hon skissad utifrån min farmors mor Risten. Det var mitt ursprungliga projekt, att berätta om hennes liv.

Men det saknades för många pusselbitar, så släktingen förvandlades i stället till en påhittad person med eget liv, men med drag av kvinnorna i Elin Annas familj.

Min vardag är så ihopknuten med klimatet och hur det går för oss så var det omöjligt att inte förhålla mig till det när jag skrev.

– I min familj är kvinnorna arga och så blir de dementa. Friska i kroppen, men huvudet är inte med.

I dag är det svårt att greppa att myndigheter under folkhemsprojektet fortsatte att särbehandla samer. Det skaver mot den svenska självbilden. Man lät dem bo under fruktansvärda förhållanden, utan värme, rinnande vatten och elektricitet. Argumentet hette att de ”var skapta” att inte ha ett fast hem.

”Staten bör under inga förhållanden genom utelämnande av exempelvis byggnadsbidrag medverka till uppkomsten av lappbefolkningens bosättning” står det i ett brev som Rávdná får.

– Allt är plockat ur autentisk korrespondens. Ibland blev jag chockad över hur samtida både resonemanget och formuleringarna kunde låta.

De övergrepp samer utsattes för ser nu ut att gå i repris: samiska intressen hamnar i konflikt med jakten på ovanliga metaller, storskalig vindkraft och skogsskövling.

– Den samiska erfarenheterna tog inte slut när tvångsförflyttningarna upphörde. Man är fortsatt högst medveten om att den här skogen jag är i kan vara ett kalhygge eller en gruva nästa år. Det finns en ständig medvetenhet om att ens hem inte är säkert. Det är en modern samisk känsla som jag själv kan känna inpå bara skinnet.

Kan man säga att Rávdná är en rebell före sin tid?

– Ja, på ett sätt. Hon får inte sin by med sig men samer har alltid protesterat på andra sätt. Som att vända mössan ut och in i mötet med myndigheter. Det är som att säga ”Ni kommer ändå inte att förstå”.

Hur känns det att skriva historiskt om samiskt liv i en samtida kontext?

– Jag roade mig ibland med att rakt av testa att sätta in helt färska citat, det spelade ingen roll för innehållet att det var näringsminister där eller presschef för LKAB. ”Vilka lokala människor?”, liksom, säger hon med en hänvisning till intervjun med dåvarande styrelseordförande i mineralprospekteringsbolaget Beowulf Mining, Clive Sinclair-Poulton med anledning av intressena kring Gállok som svar på frågan vart samerna skulle ta vägen vid ett bygge.

Klimatkris talades det inte om då. Men i dag är ursprungsbefolkningar centrala när miljöfrågor kommer upp på bordet.

– Min vardag är så ihopknuten med klimatet och hur det går för oss så var det omöjligt att inte förhålla mig till det när jag skrev. För mig blev sjön mer och mer en bild av något stort som kommer att gå sönder. Vi är vana att tar man skogen tar man allt, tar man vatten tar man allt. Det är det svenska sättet att bruka.

Den nya industrin i Norrland har kritiserats av samer, samtidigt som den motiveras med att ställa om svensk industri till mer miljövänliga former.

Hur ser du på den gröna omställningen?

– Den måste komma. Så många av oss är beroende av att det blir det. Men det sker på ett brutalt sätt och helt över huvudet på oss.

Personerna i boken är med om livsfarliga händelser orsakade av dammbyggena och drastiska klimat- och landskapsförändringar. Hur fick du stoff till de dramatiska episoderna?

– Min fantasi är faktiskt sämre än de berättelser jag fått höra. Härkarna går ner i sprickor och bryter benen och man tappar barn i vaken. En del saker är självupplevda eftersom jag själv bor bredvid en sådan sjö. Min man säger ”Ta storkniven om du faller!”

Ute har snön tilltagit och hela Gamla stan är vitt. Som en hälsning från Norrbotten.